Resan mot Järnmannen: Vansbro Triathlon fixad och halvvägs mot Ironman..

Så där ja! Då är ytterligare ett av delmålen i min resa mot Ironman Kalmar avprickat. Igår fullgjorde jag Vansbro Triathlon ( En halv Ironman) i kyla, regn och rusk, men ack så kul det var.

Nja; Kanske det inte blev en alldeles riktig triathlon ändå. Vädret spelade arrangörerna ett rejält spratt och enligt reglementet från triathlonförbundet så tillåts inte simning i de här förhållandena, synd men absolut rätt beslut. Istället för simningen och en triathlon blev det till slut en duathlon run-cycle-run och simträningen förblir oprövad i tävling ett tag till. Ingen fara det blir fler tillfällen och om jag ska vara ärlig så var det nog ändå till min fördel att byta simning mot löpning...

Tältplatsen

Inför den här tävlingen bildade jag tillsammans med Rolf Wikman Camp Domanders-Wikman och tillsammans slår vi upp en tältplats i Vansbro just innan himlen öppnar sig och de ihållande regnet slår till. Att sova i tält är bara för härligt när det smattrar på tältduken och de gånger tältet håller tätt vilket det faktiskt gör sover man som ett barn och vi vaknar upp väl förberedda för tävling.

Tältet slog vi upp vid Kulturhuset i Vansbro som även serverar en rejäl triathlet-frukost med gröt, bröd, ägg m.m. Lyxtältning och No excuses för den saken skull alltså.

Starten går kl. 12 och kl. 10 är det pre-race report där vi som väntat möttes av beskedet att simningen ställs in. Tråkigt men som sagt bra för vissa.

Sista minuterna innan start

Planen för min del är att köra tävlingen i korta shorts och åtminstone inledningsvis med enbart överdelen för att vid byte till cykel klä på underställ och jacka. För att klara kylan och regnet för framförallt benen lägger jag på ett tjockt lager vaselin på ben och även ansiktet.

Fungerar det med späck för sälar så fungerar det säkert även för triathleter är den listiga planen.

Så var det äntligen dags för start. Att gå omkring och frysa i startområdet gör en rastlös så det blir en befrielse när klockan närmar sig 12 och starten går för den första sträckan.

Löpning #1 6km

Inledande sträcka; Nu är det upp till bevis om träningsdosen varit tillräcklig och med viss nervositet står jag och småpratar med medtävlare på startlinjen. För att inte förhasta mig som jag vanligen gör placerar jag mig ungefär i mitten av startfältet. Med trängseln vid start så är det bara att gilla läget och inte tanklöst rusa i ett för snabbt tempo. Taktiken fungerar och jag ligger ganska lugnt i 2 kilometer och väntar på att kroppen ska bli varm för att sedan öka på tempot en aning. Bansträckningen går i skogen och i motionsspåret på mjuka mossar och bark så det gäller att inte trötta ut benen allt för mycket på det tyngre underlaget. Konstigt vad fort tiden går när det flyter på, ganska snart hör jag tydligt speakern från målområdet och jag är inte ens trött...

Dags att växla. Inga problem, kroppen har fått upp värmen men jag väljer att ändå sätta på mig två lager kläder och stoppa ned både fötterna i ett par 3liters fryspåsar som jag fått av Vansbro Kulturhus där vi åt frukost. Plastpåsarna skyddar mot vind och ger även en viss våtdräktseffekt genom att regnvattnet stannar kvar i påsen mot foten istället för att ständigt bytas ut mot nytt vatten som stänker från hjulen.

Bara att börja cykla då...

Cyklingen 90km

Upp på cykeln och med en kropp som svarar bra håller inleds de första 30kilometrarna i bra tempo och en bit över 35 km/h i snitt. Jag bestämmer att nu är det dags att äta lite av energikakan som ligger i ryggfickan för att underhålla energireserven. Hoppsan här kommer första motgången, händerna som varit fixerade i styret är så frusna att jag saknar känsel och rörlighet i fingrarna och handen har inte kraften att fånga något från dräktens ryggficka, ajdå.. När man har flytet är det tråkigt att sakta ned farten men jag vet också vad som händer om man inte sköter energitillförseln under längre lopp, oreparerbar soppatorsk!

Cykeln innan hemfärd får ligga och vila

Bara att sakta ned och arbeta fram energikakan. Efter lite strul lyckas jag få upp förpackningen bara för
att möta problem nummer två. Hur öppnas plasten utan kraft i fingrarna? Jag försöker hålla i chokladbiten med hela handen och biter upp plasten bara för att konstatera att kroppen inte alls vill ödsla energi på matsmältning. Första lilla tuggan tar ett par minuter att svälja varför jag lägger ned hela energipåfyllningsprojektet och hoppas att sportdrycken ska räcka som bränsle. Vätskan accepteras av kroppen som tur är. Det visar det sig som tur är att det langas både ny sportdryck och gel efter 45km och gelen fungerar att stoppa i sig trots att det inte är någon större gastronomisk upplevelse.

Loppet tuffar på och jag håller fortsatt bra tempo men efter 60km börjar benen bli rejält frusna för att inte prata om fötterna som är borttappade för länge sedan. Jag funderar över hur det ska kännas att börja springa med dessa ben medan farten avtar och medtävlarna börjar passera i något som känns som dubbel hastighet mot min. Benen har inget driv längre p.g.a. kylan. Det borde vara lika för alla men varför åker då de andra så fort?

Jag lyfter mina tankar mot att istället fokusera på det hemliga vapnet som väntar vid växlingen. Det som kommer att ge mig nya krafter och åter fylla kroppen med härlig energi men framförallt en belöning för sinnet. Tanken för mig framåt och även om farten är långsammare så är det fortfarande kring 30km/h sträcket så det får duga.

Efter ett tags nötande hörs återigen speakerns röst i målområdet och stadsbilden av Vansbro träder fram. Inte långt kvar och jag vet att om bara fötterna kan springa kommer värmen tillbaka ganska snabbt när hela kroppen får röra på sig.

Framme vid växling...

Löpning #2 21km

Väl inne i växlingen var det det här med fingrarna igen, de fingrar som inte längre fungerar. Att av sig cykelskorna fungerar fint men att få på sig löpskorna är ett större projekt och inte heller helt lätt att knyta skorna när det väl har kommit på. Men vad gör väl det det är nu som det är dags för den mentala injektionen och belöningen efter 9mils cykling i kyla och regn. Det hemliga vapnet:

Bästa och godaste sättet att få energi: Wienerbröd

WIENERBRÖD!!

Rune Larsson medicinen för mental hälsa under längre ansträngningar; Ät ett Wienerbröd! Tipset fick jag från Petra Månssons maratonpodd där Rune var gäst och berättade om vikten av mentala uppmuntringar. Och visst var det bra! Vilken skillnad med att äta ett wienerbröd jämfört med en energikaka med inbyggd äcklig smak och egentligen är det bara olika sidor av samma ingredienser; socker, fett i två olika paketeringar av energi. Den väsentliga skillnaden är att att den ena smakar mjöl och är svår att smälta efter ansträngning och den andra smakar gudomligt och wienerbröden är dessutom lätt att svälja. Prova själv under ett lopp, rena turbon.

Nog med njutning, dags att springa återstående 21.1km. Då kommer det här med fötterna fram, dom finns het enkelt inte längre. De första 3-4kilometrarna har jag ingen känsel alls och efter 5km när väl känseln börjar komma tillbaka känner jag att sulan ligger hopkorvad som en liten boll längst fram i vänsterskon. Jag bestämmer mig att så får det vara och fortsätter springa jag kan i vilket fall ändå inte knyta om skorna så inget att lägga tankemöda på.

Efter en stunds löpning blir kroppen åter varm och det går förvånansvärt bra med värmen kommer orken åter tillbaka. Publiken och funktionärerna hejar och peppar på vilket ger den lilla extra energin och jag löper fram i ett behagligt 5minuters tempo och det verkar som om orken aldrig ska ta slut.
Av erfarenhet väntar man sig att det ska komma en energidip under ett lopp på 21km, det är lika säkert som amen i kyrkan men nu kommer den aldrig. Banan är lagd så att man springer i två varv och och på det sättet möter man klubbkompisar flera gånger något som muntrar upp löpningen.

När skylten visar 18km:s löpning kommer och jag fortfarande är pigg som om inget har hänt ökas farten några hack och i och med att speakerrösten från målområdet än en gång närmar sig kommer också den underbara euforin att snart vara i mål och på målrakan kommer den där kraften man inte trodde sig ha och jag närmar mig mållinjen en rejäl spurt.

Loppet är fixat och jag kan äntligen stå stilla! Medalj och T-shirt delas ut och tävlingsledare Claes Björling ger uppmuntrande ord till samtliga löpare. Claes är ända en Ironman champ så det känns förstås extra kul att få peppning efter målgång av honom.

Ironman! Att gå i mål i en halv Ironman och vara riktigt pigg ger förstås ett bra besked inför kommande fulla sträcka och tiden är fullt godkänd med 5.07 som sluttid. Lovar gott inför det som komma ska.

En belöning värd mödan :-)

Trots kylan eller kanske p.g.a. kylan känner jag mig oförskämt pigg efter loppet. Kanske kylan gjorde att jag för en gångs skull planerade jag loppet smart och höll ett förhållandevis lågt tempo. I vilket fall så gjorde arrangörerna med Claes Björling i spetsen ett kanonjobb och gjorde det här loppet till ett skönt minne.

Tiderna från loppet nedan:

participant

name	Domanders, Ulf (SWE)
club	Gävle Triathlon Klubb
age group	Tävlingsklass
number	637

race info

split	time	place
Löp 1	00:26:12	112
T1	00:02:46	142
Cykel	02:48:05	250
T2	00:03:04	125
Löp 2	01:47:30	140

totals

place (M/W)	164
place (ag)	101
place (total)	177
time total (brutto)	05:07:36

splits

Split	time of day	time	diff	min/km	km/h	place
Löp 1 In	12:26:49	00:26:12	26:12	04:22	13.74	112
Cykel Ut	12:29:35	00:28:58	02:46	-	-	97
Cykel In	15:17:39	03:17:02	02:48:04	01:53	32.13	222
Löp 2 Ut	15:20:43	03:20:06	03:04	-	-	199
finish	17:08:12	05:07:36	01:47:30	05:08	11.72	164

Lite synd var det förstås att jag inte fick ett kvitto på simningen men med facit i hand så hade nog ingen av oss tävlande fullföljt om vi klivit nedkylda ur vattnet för att cykla 9mil så det var ett skönt beslut att ställa in simningen och att vi istället fick en duathlon.

Nu är det bara fortsatt träning och framförallt cykling som gäller så kommer nog det här gå bra.