If it was hard to run , your body will suffer... Den här veckan har jag till stor del lidit av vad jag vill påstå är post traumatiskt marathon syndrom. Årets marathon var nog det lopp jag lidit mest i och efteråt i jämförelse med alla tidigare lopp; Jodå jag var med med och sprang för två år sedan när motvinden piskade efter Söder Mälarstrand och termometern visade +1C för att inte tala om maran i Sibirien, jag var också med för fyra år sedan under den stekheta marathontävlingen. Men i både de loppen sprang jag klokt och efter min kapacitet. Till skillnad från årets lopp...
När en löpare knappt kan gå efter ett lopp förstår man av erfarenhet vad som väntar dagen efter, eller kanske framförallt två dagar efter, så var det givetvis även för mig. Min söndag genomleds större delen av dagen med stilla aktiviteter samt upprepade försök att söka empati hos min fru Maria och övriga. Responsen från familjemedlemmarna svalnade ganska snabbt och ingen visade till sist något större intresse för en högst marginaliserad f.d. marathonlöpares klagan. Framåt söndagskvällen gjorde jag ändå ett tappert försök att imponera på Maria genom att följa med på en promenad dock i verkligt långsamt tempo för att se om mina ben visade några livstecken. Jodå det fanns hopp om liv men inte mycket.
Så kom då den andra dagen efter tävlingen; Genast när jag steg ur sängen fick jag känna av stelheten och verkande leder. En klar föraning om livet som 90-åring är nog det närmaste jag kan beskriva morgonens rörelser. Och inte blev det bättre efter att ha cyklat till jobbet även om cykling brukar ha en gottgörande effekt på stela marathonleder så fungerade det inte idag. Kl. 09:00 förstod jag att det inte blir bättre av sig själv och att det behövs hjälp. Ett akutsamtal till min massör Pia Löfqvist som turligt nog har sin lokal några meter från mitt kontor var nu det enda hoppet.
Efter jag förklarat min situation planerade Pia vänligt nog om sin dag och jag fick hjälp att massera bort marathonknutar, krampade muskler och allmänt stressade ben så att jag återigen återfick en relativt kurant kropp. Det smärtade rejält under massagen på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt men här var det inte läge att klaga. Som man bäddar får man ligga... Massagen gjorde dock susen och kroppen borde åter vara itjänst
Normalt brukar jag ta en längre cykeltur två dagar efter ett lopp men jag ville inte stressa trötta muskler så istället fick jag sällskap av Rolf Wikman och köra ett simpass efter Gavleån. Även om man är urlakad energimässigt efter ett marathonlopp så brukar det alltid vara bra att följa upp ett marathon genom att träna en annan aktivitet och inte ha alltför lång vila. Tillsammans crawlade vi ca.1.6km efter Gavleån där benen fick sprattla efter förmåga och armarna göra arbetet. Simningen passade även väl in i mitt dåliga samvete för just simträning. Den senaste månaden har det inte blivit många kilometrar gjorda där (heller)..
Åter i träning med andra ord och ett något positivare tonläge. En kopp värmande te efter simningen och kvällsprat med aningen mindre klagan till Maria så var det då dags att packa väskan för några dagars arbete i Oslo. Med återvunnen energi packas givetvis även löparskor och jag ringer min kollega och ber honom göra detsamma., samtidigt har jag planerat in en extra dag i Oslo för att träffa Jamie och tillsammans springa runt Oslo i skönt prattempo. GREAT!
Oturligt nog visade det sig att det räcker inte med att packa löptillbehören man måste faktiskt själv praktisera löpning... Efter en intensiv arbetsdag antydde Robin en förkylning som minskade hans motivationen för löpning och jag var snabb att inflika att då låter vi skorna vila.
Tanken var ju ändå att jag och Jamie skulle ta en långtur, men på torsdagen regnade det ganska hårt och vi var båda lättövertalade att spendera kvällen på Gammel Major Pub och diskutera löpning över några öl istället.
Kvällen blev natt och som vanligt när vi träffas flyger tiden fram och vips var kl 3 på morgonen även om det kändes som knappt midnatt. Men mycket löpsnack och många minnen blev det och givetvis lite nya vilda planer på var nästa resa ska gå. Finns så otroligt många härliga lopp, länder och miljöer och utmaningar som bara måste upplevas.
Nåväl, sista dagen fick jag åtminstone några timmars träning när jag tog en ensampromenad runt i ett soligt Oslo och givetvis genom favoriten Vigelandsparken med alla fantastiska skulpturer. Veckan avslutades med att möta min dotter Amanda och luncha prata och tillsammans vandra mot stationen för att åter åka till Gävle.
Löpningsmässigt har det varit en fattig vecka men allt är inte löpning och motivationen har återkommit så nu är det dags för nya tag och bort med alla ursäkter för snart står Vansbro Half Ironman på dagsmenyn.
På återseende.
 |
| Tröstpris från Moa som smakade bra |
Så kom då den andra dagen efter tävlingen; Genast när jag steg ur sängen fick jag känna av stelheten och verkande leder. En klar föraning om livet som 90-åring är nog det närmaste jag kan beskriva morgonens rörelser. Och inte blev det bättre efter att ha cyklat till jobbet även om cykling brukar ha en gottgörande effekt på stela marathonleder så fungerade det inte idag. Kl. 09:00 förstod jag att det inte blir bättre av sig själv och att det behövs hjälp. Ett akutsamtal till min massör Pia Löfqvist som turligt nog har sin lokal några meter från mitt kontor var nu det enda hoppet.
Efter jag förklarat min situation planerade Pia vänligt nog om sin dag och jag fick hjälp att massera bort marathonknutar, krampade muskler och allmänt stressade ben så att jag återigen återfick en relativt kurant kropp. Det smärtade rejält under massagen på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt men här var det inte läge att klaga. Som man bäddar får man ligga... Massagen gjorde dock susen och kroppen borde åter vara itjänst
Normalt brukar jag ta en längre cykeltur två dagar efter ett lopp men jag ville inte stressa trötta muskler så istället fick jag sällskap av Rolf Wikman och köra ett simpass efter Gavleån. Även om man är urlakad energimässigt efter ett marathonlopp så brukar det alltid vara bra att följa upp ett marathon genom att träna en annan aktivitet och inte ha alltför lång vila. Tillsammans crawlade vi ca.1.6km efter Gavleån där benen fick sprattla efter förmåga och armarna göra arbetet. Simningen passade även väl in i mitt dåliga samvete för just simträning. Den senaste månaden har det inte blivit många kilometrar gjorda där (heller)..
Åter i träning med andra ord och ett något positivare tonläge. En kopp värmande te efter simningen och kvällsprat med aningen mindre klagan till Maria så var det då dags att packa väskan för några dagars arbete i Oslo. Med återvunnen energi packas givetvis även löparskor och jag ringer min kollega och ber honom göra detsamma., samtidigt har jag planerat in en extra dag i Oslo för att träffa Jamie och tillsammans springa runt Oslo i skönt prattempo. GREAT!
Oturligt nog visade det sig att det räcker inte med att packa löptillbehören man måste faktiskt själv praktisera löpning... Efter en intensiv arbetsdag antydde Robin en förkylning som minskade hans motivationen för löpning och jag var snabb att inflika att då låter vi skorna vila.
Tanken var ju ändå att jag och Jamie skulle ta en långtur, men på torsdagen regnade det ganska hårt och vi var båda lättövertalade att spendera kvällen på Gammel Major Pub och diskutera löpning över några öl istället.Kvällen blev natt och som vanligt när vi träffas flyger tiden fram och vips var kl 3 på morgonen även om det kändes som knappt midnatt. Men mycket löpsnack och många minnen blev det och givetvis lite nya vilda planer på var nästa resa ska gå. Finns så otroligt många härliga lopp, länder och miljöer och utmaningar som bara måste upplevas.
Nåväl, sista dagen fick jag åtminstone några timmars träning när jag tog en ensampromenad runt i ett soligt Oslo och givetvis genom favoriten Vigelandsparken med alla fantastiska skulpturer. Veckan avslutades med att möta min dotter Amanda och luncha prata och tillsammans vandra mot stationen för att åter åka till Gävle.
Löpningsmässigt har det varit en fattig vecka men allt är inte löpning och motivationen har återkommit så nu är det dags för nya tag och bort med alla ursäkter för snart står Vansbro Half Ironman på dagsmenyn.På återseende.
.JPG) |
| Vigelandsparken Oslo, en av de finare parkerna jag vet och givet besöksmål |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar