måndag 21 april 2014

Första långpasset på cykel mot påskmiddagen

Varje år tar jag några cykelturer till mina föräldrar i Edsbyn Vanligtvis brukar cyklingen ske på sommaren och aldrig tidigare har tanken ens slagit mig att ta en tur i april under påskhelgen. Det brukar faktiskt vara snö den här tiden!

Men det här året bjuder på mycket värme så det är bara att anpassa sig Ska man få några mil i benen så gäller det att trampa varje gång det finns tillfälle så när mina föräldrar bjuder in till påskmiddag så ska det självklart cyklas de 15 milen.   När jag talar om för Emelie att jag cyklar bestämmer hon genast att det vill hon med. Ingen tidigare cykling sedan förra året har hon men grymt bra tränad från Crossfit borde det väl ordna sig, envis är hon i alla fall och att ge upp är ingen tanke som träffar henne så det blir trevligt med sällskap.


Vi ger oss av strax efter kl. 08:00 med planen att vara framme lagom till att maten står på bordet kl 14:00, det verkar bli en fin dag så det här blir trevligt. Att ge sig ut tidigt en påskafton innebär att man är riktigt ensam på vägarna, på vägen till Sandviken har vi bara sett en enda bil då vi plötsligt får sällskap av en polisbil som kör upp bredvid oss och börjar prata. Lite ovanligt men roligt tänker jag och vi stannar och får reda på att de är på span efter en efterlyst bil och frågar om vi sett den. Tyvärr kan vi inte stå till tjänst men färden får en ny vändning och syfte. Inte bara träning, nu är vi även i polisens tjänst:) Vi blir ombedda att ringa 112 om vi ser den efterspanade bilen och så skiljs vi åt.

När vi efter Sandviken ger oss av i riktning mot Ockelbo har vi turen att få en lätt vind i ryggen något som gör cyklingen lätt hela vägen till Kilafors och som senare visar sig bli lite tuffare motvind när man minst behöver det; De sista tre milen... Nåväl, att man får motvind när man byter riktning det förstår man ju. Men varför bry sig om senare problem när man kan njuta av nuet?

När vi närmar oss Bollnäs börjar det kännas att det faktiskt är första cykelturen, bakre delar samt ryggen börjar göra sig påmind och undrar vad det är som händer. Jag nämner för Emelie hur jag känner och får inte oväntat en beskrivning inte helt olikt hur jag upplever cyklingen just nu. För hennes del är det första gången hon sitter på racern på 10månader så det är inte helt konstigt. Men det är bara tre mil kvar att cykla fram tills att påskmiddagen står på bordet och vi är i god tid vilket är en god motivation.

Sista tre milen körs som sagt i motvind men när det är så lite kvar går man på ångorna och den härliga känslan att snart vara framme och äntligen få kliva av cykeln. När vi passerat Alfta och ska uppför Alftabacken som är en relativ lång backe talar jag om för Emelie att det bästa med denna backe är att man bara ser hälften från början och att efter den svaga böjen döljer sig resten som är lika lång.
Får till svar att just nu är hon inte mottaglig för den typen av skämt... 10km kvar så nu känner vi nästa lukten av middagen så vad gör väl en lite backe. Backen börjar ändå bli det mindre problemet när sadeln börjar bli ä mer  hård att sitta på.

Sista 200 metrarna mot mina föräldrars hus går på en grusväg så vi cyklar sakta så att vi inte får någon fartvind och njuter av känslan att välförtjänt få njuta av en påskmiddag. Dessutom glider vi in på gården på klockslaget utsatt tid. Maten står på bordet och vi hinner båda duscha under tiden vi väntar in resten av familjen som tog bilen och är en ändå en kvart sen.

Glad påsk!








  

söndag 20 april 2014

A perfect day for sport!





Jag står iklädd mina löparkläder i hotellreception på ett hotell i Sibirien och receptionisten meddelar att det är -19°C och att det är en “Perfect day for sport”. Jag har hamnat i Sibirien efter att ett år tidigare sprungit Everest marathon och kommit överens med några av de andra deltagarna i min Everest-grupp att nästa gång vi träffas ska vi minsann göra det med mål att springa en absolut slät marathon; Till skillnad från Himalayas högst ojämna natur.
Mötespunkten som nästan ett år tidigare kändes genialisk med tanke på att endast ca. 15mil härifrån går starten till något som måste vara ett av världens plattaste marathonbana, Bajkal Ice Marathon; Dessvärre även en av de kallare. 

Nåväl man ska inte klaga; Sagt är sagt och nu är man här och i väntan på mina kompisar ska ansluta ger jag mig ut på ett testpass efter Angarafloden som strömmar rakt igenom Irkutsk. Dimman ligger tät där isen inte klarar av att frysa p.g.a. det strömmande “varma” vattnet möter kylan i luften. Det är otroligt vackert är min tanke när jag sakta joggar och avnjuter vinterlandskapet som känns ovant trots att jag kommer från Norrland, men vintern hemma har inte varit likt andra vintrar i Sverige och vanan med kyla är inte heller vad den borde vara. 

Jag har planerat in några extra dagar i Ryssland och lär känna Irkutsk som turist och avnjuta en hel del Borschsoppa och andra ryska delikatesser. Innan den stora dagen närmar sig för maratonloppet över den frysna Bajkalsjöns is beger vi oss till den lilla byn Bajkalsk som blir den lilla by där vi kommer att övernatta före loppet. Hotellet vi stannar vid ser ut som ett sovjetliknande resort storhetstiden legat någonstans vid Bresjnevs styre. Perfekt! Det är precis såna här upplevelser vi letar och glädjen blir ännu större när lite kålsoppa kastas på en tallrik vid lunchen av en högst ointresserad servitris. Dagen spenderas med att promenera runt i byn och prova den lokala vodkan som faktiskt är det enda som finns i lager i den lokala restaurang vi besöker. Vi tar en skål för Bajkalsk medan restaurang-ägarinnan åker till affären och inhandlar råvaror för maten vi beställde, underbart här förväntar man sig inga gäster under dagen:-)...  På kvällen innan loppet samlas vi i hotellet och får instruktioner om loppet och det bjuds även på en gemensam pastaladdning samtidigt som vi  lär känna de andra deltagarna som i år kommer från ett 15-tal nationaliteter. 



Vi lämnar hotellet i Bajkalsk kl. 08:30 termometern visar -23°C och vi åker 20 minibussar med igenisade fönster i en lång karavan efter de Sibiriska vägarna. Jag skrapar isen från rutan och skymtar topparna på de massiva bergskedjorna Altajbergen, Changajbergen. Berg som jag senare kommer att få bekanta mig ytterligare med under loppet över Bajkalsjöns is. Efter en bilfärd på ca. 1½ timme glider vi ned på allt mindre vägar och alla i bussen blir plötsligt vaket förväntansfulla då vi närmar oss startområdet. Bussen stannar och dörrarna öppnas vilket gör att även kylan vill komma in till den aningen varmare bussen. 



Runt bussen står strax över 140 löpare, ett 50-tal åskådare och några svävare som ska frakta våra tillhörigheter till målområdet  42 195meter i riktning mot Listvjanka på andra sidan Bajkalsjön. Varför är jag inte mer som min fru och väljer att resa till varma länder tänker jag när jag drar ned mössan över öronen för att inte frysa så mycket. Nåväl, aningen sent att tänka på det nu, den saken får repareras vid ett senare tillfälle, kanske dags för en ökenmara men nu först gäller en ismarathon...



Efter den traditionella riten där vi sköljer ned något som jag tror är Vodka och mjölk och spottar ut på Bajkalsjöns is för att hedra sjöns andar så ställer vi upp för start. Det känns i kroppen ungefär som i Vasaloppsstarten då kläderna är alldeles för tunna för att stå stilla och man hoppas på att man funnit den rätta balansen med antal klädlager efter ett par kilometer i spåret. Med andra ord, Jag fryser! 
Vid startlinjen ser jag mig om ungefär vart ska jag stå för att inte springa för långsamt och inte heller för långt fram för att bli ett hinder på vägen. En okulär besiktning på ålder, kroppsvikt och hunger i ögonen på deltagarna tyder på att jag bör nog vara bland de första 50 första i starten för att inte hamna i bland löpare med “fel” fart.


Snabbt efter uppställning vid startlinjen går startskottet och fältet ger sig ut över isen och en öppen frusen gigantisk sjö som vi ska korsa i riktning mot Listvjanka. Min okulära besiktning av startande var inte helt korrekt och jag vill gärna springa fortare än vad löparna runt omkring mig gör vilket gör att jag tillbringar en del tid ute i den lösare snön. Vet att det inte är smart men det är heller inte roligt att springa för långsamt.


Efter 45 minuters löpning då kroppen börjar komma upp i arbetstemperatur känns allt fortfarande bra  och eftersom luften är torr så biter inte kylan på samma vis som hemma i Gävle, förutom förstås att is bygger på i ansiktet och nästippen fryser så mår resten av kroppen riktigt bra. Jag bestämmer att här ska farten ökas!


Vi har informerats att det kommer vara ett tunnt skönt lager mjuk snö de första 17kilometrarna som gör löpningen lite tyngre  men jag är pigg så varför ska man vara klok och springa lugnt i början? Även om jag inte har koll på hur min ork påverkas av kylan så känns beslutet rätt. Behöver bara springa 7kilometer till och sen kommer isen så det borde vara plättlätt att springa resterande 25km då.
Första vätskestationen kommer efter 10km och bara ett ögonblick senare är jag halvvägs vid 21km och oförskämt pigg fortfarande. Vid vätskestationerna finns varma drycker, vatten och lite småplock att tugga på samt dessutom som en bonus ska det finnas vodka vid vätskestationerna för den modige... Min tanke att en liten hutt kan nog smaka bra vid sista stationen så här blir det bara vatten.


Löpningen fortsätter och kanske du tänker; Vad händer egentligen på en gigantisk sjö där det inte finns någon publik och där banan märks ut med ett långt band av nedborrade röda markörer i isen och där det dessutom är svinkallt? Mitt svar är enkelt, det är ren njutning, ljudet av dubbarna i mina nyinköpta IceBug dubbskor är taktfast och i varje steg känner jag hur dubbarna greppar i den blanka isen vilket gör att man bara vill springa vidare. Under loppetser jag  de ca. 3000m höga topparna på  Altajbergen som för några ögonblick får en att vykortsnjuta och glömma bort den annalkande smärtan i vaderna som börjar smyga på. Från 21km stationen och fram till 32km ägnar jag mig dessutom att springa förbi löparen framför mig, det tog ca 1mil att löpa ikapp 100m. Så kan man roa sig på Bajkalsjön…


Nu börjar konturerna av Listvjanka synas och sista vätskestationen har passerats och uppslupen som jag varit av att komma förbi min rival har jag glömt bort att belöna mig med en hutt vodka! Nåväl den skadan kan lagas i efterföljande banketten förmodar jag och målar upp bilder på min målgång istället. Banan har gjort en svag sväng och nu ligger vinden rakt i ansiktet vilket gör att för första gången är kylan lite besvärande. Den hårda isen har också varit tuff mot mina vader och jag kämpar för att inte tappa fart och bli ikappsprungen och återigen behöva se ryggtavlan på min rival. En svag titt bakåt och jag ser honom 50meter bakom mig annalkande i snabb fart. Jag beslutar mig för att det var sista trötthetstecknet jag visar genom att titta bakåt och istället läggs fokus på att öka farten och ignorera mina vaders desperata rop på vila.  Taktiken lyckas! Jag passerar 39km skylten och bara  3km längre fram får jag sluta springa. Isen har dock gått från att vara blank till pannkaksis där trötta vrister lätt vrickas, eftersom jag har förbjudit mig själv att titta bakåt så är sakta farten heller inget alternativ för här ska snart  en mållinje korsas. Jag klarar mig fint över den knackliga isen och har nu mållinjen kvar att korsa. Vid målet står tidtagarna och ett 10-tal personer som hejar vilt och förstärker min känsla att korsa målet. YES!!! Jag har gjort det! New York släng dig i väggen! Här står jag i Listvjanka i det livliga målområdet som rymmer hela 20 personer och jag är väl värd att få stå stilla även om jag snabbt börjar frysa när kroppen inte längre aktiveras så finns bara den njutning i kroppen som bara en långdistanslöpare får uppleva.

Hur gick det då med den förlorade vodkan? Ingen fara; Kvällens bankett reparerade det problemet i en härlig traditionell rysk middag med vänner.

Att bli med en blogg

Så där ja, då har jag slutligen blivit med en blogg något som jag funderat på över ett år men tröskeln att hitta ett bloggverktyg har tydligen varit alldeles för stort. Nåväl bättre sent än aldrig..
Så vad är det då man ska skriva om på en blogg? Min första tanke för ett år sedan var att  beskriva hur det kändes att få tillbaka motivationen till träning och återigen börja sätta mål och känna glädje vid träning. Min träningsmotivation träffade mig för ett år sedan och känns aningen inaktuellt även om startskottet blev ett ganska häftigt äventyr med en marathon från Mount Everest base camp. Den historien tar jag mig tid att beskriva i en senare post som en återblick från i en tid som varit.


Vad ska då en medelmåttig medelålders motionär  blogga om och vem tusan vill läsa det? Antal följare eller träffar per dag spelar  mindre roll för min del just nu och till att börja med blir det ett försök att för egen del komma ihåg min väg till att startlinjen på Ironman Kalmar. I den gamla världen vill jag minnas att man skrev dagbok i något som kallades papper och just dagboken var det hemligaste man ägde, det känns som om det var ett annat sekel vilket det ju faktiskt var. Dags för förändring och anpassning till nya tider och öppna den digitala publika dagboken får gälla även mig.

Min träningsdagbok blir nog ändå inte så publik trots allt för det finns nog inte något som faller in i den digitala anonymiteten som en blogg som inte ständigt föder följare med intressanta tankar och perspektiv som inspirerar och för detta ämne transpirerar för den delen.

Nåväl nog pratat härmed startas bloggen och som sagt startskottet gick för ett år sedan då jag en februarikväll satt och oroade mig för att jag inte orkade träna trots att anmälan till Stockholm marathon var inlämnad och klar. Så förmådde jag mig inte att ge mig ut i löparspåret för att träna. JAg behöver helt enkelt något annat mål som triggar och ger mig lusten tillbaka till löpningen.

När jag sitter och googlar runt på potentiella motivationshöjare hittar jag en länk till Tenzing Hillary Everest Marathon, WOW!!! Ett marathon med start på 5365möh. Kan inte finnas en bättre motivationshöjare tänkte jag och frågade min älskade fru om det var ok att jag sticker iväg tre veckor i maj på en resa till Nepal. Svaret var som ungefär som jag väntade mig det vanliga - Vad har du nu hittat på? Jag förklarade och fick förstås ett uppmuntrande åk iväg du...

Någonstans här började jag återfå motivationen och från Everest marathon och vidare mot nya utmaningar via Ultra-löpningsdebut och triathlondebut anmälde jag mig till detta års utmaning - Ironman Kalmar.

Sådär, det var lite bakgrund nu återstår bara att börja fylla på med lite tankar och utmaningar i resan mot Kalmar.

Väl mött i framtida blogginlägg.