lördag 31 maj 2014

Stockholm Marathon - En påfyllning i erfarenhetsdatabasen

Perfekt väder, Mycket folk, Löparfest och jag bestämde mig för att springa in ett fint litet personbästa dagen till ära. Inte för att mina sista veckors träning har skapat ett tryck för ett PB utan just bara för att jag är värd det.
Bild full av hopp före loppet
Eftersom hälen fortfarande smärtar rejält och jag hade tänkt egentligen planerat för att springa i skoinlägg för hälsporre. Innan loppet gjorde jag ett besök hos tävlingens sjukgymnast som tejpade foten vilket gjorde att all smärta försvann. Givetvis ytterligare ett tecken på det här kunde bara lyckas.

Efter att ha softat innan starten en tid och testat foten lite var det så dags för start där jag hamnade i Grupp C bland andra löpare som satsar på en tid mellan 3-3:45. När startskottet ljöd bar jag av i den skenande gruppen och de första 5K försvann i en hast i 4:15 tempo men vad gör väl det när man är pigg och ska hämta hem ett PB? När jag insåg tempot förstod jag att det nog är lämpligt att kliva ner till 4:30 tempo om det här skall hålla sträckan (Det kallas självinsikt :-))

Vätskekontrollerna de första 12km gled jag förbi utan större intresse, kände mig pigg och glad; Kanske det här var ett onödigt misstag om man ska vara en aning självkritisk. I vilket fall gick loppet riktigt bra ungefär fram till 25km då jag började få svårt att hålla tempot trots att kroppen kändes relativt pigg. En sån signal från kroppen har jag lärt mig att känna igen och det brukar inte innebära att nu blir det skoj.

Ite fullt lika nöjd men ändock. Jag kom i mål :-)
Höll dock ett hjälpligt tempo fram till 35km då kroppen sa emot med besked varje försök att springa resulterade att någon av vaderna skrek till och krampade. Jag fick börja GÅ! Efter att ha kämpat fram till Odenplan lade jag mig ned på en av de provisoriska massagebritserna  vid vätskekontrollen och fick hjälp av två mycket duktiga massörer som fick bort de värsta problemen, trodde jag...
När jag reste mig upp så vinglade jag som Bambi på hal is men nu var det bara framåt som gällde. Jag försökte börja springa men fick tillbaka ett motdrag i vaderna och låret. Nåväl kanske man kan lura krampen genom att gå fram till backen mot Sveavägen och börja springa när det går utför. Planen fungerade och jag joggade sakta framåt. Då kom nästa nederlag; Förbi springer 3:45 löparna piggt ropande, Herregud! Jag var ju nyss tillsammans med 3:15 löparna... Inte mycket att göra något åt i detta läge tänkte jag och stapplade vidare och strax kom jag slutligen in på  Stockholms Stadion.

Äntligen!

Målgången på stadion glädjer oavsett tid

Split tidpunkt tid diff min/km km/h placering
5K 12.21.42 0.21.14    21.14   04.15 14.13 864
10K 12.45.16 0.44.48    23.34   04.43 12.73 1245
15K 13.08.02 1.07.33    22.45   04.34 13.18 1317
20K 13.30.52 1.30.24    22.51   04.35 13.13 1397
Half 13.36.02 1.35.34    05.10   04.43 12.75 -
25K 13.55.07 1.54.39    19.05   04.54 12.27 1541
30K 14.21.01 2.20.33    25.54   05.11 11.58 1671
35K 14.49.35 2.49.07    28.34   05.43 10.50 1942
40K 15.30.25 3.29.57    40.50   08.11 7.35 3597
Finish 15.45.19 3.44.50    14.53   06.47 8.85 3922
Hårt lindad fot var en perfekt lösning

Så vilka ursäkter finns det för detta som ändå var ett litet nederlag. Egentligen kanske bara ett nederlag mot mina förväntningar på mig själv. Tiden 3:44:50 var ingen katastrof men det blir lite tungt när man satt förväntningar. Jag som egentligen brukar springa efter min kropp och har under de senaste loppen lämnat GPS-klockan hemma för att få lite lugn och ro i löpningen. Idag stressade jag på mot ett mål som jag inte vara kapabel till och fick betala priset som jag själv inte kunde påverka. Min kropps stora vrede!

Men det är bara att återigen bita ihop och komma igen. Det finns fler lopp och jag undrar nu om inte Frankfurt är en ort som ska besökas. Speciellt som mina vänner från Killimanjobestigningen också funderar på att springa just denna Marathon. En superkul återförening som dessutom bjuder på en riktigt lätt bana.

To be continued...

torsdag 29 maj 2014

Allt är inte kul och sporrande

Efter lite mer än en veckas haltande vågade jag slutligen Googla min ömmande häl för att konstatera det jag nog redan visste. Jag har fått Hälsporre (plantar fasciit); Eller med andra ord - Ont i hälen!! http://halsporre.com/  För#!##!!at!! Efter att läst på lite om symptomen och läkning så har jag förstått att det finns olika grader av detta helvetet och jag få hoppas på att jag har en högst tillfällig släng av problemet.

Hälsporre kan orsaka stark smärta under hälen, i framkant av hälen eller på insidan av hälen då du står och går. Första stegen på morgonen samt efter vila brukar göra mer ont. Det smärtar eller är obehagligt att belasta hälen barfota och det känns lindrande att gå i mjuka skor. Det är inte hälsporren i sig som gör att det gör ont under hälen utan det är irritationen i senan som fäster mot och under hälbenet som framkallar smärtan i hälen. Det finns bra behandling vid hälsporre i form av stötvågsbehandling och avlastande ortoser, skoinlägg och tejpning samt kortisoninjektionsbehandling. (Citat från http://halsporre.com/ )

Inte bra då jag nu inte ens kan sätta ned hälen och det är två dagar kvar till Marathon. Jag hade hoppats på att problemet skulle vara mer tillfälligt och att med lite tur skulle det gå över innan lördag. I värsta fall efter att ha läst på kan problemet tydligen hålla i sig flera år men vanligtvis varar problemet betydligt kortare.
Med lite tur så är det dessutom inte hälsporre som drabbat mig utan kanske bara fettsäckarna i hälen som  har tunnats ut och då handlar det bara om att hitta en mjuk hälkudde till skorna och härda ut en tid.

Prognosen för hälsporre beskrivs som nedan


Ont gör det definitivt!
Prognosen vid hälsporre är god. Skadan brukar läka ut av sig själv. Det kan dock ta lång tid, ibland upp till ett – ett och ett halvt år (1-1½ år). Om du fortsätter med ett för skadan provocerande beteende eller belastning finns risk för längre besvär.(Citat från http://halsporre.com/ )

Fortsätter med provocerande beteende.. Vad kan det vara? En marathon kan väl ändå inte vara ett provocerande beteende, eller?

Idag ska jag i vilket fall leta skoinlägg som lindrar smärtan lite och som kan ta mig två varv runt Stockholm med lite mindre besvär. Vet inte riktigt om jag vågar ta en lätt löptur idag eller om jag väntar tills jag står på startlinjen. Inte helt olikt mig att blunda för besvär och skjuta obekväma beslut på framtiden. Hade jag varit riktig smart kanske jag t.o.m. hade avstått från marathon för att inte riskera träningen fram till Ironman men som sagt...

Marathonförberedelsen i år verkar bli Googling av rehabilitering samt massage av fotvalv och häl fram till lördagens start.

Är det någon som har smarta tips på läkning/lindring? Skicka då gärna en kommentar.

tisdag 27 maj 2014

4 dagar till Stockholm Marathon...

Då är det som vanligt inför marathon; Förkylning, lunginflammation, ont i knän, fötter och andra allmänna tävlingssympton som tenderar att dyka upp inför tävling. Men visst ska det bli skönt att få springa två varv runt Stockholm och de här svåra symptomen brukar vanligtvis hålla i sig fram till att startskottet ljuder och helt plötsligt är man frisk som en nötkärna igen.

Målet för årets Stockholm mara är att slå mitt tidigare personbästa på 3:17 som togs förra året 2013 i Poznan Marathon, Polen. Poznans bana var visserligen aningen lättare än Stockholms men å andra sidan borde jag vara bättre tränad i år. I vilket fall är mitt träningsupplägg fram till för en månad sedan betydligt bättre, jag väljer att inte prata om månaden före marathon som varit allt annat än bra både vad det gäller kost, sömn och träning.

Nåväl, i veckan är jag i Stockholm och ikväll kommer jag att springa en lite rekogniseringstur runt Östermalm för att bygga upp lite känsla och bli av med lite marathonlöparsjuka.

Fotot nedan är taget efter målgången i Poznan Marathon och får vara min pepp. För visst är det skönt att prestera lite bättre än vad man gjort tidigare.

Foto efter målgång i Poznan.
Att springa med Sverigetröja var kul eftersom många hjälpte till
och hejade fram "Go Sweden Go!"


söndag 25 maj 2014

Första utesimningen i Marma och Dalälven



Gävle har Sveriges varmaste temperatur! Jag har just hittat medicin som hjälper mot den hemska pollen och gräsallergin och dessutom så gör Triathlonklubben rekordtidig simpremiär ute i Marma. Inte helt fel upplägg för en vanlig söndag.
Lars Klippmark har mätt ut både sprint och olympisk distans i området kring Marma vilket gör det utomordentligt lämpligt att åka dit. Området som dessutom är sparsamt trafikerat gör cyklingen lite trevligare med ett mindre moment att tänka på. Jag har dock lämnat cykeln hemma idag för att snabbt smita iväg efter simningen och köpa morsdagspresent i Gävle.

Orca TRN Thermo Full Sleeve Wetsuit 2014
Orca TRN Thermo Full Sleeve Wetsuit
För mig var det här debuten att simma med våtdräkt. Efter nötande i bassäng under vintern så var det en positiv upplevelse att kliva ut i öppet vatten. Framförallt var det skönt att få uppleva det som de flesta talat om för mig under vinterträningen.
-Vänta bara tills vi kommer ut och du får på dig våtdräkten, det kommer gå betydligt lättare då dräkten gör att du flyter bättre och får en bättre vattenlinje under simningen...

För de som är duktiga simmare kanske det inte spelar stor roll, men för mig som är högst medioker gav dräkten verkligen en trygghet.

Vattentemperaturen låg på ca. 18grader vilket är överraskande varmt för årstiden. Vet inte om jag ska vara glad eller högst orolig med tanke på växthuseffekter och smältande polariser. Egentligen är nog känslan mer oro speciellt efter att ha sätt konsekvenser under mina resor i Svalbard, Nepal, Sibirien, Afrika, Canada m.fl. Oavsett var man åker så säger folk samma sak. Det är något konstigt som pågår med vädret :-(. Men det är ett annat problem och just idag kändes det riktigt okey med lite värme och varmt vatten.

Våtdräkten visade sig passa perfekt till min kropp och med dräktens isolerarande effekt var det oförskämt skönt att simma i Dalälvens vatten med ett lugn i simningen, nästan som att simma med dolmen under träningspassen. Sträckan begränsades till 750m för dagen då det flesta skulle köra en sprintdistans. Dock upptäckte jag en ny parameter som nog ska tränas in före första loppet. Min simning gick i sicksack! Här måste jag förbättra mig, speciellt eftersom jag är en medioker simmare känns det onödigt att simma extra metrar för att man vinglar som en berusad.

I vilket fall så gav simpremiären en positiv känsla. Dräkten hjälper till så mycket så att jag åtminstone är fullständigt lugn att klara Vansbro halv Ironman om en månad och för den fulla distansen är det en ocean av tid kvar att putsa på formen...

Efter lite shopping kom jag hem och bytte bil mot cykel och trampade runt Bovik och Sandviken. 60km och ett snitt på 34km/h kändes bra. Väl hemma blev träningspasset avbrutet då det fanns kaffe och rabarberpaj på bordet och vips var tanken på avslutande löpning som bortglömd.

Jag kanske inte är lika nöjd över det beslutet när jag väl står på startlinjen.

Triathleter redo för ett träningspass

Cyklarna redo för att ta vid där simningen slutar

söndag 18 maj 2014

Ultrasmart, eller en dåres försvarstal...

Vad är egentligen det rätta upplägget för en marathon? Jag skrev tidigare om att flytta den mentala gränsen genom ultralöpning och jag tror verkligen att det är en alldeles ypperlig medicin för att bättre orka ett marathonlopp, i alla fall den mentala biten. Kul då när man mottager nedanstående inbjudan från Lars Klippmark om hans helgplanering:

Tjena Ulf! 
Den 17-18 maj tänkte jag springa Gästrike/Upplandsleden från Ockelbo hem till mig. Övernattning preliminärt i Högbo på vandrarhemmet.
Är du sugen på att hänga med? Hör av dig. Jag hoppas att vi kan bli ett litet gäng.


Vore vansinne att tacka nej till ett sådant tillfälle även om det börjar närma sig marathon om två veckor.  Men om tanken med min träning är att ha kul då gäller det att haka på erbjudanden som dessa. Min initial plan för helgen var att hoppa på ett tidigt plan till Kastrup och springa Köpenhamns marathon söndag ställdes in direkt, det här får man inte missa. Lars plan var att springa i två dagar start i Ockelbo, övernattning på Högbos vandrarhem och efter två dagars löpning målgång i Marma. Dagsetapperna delades upp i två delar med dag 1 som bjöd på 58km kuperade stigar och dag 2 lite enklare löpning men längre sträcka på 66km, lägg därtill på tunga ben. Två dagar var lite tufft för mig men dag 1 passade ypperligt. Dessutom ett bra tillfälle att få lite backlöpning i benen.

Första stoppet på Rönnåsen med härlig utsikt över Ockelbo by. Traillöpning
bjuder på härliga upplevelser som inte finns efter vägar och i städer.
Sagt och gjort, lördag kl. 10:10 anslöt jag till övriga löpare på Gävle tågstation och vi tog tåget mot Ockelbo. Urstarka Mounir samt Lars var redan på plats. I Ockelbo väntade dessutom Johan och Elov, Ockelbos grymma och snabba ultralöpare med fina meriter i bagaget. Det här kan bara bli  roligt!

Bra eller dåligt? Vi verkade träffa årets hittills varmaste dag med en stekande sol och svaga vindar vilket upplevdes behagligt. Väl i skogen fanns det gott om skugga som svalkade så vädret gav bra förutsättningar.
Lars hade noga planerat en sträckning som skulle ta oss till ett antal åsar och fina vyer. Rutten hittade han förresten genom att ladda ned kartor från Lantmäteriets utmärkta karttjänst. Där är det möjligt att fritt hämta detaljerade kartor som visar stigar och terräng. Tips för alla trail-löpare och orienterare (men det visste ni nog redan).
Bansträckningen som gick på utmärkta stigar och leder från Ockelbo


Ruttplanering i början av löpningen

För er som gillar att springa i skogen kan jag varmt rekommendera att följa den sträckning som Lars tagit fram som till stora delar följer Gästrikeleden men för att få distansen hade Lars lagt till en slinga på ca. 2mil. Lederna och stigarna var fint underhållna och löpningen fungerade bra för samtliga.

Fram till 30km kände jag att allt flöt på gudomligt bra. Vi hade bra flyt i löpningen, sköna stopp för vattenpåfyllning i rena källor och dessutom fick vi extra vila i 10minuter då Elov och Mounir körde på lite snabbare men fel... Fort men fel kan man säga. Sedan....

Någonstans vid 30km började jag bli aningen mosig, Vaderna började göra sig påminda och dessutom klagade min i vanliga fall pålitliga stålmage betänkligt. Nåväl ett längre lopp har sina "ups and downs" så ingen fara på taket; Trodde jag! Löpningen gick sämre och sämre och efter nära 40km kände jag att de återstående 20km som återstod att springa mot Högbo inte skulle bli en rolig resa. Efter ett par kilometers funderande bad jag Lars visa en "nödutgång" där jag kunde kliva av och ringa efter min fru Maria för att få skjuts hem.
Vid det laget hade Ockelbograbbarna rusat vidare för att vara säker på att hinna med sin buss tillbaka till Ockelbo och både Lars och Mounir såg oförskämt pigga ut. Nåväl, aldrig roligt att ge upp men i mitt nuvarande skick fanns det inget som motiverade att plåga kroppen för sakens skull. Ett telefonsamtal till en förstående fru lockade allt för mycket.
Kuperad terräng, kanske var det det som knäckte mig


Så då har man gett upp sitt första lopp. Två veckor innan Stockholm marathon! Hur ska man hantera detta? Tanken var ju att 60km löpning innan maran skulle ge det stora mentala "kick ass" självförtroendet. Vet inte riktigt vad som gjorde att jag inte pallade. Kanske var det värmen? Men jag är nyss hemkommen från Nice där jag sprang och cyklade i värmen. Kanske var det två veckors resande med "konsultmat" och mycket bilåkande. Men det är inget ovanligt heller för min del. Antagligen tror jag att kombinationen av tidigare nämnda faktorer men framförallt den kuperade terrängen som tog knäcken på mig. Eller så gick jag helt enkelt bara in i väggen.

Denna Ultra trailen får hamna i erfarenhetssäcken som något som stärker mig snarare än att jag ska oroa mig för hur jag klarar längre sträckor. Ibland fungerar det inte och ibland springer man som en gud.

Efter jag lämnat Lars och Mounir började jag promenera de ca. 3.5kilometrarna mot Järbo för att möta upp Maria, att springa kändes inte längre relevant. I Järbo kom så min räddningsbil och jag fick slutligen sätta mig en sval luftkonditionerad bil. Oavsett om man lyckas eller inte så är det en härlig känsla när man trött får sluta springa och bara vila.
Som tur är; Det finns inget ont som inte bär med sig något gott. Att piggna till går fort och i Sandviken stannade vi för att inhandla två härliga bitar Entrecote som fick mogna till på grillen samtidigt som en flaska vin väntade på sällskap.

En härlig löptur som inte gick som tänkt fick ett skönt avslut med en kväll på verandan med grillat och vin lät tankarna istället lotsas in till att allt blev positivt igen.
Som ett test blev det en tempocykling på 55km med Ingemar dagen efter så helt slut med  kroppen kan det inte vara...

Men för nästa ultralöpning då ska jag se till att ha en kropp som står pall! För att springa riktigt långt är trots allt en härlig känsla :-)
Järbo, byn där min löpning tog slut.
En selfie på en trött löpare
Maria kommer och undsätter en trött löpare
Paus under vindsnurrorna, Gigantiska byggen!

fredag 16 maj 2014

Cykling Franska Rivieran, Nice - Antibes - Cannes ToR

Salta, Sylta, Sura, Frysa, Skrapa is, Skotta snö och Dubbdäck.. Ibland undrar man; Varför vi egentligen bor i Sverige? Ett land där matkulturen är uppbyggd på att ingenting växer under större delen av året och vi som tränar får gömma oss i gym eller klä oss med lager på lager för att kunna utöva vår träning, Varför inte bo vid Medelhavet istället? Odla druvor, pressa vin, kasta lite nät i havet, få ansjovis och fina fiskar som man kan äta till salladen som går att odla året om. Såna tankar rörde sig i mitt huvud när min dotter Emelie och jag hyrde cyklar under familjens besök i Nice för att få en skön tur efter den Franska Rivieran.

Cykelturen följde Rivieran med stopp i Antibes för glass och därefter vidare mot Cannes


Fakta Cykeluthyrning 
Finns på ett antal ställen i Nice vi hyrde på http://www.elite-rentabike.com/index_en.html

Kostnad: 26-55Euro Tänk på att de reservar 45euro på ditt kort, kan bli en tunn plånbok om inte kortet har en liten buffert. För oss släppte inte reservationen på flera dagar
 Cykelturer: Vi körde från Nice till Cannes med glassstopp i Antibes vilket blev ca. 85km ToR. Det går också bra att cykla till Monaco från Nice, den turen är en lite mer kuperad cykeltur. Alternativt om ni vill plåga benen finns fina turer i bergen, Din cykeluthyrare har säkert kartor och kunskap.
När vi planerade vår tur stod valet mellan att ge oss upp bland bergen och få en riktig utmaning eller följa kusten mot Cannes som bjuder på en enkel cykling med några mindre backar och härliga vyer efter medelhavet. Vi behövde inte fundera allt för länge innan valet föll på kuststräckan.
Kuststräckan bjuder på bra cykelvägar även om man som svensk är lite ovan med att cykla på högt trafikerade vägar så känns cyklingen hela tiden tryggt. Mycket för att respekten mellan bilist och cyklist är väldigt bra, bilarna håller ut avståndet och kör säkert vilket gör cyklingen än mer trevlig.


Vi hade inte som mål att få ett kvalitetspass rent cykeltekniskt, här skulle det istället njutas av vyer och uppleva Rivieran från cykelsadeln vilket vi gjorde. Efter ca. 17km nådde vi Antibes där vi hoppade av cyklarna och promenerade genom staden och marknaden. Här tog vi också den första energipåfyllningen med glass i våffla. Mycket gott...

Vidare mot Cannes var det fortsatt lätt cykling med mindre backar som vi lätt slukade i det lite ökade tempot. Svårt att hålla igen när det går lätt och man har fulla magen med glass och sitter på sadeln i skönt Medelhavsklimat.

Väl framme i Cannes besöktes självklart filmfestivalområdet samt hamnen med alla gigantiska båtar. Eftersom vi var lite upp i varv bestämde vi oss för att  cykla upp mot berget som omger Cannes med mål att hitta en skön restaurang utanför värsta turistfällorna.


Vi hittade en enkel restaurang utan menyer och ingen som kunde Engelska, svårt läge! Fram till att en av stamgästerna; En åttioårig dam som var stort imponerad av Emelie tog tag i saken och talade om för retaurangägarinnan vad cyklister som vi verkligen behövde.
Ägarinnan tittade undrande på oss och verkade fråga om vi verkligen ville beställa de som damen sade... Javisst svarade jag, hur fel kan det bli? Därefter bänkade vi oss i solen för att vila benen och vänta på en härlig Fransk lunch.
15minuter senare kommer ägarinnan med kocken som bar på en omelett som verkade gjord på 15-20ägg med massor av ost samt dryga kilot med Pommes Frites och en stolt äldre dam bakom som tittade på förnöjt. Hoppsan!! Lite oväntat aningen för stor portion för två personer men lagomt för ett sällskap om 5personer. Men vad gör man, vi tackade tog emot och började äta och visst hade damen rätt omeletten blev slut men pommesen den fick vi ge upp med.

Nåväl vi ska inte klaga och maten tog oss lätt tillbaka till Nice.

Så härligt det kan bli när man inte förstår varandra :-)



MEGAlunch serveras i Cannes

Emelie fotograferar vid stoppet i Antibes



tisdag 6 maj 2014

Anordna lopp (nästan) lika roligt som att springa själv


Då kan man pusta ut efter att ha anordnat årets upplaga av Gävle halvmarathon den 33:e i ordningen.  Det är nu tredje året som vi anordnar tävlingen i Hemlingby LKs regi och för tredje året växer tävlingen med nytt deltagarrekord! Det är roligt när löpare uppskattar det vi gör och även sprider ordet vidare till sina vänner så att fler vet att vi finns och att vi har en bra löptävling.


Startfältet ger sig av för en löpning genom Gävle
För egen del blev den personliga träningen denna vecka kraftigt lidande. Inte många mil i benen och utebliven cykling då förberedelser inför tävlingen var den stående kvällsaktiviteten. Men vad gör väl det när man gör något kul? När sista löparen går i mål får man som arrangör ungefär samma endorfinkick som att själv vara den som korsar mållinjen och tillåter sig att falla ihop på Gunder Häggstadions innerplan. Hoppas också att jag tänker samma sak när man står på startlinjen för Ironman...

Vi introducerade tre nyheter i tävlingen detta år:
  • Lagtävling i 10km loppet Gävlemilen. Just lagtävlingen tror vi kommer att locka många lag när vi får ut informationen till en större grupp. Det här var första året som vi testade och utfallet var positivt. Sammanlagt deltog 7-lag om 5personer. Nästa år tror vi att vi har ett 30-tal lag. Kom igen och samla trupperna!
  • Samarbete med Friskis & Svettis: Det här tycker jag personligen var ett av de roligare inslagen. Friskis har haft löpargrupper sedan första mars och tagit oss löpare till en strålande form. Friskis var även med och inspirerade vid start genom att sköta uppvärmningen vid start. Mycket uppskattat bland både oss som arrangör och framförallt löparna i loppet.
  • Chiptidtagning: Till sist fick vi chiptidtagning. Ett viktigt steg för en tävling som vill steppa upp och bli stor. Den här nyheten gjorde oss lite nervösa, tänk om samtliga löpare skulle gå i mål utan att få en tid!! Hemska tanke... Men allt flöt på bra och löparna fick sina tider.  Puh...


Löpare gör sig redo och laddar upp med Friskis
Det är kul att se en tävling som levt med att ständigt ifrågasättas om den ska läggas ned nu blommar upp och utvecklas till något som blir bättre och bättre och som lockar fler deltagare.
 
För oss som arrangörer blir det två veckors vila innan vi träffas igen för att påbörja planeringen med nästa års nyheter. För utvecklas ska vi! Varje år vill vi överraska er deltagare med något som ger en bättre upplevelse och ett roligare minne.

Vilka nyheter som kommer återstår att se om det blir mindre eller större nyheter bör vi ha fullt klart för oss framåt höstkanten. Vi har i alla fall några idéer som vi vill undersöka om vi kan förverkliga.

Den som deltager får se :-) Välkommen till nästa års upplaga av Gävle halvmarathon och Gävlemilen och tack för detta år.

 För egen del bär det av till Franska rivieran för menal återhämtning samt cykling och löpning för att återuppta min egen träning.



Framtida pristagare som känner av närheten till podiet

måndag 5 maj 2014

Att springa långt eller inte - Flytta ditt perspektiv med Ultraträning

Hur långt är egentligen långt? Många tyckare finns det i ämnet för eller emot ultralöpning och som vanligt när det gäller åsikter så sträcker sig spektrat från att vara mega-hälsosamt till att med största säkerhet orsaka en alltför plågsam tidig död.

Hur farligt det trots allt är att springa ultralöpning beror nog till stor del vilket utgångsläge man som tyckare har. Är man ingen löpare och har det jobbigt att springa 1km då är nog 100km en horribel tanke och en säker nära döden upplevelse. Men om man däremot flyttat sin bekvämlighetszon ett par snäpp så blir ultra-löpning en ultimat upplevelse både fysiskt och mentalt.
Bild tagen från min ultradebut i Stockholm Ultra 100km. Bilden togs efter 55km då jag hade sprungit ensam ett tag och blivit lite uttråkad. Roade mig att hoppa framför fotografen :-)

Inför utmaningen Ironman samt övriga marathonlopp har jag planerat in några längre träningspass som sträcker sig runt 60km. Anledning att jag gör det är helt enkelt att flytta min mentala bekvämlighetszon ett snäpp framåt. Jag menar har man sprungit 60km så blir ett marathon ett skönt sprintlopp på 42km och när du passerar målgången är du fortfarande långt ifrån din mentala gräns. Enkel bondpsykologi som kanske fungerar eller så är det helt förkastligt. För mig känns det bra och så länge kroppen inte säger ifrån så fungerar det, på riktigt eller som en placeboeffekt. Men vad spelar det för roll om det bara är en mental placebo om jag själv tror på det. Att springa ultra är dessutom en väldigt social aktivitet där man drar ned på tempot och har all tid i världen på sig att prata om all världens möjligheter och problem.

Årets första ultraträning gjorde jag ovanligt tidigt på säsongen tillsammans med Daniel Nilsson. Eftersom vädret har varit vänligt mot oss löpare och förutsättningarna ganska olikt andra år så bel debuten tidig. Med mål att nå en sträcka på 60km och dessutom ha en riktigt trevlig dag startade vi kl 09:00 vid Statoilmacken i Hagaström.
Vädret kunde inte vara bättre en marsdag och vägarna och stigarna som vi tänkte springa var torra och fina. Upplagt för en succé med andra ord.

Vår ursprungsplan var att hitta ett långsamt tempo på 6:30 för att må bra hela sträckan men att tala om det för ett par pigga ben är inte lätt så första milen låg tempot på ca. 5:40min/km, nåväl det tempot justeras nog vad det lider så min vanliga strategi att kör så länge det varar stämde bra överens med Daniels och familjen Hållström som anslöt en delsträcka i början av löpningen.

Jag hade planerat för ett upplägg liknande många cyklister gör så på vår löprunda råkade Högbo bruk finnas efter ganska precis 3 mil. Där stannade vi och avnjöt en Gulaschsoppa. Exakt såna här små detaljer där en ganska enkel soppa smakar gudomligt gör livet som löpare aningen lyxigare. Men ett liv i lyx har ett pris och efter 45minuters lunchpaus var benen inte alls ivrig på löpning så den första kilometern efter pausen haltades sakta fram men snart var benen väloljade igen och vi var nere i 5:45 tempo igen.

En intressant iakttagelse vid ultralöpning är när man slutar prata med varandra. Märker man att det börjar bli tyst ja då kommer snart benen börja prata. För vår del tror jag det skedde vid strax över 5mil. Tempot sjönk betänkligt och nu var det bara ett par kilometer till att Daniel skulle passera 100m från sitt hem. När vi passerade blev frestelsen omöjlig att besegra och Daniel vek av hem mot en väntande dusch och säng.

Själv hade jag ca 5km kvar till att springa 60 km och var fast besluten att inte ta genvägen hem som hade givit slutsträckan 58km. Utan medlöpare som motiverade att inte stundtals gå blev det ett par promenadstopp men ändock 60 km på GPS:en

När man ser målet eller som detta fall hemmet infaller sig ännu en av endorfinbelöningarna som vi löpare får till belöning av kroppen när vi klarat vad vi bestämt att göra. Att få stanna och inte ta ett steg till kan ibland vara en belöning värd att kämpa för och ge långt större minnesavtryck en något som går att köpa för pengar.

Blev jag någon bättre löpare nu då? Antagligen inte, kanske jag till och med får kämpa för att få tillbaka ett bättre löpsteg igen men för det finns det mycket tid innan något lopp blir aktuellt. Vad jag åstadkommit med dessa 60km är att jag talat om för mina ben, min hjärna och mig själv att springa ett marathon är en "Walk in the park"

Åtminstone är det min plan.


Vid starten var vi fem löpare då större delen av familjen Hållström anslöt en delsträcka.