fredag 30 december 2016

Verona Marathon - Race report


Årets första marathon så här sent på året! Varför inte? För en pollenallergiker är detta prime time på året, inte ett pollen så långt ögat når och en temperatur på behagliga 10-12 grader. Går inte att misslyckas med andra ord.

För min del har löpningen varit starkt åsidosatt till förmån för cykling i år. Dels förstås p.g.a. sub8 satsningen, men kanske framförallt för att början på året bjöd på knäproblem. Något som i och för sig återställdes med en galen dos stretch och löpvila i tre månader.

Men det skulle kännas konstigt att ett år passerar utan att ett enda marathon blir genomfört. Efter att den halvmaran som avslutar Vansbro Triathlon fungerat förvånansvärt bra, bestämde jag mig i augusti att trots bristen på löpträning vore det roligt att få åtminstone en målgång i ett marathon.

Sagt och gjort, under ett besök i Oslo blev det bestämt under en löptur med Jamie. Redan efter 10km löpning stod det klart att Verona i November blir ett fint tillfälle att köra en mara. Jamie är redan nu i toppform, och jag har en rejäl dos cykling i benen därför bestäms att målet för marathon ska vara sub3. På med löparskorna med andra ord. Sub3 har jag aldrig klarat tidigare så under hela hösten har fokuset varit på löpning och nu till sist är det dags att se vad investerade träningstimmar ger i form av minskat antal minuter på sträckan.

Startdags

Positivt: Vi fann ett B&B hotell endast 300 meter från startområdet
Negativt: Frukosten serveras kl. 08:00 och starten går kl. 09:00. Dessutom erbjuder frukosten en ganska fattig marathonuppladdning innehållande kaffe, croissant och en söt yoghurt.

Tur då att jag sedvanligt har med en chiafrö påse som har legat i blöt från gårdagskvällen. Chiafrön, inget marathon utan chiafrön. De må vara placeboeffekt eller inte, så länge jag tror att det fungerar så fortsätter jag köra med. Vad som helst borde vara bättre än en burk sötad yoghurt.

Nåväl, Den här posten ska inte klaga, jag tog två yoghurt och nu är det dags att springa.

Starten och målen vid den magnifika arenan i Verona

Start och målområdet är runt i kring Piazza Bra i centrala Verona. Sämre start kan man tänka sig.Vi träffar farthållaren för sub3 gruppen och han gör det klart att hans tempo ska ligga runt 4:05-4:15. Aldrig snabbare, säger han. Det låter som en plan: Både Jamie och jag "committar" oss för att göra följe under loppet.

Perfekt! Med en duktig farthållare ser jag mig själv mer eller mindre bara som en passagerare de kommande 42 195metrarna. Springa efter en ballong utan att behöve planera loppet det minsta.


Banan slingrar sig genom gator i centrum och två loopar i stadens ytterkanter.

Så går då starten. Som vanligt i marathon med långsamma steg i början då alla ska iväg. Ingen fara, det är inte här loppet avgörs. Vi joggar sakta fram och försöker hålla sub3 ballongen inom synhåll.

Fältet spricker upp och nu är vi uppe i marschfart på 4:15 det känns ganska vilsamt och bekvämt. Men farthållaren försvinner mer och mer. Ok, öka lite mot 4-tempo. Håller den för mig alldeles för höga farten några kilometrar och tappar fortfarande på farthållaren som måste köra på en bra bit under 4 min/km. WTF! Jag hör Jamie som springer upp bakom mig och förbi,

- His pushing us too hard! I give it a try to catch up with him.

Jag kan bara hålla med, det går för fort. Jag ger upp farthållaren och påbörjar min egen resa, Jamie fortsätter förbi och tar upp jakten. Ett val som visar sig vara ödesdigert för honom, några kilometer senare springer jag förbi och ser hans slitna ansiktsuttryck. De första kilometrarna har gått i en fart av strax över 4 min fart och jag är en idiot som aldrig lär mig att köra mitt lopp. Å andra sidan har jag bara sprungit 25 marathon så snart kanske jag lär mig.

Farthållaren som visade sig vara en 2:52 löpare. Den marginalen till målet hade inte jag i benen
Nu är det dags att köra mitt eget lopp. Jag börjar njuta av omgivningarna istället för att försöka överleva. Det är precis detta som jag gillar med marathon; att få uppleva städer på nytt sätt. Genom delar av städer som lätt missas som turist. Farten är fortfarande god och eftersom de första 6 kilometrarna gått fortare än planen så finns det marginal kvar.

En stadig ström av löpare runt om får mig att känna mig som en flockmedlem. Det är liksom bara är att följa med strömmen. Efter halva loppet passeras Piazza Bra igen och rätt vad det är så springer jag ensam. Vad är det här? Det verkar som att de flesta varit  halvmarathonlöpare. Nåja, det gör inget. Det finns fortfarande ryggar att jaga och benen känns fortfarande pigga.

Inför Verona marathon bestämde vi att det även är lämpligt för en reunion med Everest-gänget så Europa-delen av av Teamet ansluter. Steve som är skadad har ändå rest till Verona för att vara supporter. Nu ser jag honom för första gången och hör honom skrika. 
- You're looking good! Jamie is just about 3 minutes ahead of you.

Nu snurrar det till i skallen. Jamie??!! Men jag sprang förbi honom för 15 kilometer sedan och han verkade riktigt trött. Har jag sovit den sista milen? Nåja; Bra för honom.

Eftersom marathonsträckningen vinglar genom staden så får jag fortlöpande rapporter från Steve och hör att Jamie ökar farten. Mina egna ben börjar dock tyvärr bli trötta. 

Nu börjar kraften ta slut...

Farten avtar betydligt och det börjar bli tungt. Jag inser efter 35km att sub3 är förlorat. Nytt mål blir att åtminstone klara 3:05. Jag kämpar med varje steg utan att nå målfarten, lyckas ändå klamra mig fast i en fart kring 4:25 vilket får vara godkänt. Mer finns inte att hämta. Nu slingrar sig banan genom staden och det känns som att Steve står vid varje gathörn och hejar på fortfarande lika entusiastisk.   

3 kilometer kvar och Steve ropar:

- You are still up for 3:05, keep on running!

3:05, jag smakar på det och tänker att det inte är så dåligt trots allt att förbättra PB med 5 minuter. Mitt fokus under lopp är att inte titta så mycket på klockan, därför har jag bara momentantiden för tempot på displayen. Jag har därför ingen riktig koll på sluttiden, men 3:05 låter rimligt.  Jag kämpar för att få upp farten. Med ynka två kilometer kvar står Jamie efter kanten och hejar på. Har han redan gått i mål?

Jag frågar om han fixade sub3 och får svaret att det har gått toppen.

Nu snurrar det till i skallen igen. Har han redan gått i mål? Dessutom hunnit duschat! Då måste han fixat loppet på minst 2:50 alternativt så ligger min tid på 3:20.  Jag blir plötsligt lite tröttare i benen, men hoppas ändå att Steve har koll på läget och att 3:05 är inom räckhåll. Gatorna är till största del gjord av kullersten och stenplattor i den äldre delan av stan. Trötta fötter och ojämt underlag är ingen bra kombination och farten sackar. Till sist så öppnar sig målområdet framför, 300 meter kvara tt springa och i glädjen att se målområdet finns helt plötsligt kraft till en spurt kvar i benen.

Mot målbannern, traditionsenligt hopp och så är loppet över. Jamie och Steve väntar i målområdet och grattar. Det visar sig att Jamie har avbrutit loppet efter halvmaran men han tyckte att jag såg så trött ut att han tänkte att det piggar nog upp han säger att det gick bra för honom.

Steves rapporter har alltså varit felaktiga under loppet och vi undrar vad den kille tänkte med en stalker som fotar och peppar honom på en massa ställen under loppet.

För min del har jag räddat marathonåret 2016 med ett genomfört marathon. Det hade känts lite magert att inte få en enda målgång.

Tiden för loppet slutade på: 3:04:53, personbästa med 6 minuter. Det får jag vara nöjd med.

Lite vila och sedan några "after marathon" öl så ska nog detta bli bra:-)

Självklart finns det utrymme för ett målhopp




En till medalj till samlingen



After marathon party

Jamen, traditionsenligt måste man beröra Julia på ett visst ställe...

Rome & Julias balkong måste förstås besökas














tisdag 11 oktober 2016

Bislett Games - Tävling 10 000m med en deltagare

Denna gången bjöd Oslo-besöket på tre härliga löpturer där ett10 000 meters lopp på Bislett Stadion planerades som grand final. Som vanligt när Oslo besöks ringer jag Jamie och på frågan om vi ska ta en löptur är svaret som vanligt. Javisst! Enkelt med andra ord.

Sagt och gjort! Efter att Norwegian lät mig spendera 3 extra timmar på Arlanda p.g.a. av fullbokat plan så nästan spritter det i benen. Jag har dessutom hunnit med allt arbete under timmarna på Arlanda så nu är fokus enbart löpning.

Första turen följer Aker-älv där vi trycker lite extra i backarna uppför och låter benen löpa ut nedför. Jag har sagt det förut , och säger det igen. Passa på att springa efter Aker-älv när ni är i Oslo

Oslo S upp mot Grefsen där en grusväg tar vid ToR är ca. 11km
Andra kvällen blir en sen tur. Återigen pga av arbete, men trots allt blir det en tur mot Bygdøy. Fartlek blandat med prattempo är kvällens plan. Efter en stund finner vi att pratet upphört och att tempot ligger på 3:45 i snitt. Kul! Men vi borde ta det lugnare så vi tar en timmes pratstund i Bygdøy och vänder tillbaka med beskedligare 4:30 tempo.

Oslo S till Bygdøy Tor ca. 11km

Bislett 10 00m - Fartträning inför Verona marathon

Så här i oktober får man fantisera fram publikens sus.

Jag behöver öka mitt bekväma tempo fram till Verona Marathon den 20:e november. Ett sätt att göra det är förstås att träna mycket sprint och fart. När man ändå är i Oslo måste ändå den anrika Bislett Stadion vara den perfekta platsen för att leta fart. Jamie kör en ultra trail i helgen så han motstår frestelsen att utmana, han följer ändå med för att passa på att köra fartpass innan lördagens lopp.

Perfekt! Det finns till och med en åskare, ja förutom en skolklass som kommer in på stadion för att motvilligt springa några kilometer.

Det känns i benen att de senaste dagarna har innehållet en del löppass. Jag tvivlar för mig själv på förmågan att kunna genomföra en sub-40, men när man ändå är här så går det inte att banga. På det bara!

Inget att vänta på: Fram till startlinjen och så bär det av. Varv ett av 25 snart avklarat. Det är inte så lätt att hålla rätt fart på bana. Det blir lätt för fort och klockan visar på 3:30 tempo, nu gäller det att finna en lämplig fart som tar mig runt i ett jämnt tempo. Inte starta snabbt  för att senare utmattad jogga i mål.

Efter tre kilometrar inser jag att Polarklockan inte är helt med i matchen. 100m innan 3000meters linjen passeras piper det till i klockan som indikerar att nu är 3000 meter fixade. Rackarns! Jag som trott att jag sprungit med bred marginal inser nu att klockan visar fel fart och att jag istället balanserar runt 4 min/km tempo. Försöker hålla ett tempo enligt klockan på 3:50 i hopp om att det motsvarar 3:55 tempo. 5km passeras på 19:30, kan bli tufft inser jag men fortsätter tuffa på.

Nu är det bara att koppla loss tankarna och tugga varv efter varv. Banlöpning är riktigt roligt. Det blir en exakt vetenskap om man testar en sträcka med jämna mellanrum. Ett mått på förbättring eller i värsta fall en försämring.

Jag har läst någonstans att om man ska vara en trygg sub-3 löpare på marathon bör man klara 10 000 meter under 38 minuter.


Enligt Polar Running index så är jag inte alltför långt ifrån sub3 på maran. 8 veckor kvar tills det är upp till bevis

Därifrån är jag just nu långt borta. Sista varven får jag sällskap av Jamie som hjälper mig att inte släppa farten. Det går så mycket lättare om man är två och snabbt är det bara upploppet kvar. Inser att jag ändå har krafter kvar och orkar med en lite spurt över mållinjen.

Sluttid 39:43  Sub-40 uppnått igen med bred marginal :-)

Målgång som bäste svensk i ett lopp som ingen annan visste om. För egen del ser jag det som en seger på Bislett stadion.
Skolklassen har satt sig på läktaren och hejar på de sista metrarna, de undrar nog varför någon spenderar frivillig tid på Bislett utanför gymnastiklektionen. Man får hoppas att de finner löpningen senare i livet.

Bislett stadion är öppen för allmänheten att använda banorna på kvällar mellan 19-21 samt på dagtid och helger. Här finns förstås en 400m utebana, och som bonus även en inomhusbanan på dryga 500 meter under läktaren. Lägg till Bislett på TODO listan till nästa Oslo-besök. Jag är  regerande mästare i den anonymaste av tävlingar på Bislett.


Inomhusbanan under läktaren på Bislett
Oslo som löpstad är fantastisk. Nedan följer lite stadsbilder efter löpturerna



söndag 2 oktober 2016

Upptäcker Kroatien med löpning och MTB-cykling

Hösten bjöd på en weekend i Rijeka, Kroatien. Givetvis fanns löparskorna packade även den här gången. Inför resan planerades att en tur på MTB med hyrda cyklar skulle hinnas med. Vi har inte rekat speciellt mycket inför resan, men vi utgår från att det kommer vara fin cykling i området. I alla fall om man tittar på Google maps.

Bergen runt Rijeka påminner till stor del om Mallorca. Det här har verkligen potential att bli en utgångspunkt för landsvägscykling, tänker jag som hastigast. Men det är två viktiga aspekter som gör att Mallis ligger skyhögt över i rankingen. Bilisterna och avsaknaden av härliga cafeér efter vägarna. Allt annat är toppen!

Bilisterna först: Ligger man två cyklister i bredd får man snabbt en tutande bil bakom eller framför sig. Det finns absolut inget tålamod för långsamma fordon som inte är en traktor när otåliga Kroater vill gasa efter vägarna.

Cafeér; En av tjusningen med landsvägscykling är att glida in på ett café och bli serverad en Americano alt. Espresso med tillhörande baguette. Här falierar Kroatien i jämförelse. Åtminstone i området kring Rijeka fanns det inget överflöd av caféer. Vi cyklade dessutom en söndag då det mesta var stängt.

Kroatien behöver arbeta med utbildning och kommunikation hur MEMILs vill spendera sin semester, i all fall om de har som ambition att locka cyklister. För allt övrigt som vi cyklister söker finns i form av berg, sol, after bika pubar och fina slingrande vägar. Där levererar Kroatien.

Vi satte målet att cykla till stadens vattenreservoar ca. 3 mil upp mot bergen. Cykeluthyraren BRI Rental stod för cyklarna och rekommendationen. Här fick vi inga supercyklar, men och andra sidan betalde vi endast ca. 100kr i dags hyra. Då får mediokra aluminiumramar  duga. Det passar oss dessutom väl. Vi ska bara fincykla upp bland bergen utan krav på fart och puls så vi har inget behov av dyra, fina prylar.


Vi börjar färden med klättring efter fina vägar. Det går brant uppför vilket förstås ses som en fin bonus. Landskapet är grönt och fint. Det har tidigare i veckan regnat vilket säkert förskönat landskapet ytterligare.

Asfalten är jämn, vägarna relativt smala och glest trafikerade. Precis som man önskar. Uppför, lite nedför och uppför igen. Sista biten går på sten och makadam innan vi närmar oss målet.

Uppför och nedför, inget däremellan. Precis som man vill ha det. Miljöerna var dessutom vackra

Till sist fann vi ett café med gott kaffe. 
När vi till sist når vattendammen, som vi föreställt oss vara en vacker damm med oerhört rent vatten. Så blir vi aningen besvikna. Vår fina damm är en pumpstation :-( Förutom att vi blir lite snopna så gör det inget. Hittills har vi haft en härlig cykling och nu ska vi vända för att åka nedåt. Allt positivt, vi ska dessutom ta en ny väg som nog är lättare.

Här gör vi ett litet navigeringsmisstag. Kartan vi har till vårt förfogande visar i stort sett hela Kroatien. Det gör att den tjänar dåligt när vi ska cykla efter stigar. Ett antal felnavigeringar som bjöd på fin stigcykling som stundtals blev teknisk korta partier, men ack så vackert landskap.

Vi vet att vi antagligen ska nedåt så helt vilse är vi inte. Vi frågar dessutom en ortsbo om vägen och får svaret.

- You should go straight ahead then NOT Right, right. Sedan började han prata varannat ord right, vilket ledde till att Richard svängde direkt Right när han skulle svänga NOT Right. Inte helt lätt med navigeringshjälpen. Vi tog oss i vilket fall genom en skog och landade på en åker där vi kunde höra biltrafik på andra sidan. Lätt och fint navigerat som vanligt.

Att ha dåligt lokalsinne är bonus för cyklister och löpare.

Efter att ha varit vilse en stund i skogen kommer vi till sist ut på en åker

Bergen omger dig nästan var du än står

Den biten av turen som gick genom skogar bjöd på härliga miljöer

Claes ser snabb ut på den hyrda MTB-hojen
När vägen till slut nåtts återstår endast 15 kilometer lätt cykling efter landsväg. Det är nu vi får känna på Kroaternas begränsade tålamod för cyklister. Här är trafiken tätare och tålamodet tryter snabbt bland bilisterna. Förutom då förstås de sista 5 kilometrarna då bilisterna är de långsamma. Nu går det utför och jag och Claes har väntat länge på att få känna på fartvinden.

Jag tänker Chris Froomes utbrytning i Tour de France och sätter mig på ramen. Claes kör taktiken; Trampa som en galning. Utgången blir ungefär oavgjord. Men kul var det.

Dags för en Kroatisk löptur

Förutom cykling fanns utrymme för en morgonlöpning. På med skorna med målet att springa upp för de 600 trappstegen som leder upp mot en ståtlig fästning samt en kyrka. Imponerade över mig själv som joggar upp börjar jag efter en stund förvånas över alla de människor jag möter i vackra kläder och höga skor på väg ned mot stan och sina arbeten. Om de är på väg ned betyder det sannolikt att de går upp och ned för dessa trappor varje dag. Hmmm... Vilken fysik de som bor får, bara genom att gå till jobbet. Det gör min löpning mindre imponerande, men vem bry sig om jämförelser? Jag tänker åtminstone göra de 600 trappstegen i god fart utan vila. Det är imponerande för min del.

Någon kanske undrar varför ska man springa uppför dessa trappor? Den som ställer frågan har inte smittats av nå toppensjukan. Allt som ligger högt och är jobbigt att ta sig till, måste vara bra. Så enkelt är det. Därför ska den högsta punkten alltid nås oavsett hur hög eller låg den är. Är det högst så är det.


Trapplöpning är ingen dum träning. Sliter hårt på lår och flås, där behövs kapacitet när det är dags för längre sträckor. I alla fall om man vill höja farten.
Morgonturen rivstartade med löpning uppför 600 trappsteg

Fästningen vid Rijeka, fyllde säkert ett nobelt syfte för många år sedan. Nu får den nöja sig med att vara turistattraktion


Väl uppe vid Rijekas fästning fanns även en kyrka. Jag som har svårt att motstå kyrkors fantastiska arkitektur kunde inte motstå att pausa löpturen för att studera insidan på kyrkan. Väl framme i kyrkan märker jag att det pågår en gudstjänst. Jag står i dörren och märker att kyrkoproceduren här påminner om den hemma. Jag vänder på klacken för att fortsätta turen mot toppen av berget. Det är givetvis helt otänkbart att inte fortsätta hela vägen upp.

Det går en stig en bit från kyrkan som jag sätter siktet mot, och  här märker jag att stigen bär på något intressant. Stigen leder till en form av temapark med jesu korsfästelse. Intressant! Lite religionshistoria kan inte skada.

Jag reflekterar och stannar och kan inte undgå att undra hur vi i kristna länder inte får nog av att frossa i det lidande en man kanske hade för 2000 år sedan. Vi bara älskar att se hur blodet rinner från pannan. Ett drama där några är onda och plågar mannen, medans andra ska vara goda och tittar på istället för att agera. Nåja, det är en annan historia. Men det är intressant att reflektera över religioner, vilken det än må vara. Den här parken gör säkert någon glad; För hur än illa man har det så blir det ju lite bättre om någon annan har det värre (Eller åtminstone har haft det värre)...


Temapark och frosseri över en mans lidande

Jomenvisst är det vackert

Korsfäst även i en temapark

Utsikten från toppen. Var man än befinner sig är det på den högsta punkten man känner sig som starkast
Efter att utforskat toppen av staden var det dags att utforska hamnområdet. Jag tog en tur genom staden och fick några trevliga stopp i grönsaksmarknaden och fiskmarknaden. Mycket verkar ske småskaligt här i Kroatien. Man köper maten färsk och närodlad. Här har vi mycket att lära.

Ibland känns det som att de som bor vid Medelhavet helt enkelt har det för enkelt. De skulle behöva uppleva lite mörka tjärnar, iskalla morgnar med frost på rutan. Så långt ifrån färska frukter man över huvud taget kan komma. Sådana tankar flyger förbi; Men när jag tänker efter en gång till så har även en iskall vintermorgon sin charm.

Färska grönsaker de luxe


Fisk direkt från havet. Maten i Rijeka var riktigt god. Förstås Italieninspirerad med lite egen touch.


Lite grönsaksglädje

När man besöker Medelhavsländer känns det som att livet här är helt enkelt för enkelt.

SISU-intervaller i Helsingfors...

Sommarens resor genom Nordens huvudstäder kröntes i september med ett Helsingforsbesök. Resesällskap denna gång var Erik och givetvis var löparskorna packade för en upptäcktsfärd springandes genom staden. Har sagt det förut, och säger det igen.

- Bästa sättet att upptäcka städer är genom löpning.

Det här besöket hade vi dock en viss tidsbrist så löpningen begränsades till att hitta en fin park där vi kan köra rejäla maxade SISU-intervaller. Eftersom vi inte vet vad SISU-intervaller är eller om det ens finns satte vi en egen definition. 15*200 meter i MAX-tempo med 40 sekunders vila. Åtminstone i våra öron lät det som äkta finsk SISU.

Under inresan i Helsingfors fann vi genast den perfekta platsen för passet redan från tågfönstret. Centralt i stan ligger Djurgårdsviken där man normalt sitter och lapar sol, flanerar och bara njuter av staden. Det har säkert varit så fram till idag, för idag tar två seriösa löpare över en del av flanörernas bana, istället för lågt pratande flanörers sus fylls nu luften av högt flämtande löpare som maxar sin kapacitet. Vackert så det förslår:-)

Platsen för intervaller blev Djurgårdsviken
Platsen för intervaller var ett bra val; Vi lyckades maxa vår träning bland studenter som njöt av solen från gräsmattan,  alkisgänget som stod och hejade, pensionärer och förälskade par som nog undrade om vi aldrig skulle sluta springa fram och tillbaka fick alla agera publik.
Erik och jag efter ett SISU-intervallpass i Helsingfors
Helsingfors är som sina Nordiska systrar, Stockholm, Köpenhamn och Oslo en vacker stad. Det finns gott om parker och grönområden att springa efter där antal trafikstopp reduceras. Den här gången hade vi tyvärr tidsbrist; Dock hann vi med att springa i den vackra botaniska trädgården som ligger centralt, även om parken är liten är den väl värd att springa genom. Den täta vegetationen, blommor, skulpturer ger sköna intryck.

Den botaniska trädgården i Helsingfors är värd ett besök

Starka finska män står staty utanför centralstationen



Mer från botaniska trädgården

Nutidsskildring; Pokemanvarning. En varning som kan vara på sin plats efter sommarens succé