torsdag 20 augusti 2015

Cykling med Team TIBCO-SVB

Team Tibco SVB befinner sig i Sverige för att tävla i Vårgårda World cup tävling i helgen,  http://www.worldcupvargarda.se/,  När vi täffas är det onsdag, det finns därför  tid i deras schema med ett stopp på Brollsta Golfklubb strax norr om Stockholm där teamet ska cykla med oss cykelintresserade, kunder och partners till TIBCO. Förutom cyklingen ska vi även inspireras med att få veta mer om livet som cyklist på dam touren. Eventet är en repris på förra årets succé, med skillnaden att den här gången är även vädrets makter på vår sida. Med en skinande sol som värmer och ett helt team proffscyklister som inspirerar. Det här kan bara betyda succé!


Actionbild med Team Tibco-SVB från förra årets lagtempo

Redan kl. 08:00 är vi på plats och redo för cykling. Vi; det är jag Patrik Floren och Maarit som åker tidigt från Gävle för att hinna äta en god frukost på golfklubben samt mingla och småprata med andra  som ska cykla. Dagens agenda lovar gott med många timmars cykling;

Agenda
7:45-8:45 ​Frukost​
7:45-8:45 Bike fitting (Förberedelser, omklädning, pumpning av däck, fylla flaskor, etc.)
8:45 ​Race Briefing & Team Photo (Obligatorisk. All​t ​material färdigt.)
9:00 ​Avfärd​
12:00-14:00​ ​Lunch & Presentation

Frukosten följs av fotografering med teamet.  Alla vill förstås vara med på bild, så även jag.

Givetvis blev det en exklusiv bild med alla tjejer
Hela gänget samlat innan avfärd

Visst är det trevligt att mingla och äta frukost men vi är här för att cykla! Den tänkta sträckningen körs i  två loopar som sträcker sig på fina, smala vägar som ringlar sig fram i Roslagen. Bor du i Stockholm eller närheten så bör du definitivt åka hit och cykla, (http://ridewithgps.com/routes/9195041).

Fantastiskt härligt att cykla på dessa vägar, eftersom det är mitt på dagen en vardag så möter vi knappt några bilar vilket gör turen än bättre. Tempot är tänkt att vara ganska lugnt vilket vi också nästan helt lyckas förhålla oss till, men det är bara att inse fakta. Vi är ett 20-tal cyklister och det går inte att hålla tillbaka sådana helt och hållet. Men i stort håller vi ihop och hinner även småprata och ha det trevligt under turen.

Under andra loopen finns ett Strava segment; Vår målsättning är att göra oss av med extra energin och göra en bra tid på det segmentet. Vi hinner dock inte organisera oss och missuppfattar var den egentliga sträckningen slutar så vi saktar av alldeles för tidigt. Men målsättningen att bli av med energi lyckades vi med i vilket fall, vilket är nog så bra.

Jag filmade en del under cyklingen och samlade lite filmklipp från dagen. Om ni vill känna på känslan av att cykla i klunga så hittar ni länken till klippet här: https://youtu.be/D5QekEe8Aco.


När man träffar professionella cyklister och deras coach måste man förstås passa på att ställa frågan vad som egentligen är viktigt för att få ut det mesta av sin cykling. Jag menar förstås om man ska inteckna huset en aning och införskaffa en ny vän i form av en toppcykel, eller om det finns mer "Bang for the bucks" genom att arbeta med annat än just materialet. Teamet fick inte mycket betänketid på frågan men betonade vikten av följande:

Tre viktiga aspekter för att du ska bli snabb som cyklist
  • Trampteknik, kadens: Sluta trampa tungt och öka varvtalet. Budskapet var samma som förra året men jag är oförbätterlig, det är svårt att kliva ur en vana. Under cykelturen pratade jag med  flera av cyklisterna och alla betonade vikten av att trampa med rätt frekvens. På frågan vad som är rätt frekvens fick jag till svar av Kathrine; I don't know, this is perfect! och så tittade hon ned på sina egna pedaler. Ok, tack så mycket sa jag och konstaterade att jag får välja en lättare växel för att hamna på perfekt. 
  • Bikefit: Kanske viktigare än att hitta den lättaste, styvaste, mest aerodynamiska cykeln är att justera in den perfekta cykeln för dig. Det här har man förstås hört förut men på något vis tar det bättre när man får höra från ett proffs. Vågar man konfigurera om cykeln med 5 veckor kvar till Ironman? Jag som ansåg mig extrem när jag nyligen ställde ned mitt tempostyre med lite över två centimeter.  Jag insåg när jag såg min egen sittställning på foto att det borde finnas utrymme för att gå ned mer i bocken. Efter att ha sett bilder på hur tjejerna kryper ihop på deras tempohojar kände jag mig lite mindre extrem. Med den jämförelsen borde det finnas utrymme för mer sänkning. Men det klart, en extrem sittställning kräver träning och nu börjar tiden bli knapp. Komfort under 18 mils cykling ska heller inte underskattas. I vilket fall får det helt enkelt bli en bikefit baserat på teamets rekommendation. För vem vill förlora tid på en sådan enkel förbättringsåtgärd. 
  • Sömn: Sömn! Hallå där var köper man bättre sömn?! Sömn kom högt på listan på vad som gör dig bättre som cyklist. Ja egentligen för få dig att fungera bättre i alla sammanhang men just nu pratar vi cykling. Lätt att glömma bort aspekter som inte direkt är kopplad till cykling men som förstås ändå påverkar. Medicinen är lätt, säg upp Netflix abonnemanget,  gå och lägg dig, få dina timmar sömn så fixar du även milen på sadeln. Material, konfiguration och kadens i all ära. Det är timmarna på sadeln som gör dig till en riktigt bra cyklist och du behöver du vara utvilad.


Jamen diskhjul då? Sorry! Fanns inte på deras lista. Diskhjul är nog säkert bäst vid goda förhållande men bra fälgar med mer multipurpose design väljs ofta före diskarna förklarar coachen Ed.

Var är min silver bullet? Alla som lyckats med sina mål beskriver att framgången grundats i hårt arbete, målmedvetenhet och en plan som  tar dig till målet. Det är nog bara att inse; En vision utan detaljerad plan blir bara en dröm... Jag får helt enkelt ge mig ut på vägen och göra mina mil.

Selfie som nog jag är mest stolt över...

Laget före jaget eller; "There is no I in Team"

Men det var inte enbart för att cykla vi samlades i Brollsta Golfklubb. Vi fick även tillfället att lyssna och lära om livet som proffscyklist samt tillfälle att fråga förstås. Något som utnyttjades flitigt under vår 2 timmars session.
Livet som proffscyklist och tips för att lyckas med cykling. Vi sitter som frågvisa lågstadieelever och lyssnar
Hur fungerar då ett cykelstall? Man pratar här om vikten att ha rätt profiler i teamet; Har du sprinter egenskaper, klättrare, tekniker eller om du är motorn som arbetar hårt under loppet men aldrig är med i slutstriden. För samtliga atleter läggs en taktik upp under loppet med en specifik plan för varje roll. Man betonar att ingen vinner ett lopp som individ. Lagarbete, taktik och förstås kommunikation i teamet så att taktiken blir dynamisk och kan ändras beroende på hur loppet utvecklas är vad som krävs.

Man vinner inget VM-guld med 11 Zlatan i fotboll, inte heller några cykellopp med bara sprinters. Allt blir tydligt i sportens Värld. Ofta känns det svårare att identifiera och acceptera olika egenskaper  för oss i näringslivet, men visst; Vi vet alla att framgångsrika team bygger på dynamik och olika färdigheter. Är vi alltför lika blir vi bara ett gäng ryggdunkare på arbetsplatsen. Sådant bygger ingen framgång, det kan vi lära oss från sportens Värld.

Teamet pratar mycket om hur man utnyttjar varandras styrkor och bygger strategier utifrån det och givetvis även beroende på dagsform. Inte ens proffscyklister står på topp alltid. Skönt att höra.

I stallet pratar man om olikheter som styrkor och man pratar om det i positiv bemärkelse. Är vi inte för strömlinjeformade på arbetsplatserna? 



Vårgårda Women's Pro Cycling

Nu i helgen den 21-23 augusti tävlar teamet som sagt i Vårgårda tillsammans med nio andra av Världens högst rankade team. Klass på den tävlingen! Inte undra på att intresset för dam touren har ökat rejält de sista åren. Kan du inte fysiskt vara på plats vid folkfesten i Vårgårda går det att följa tävlingen live streamat så bänka er i framför dator.n På söndag sänds tävlingen på SVTPlay http://www.svtplay.se/cykel-vc-vargarda och fredag, lördag sänds live på Youtube. Återhämtning från träning sker därför med fördel framför datorn under tjejernas lopp :-)

Vill ni veta mer om atleterna hittar ni det här http://www.teamtibco-svb.com/team-roster.html

Cyklisterna som var med och som även kör i helgen är:
  • Emily Collins
  • Jo Hogan
  • Kathrin Hammes
  • Kendall Ryan
  • Lauren Stephens
  • Sara Hadley
Samt coachen, Ed Beamon,


Fler bloggar om dagen

Många av de som deltog i eventet bloggar också, Här är klubbkompisen Maarits blogg om dagen http://marresmarathon.blogspot.se/2015/08/team-tibco.html

Peter Hampus om massakern i proffsklungan: http://hampus.biz/index.php/ny/comments/massakern_i_proffsklungan

Ingrid Kjällström beskriver sin dag här om hur det är att ligga på proffsrulle http://www.bicycling.se/blogs/ingridkjellstrom/att-ligga-pa-proffsrulle.htm

Samt inte minst Jo Hogans blogg, the healthy cyclist: http://www.thehealthycyclist.com.au/

Nedan lite bilder från dagen









Teamet från Gävle, Patrik, jag och Maarit fotas med delar av teamet

Bild från klungan


Mårten ser till att allt fungerar. Superbt arrangemang!



Teamet lyckades fånga allas intresse




En till bild från klungan...


Innan avfärd



lördag 15 augusti 2015

In i Ironman-bubblan...



Jag sitter framför datorn och följer mina klubbkompisar som kör Ironman Kalmar idag. Från klubben deltar ett tio-tal medlemmar och det verkar gå riktigt bra för dem. Kul! Själv är jag förkyld igen och har därför en ofrivillig träningsvila, väl medveten om att jag borde ha min träningstopp under augusti månad för att göra ett bra resultat på min Ironman i Mallorca. I kalendern visas elakt att det idag är endast 6 veckor kvar till startskottet ljuder. Jag tar en titt på min egen race-rapport från förra årets Ironman Kalmar och försöker förnimma sinnesintrycken och känslorna under loppet. Vill minnas att det var i princip magiskt hela tiden. Men det förstås, minnen har en tendens att blekna och förskönas med tiden. Men visst är ett Ironman något speciellt.

En klubbkompis skickade en blänkare om att jag fångades på ett foto i race-programmet till årets Ironman Kalmar, Kul!

Nedan filmklipp är talande för var jag egentligen vill vara men avståndet dit känns milsvidd borta. Jag måste helt enkelt göra en plan för att få upp både mängdträningen och kvaliteten på träningen under resterande del av augusti för att sedan börja putsa formen under andra delen av september.


Musklernas minne är bra men tyvärr allt för kort. Nyckelordet för bra träning är kontinuitet snarare än  ett mindre antal långa pass. Det upplägg som jag haft under juli som i princip varit fylld av tävlingar och ett begränsat antal träningspass är inte optimalt. Men jag får förstås inte glömma att mitt mål med träning är att ha det roligt. Om jag frångår den principen så välter hela den värdegrund som jag byggt för mig själv.

Roligt betyder förstås inte att man leende går till varje träningspass, det gör jag sällan. Jag får istället övertala mig själv varje gång det är dags att träna. Finns det verkligen någon som med ärlighet kan säga; Äntligen får jag ge mig ut, Jippie!! Jag tvivlar. Roligt är det däremot under varje träningspass och efter ett pass med en kropp som svarat på träning och som fyllts med endorfiner av ansträngningen. Det är något som man måste påminna sig om före varje träning för att orka ge sig ut. Så gör i vilket fall jag; Tänker på känslorna efter träning snarare än att glädjas när skorna snöras på för att ge sig ut på ett intervallpass.

Det är inte alltid kul att träna men effekten av träning är kul...


Ja just det; Musklernas minne. Muskler mår bra av arbeta även om de är lata av sin natur. Musklerna vill nog helst inte finnas alls verkar det som. Om man låter dem vila ett par dagar så tror de att det är ett accepterat normalläge och sänker genast ambitionsnivån och raderar allt man lärt in i muskelminnet under tidigare träningsperioder. Om man låter dem prestera och påminner dem varje dag så lär de sig snabbt och anpassar sig till de nya kraven. Givetvis kan de få vila emellanåt men det behöver inte vara så länge, en dag ibland eller några efter längre ansträngningar. Går tiden längre än så då har musklerna glömt allt de lärt sig. Magen däremot glömmer inte all mat den behöver, även när du inte tränar på länge så minns magen de stora portionerna den är van att få. Spelar ingen roll om du bantar, magen vet vad den vill ha. Ja, konstig är kroppen.

Jag läser på Johan Renströms blogg att det finns ett slags "muskelminne" som är fristående från hjärnan. Det här minnet finns i proteinsyntesen, även när träningen upphör en tid finns cellkärnorna kvar som minnen från en vältränad tid. Därmed finns det gott om ledig kapacitet då man återupptar sin träning och man når snabbt tillbaka till sin gamla muskelvolym. Det låter i alla fall som en liten tröst.
Proteinsyntes och muskelminne. Muskler är som en dement hjärna, de glömmer . Men det går att  väcks tillbaka dem.

I vilket fall är det nu viktigt att komma igång med träningen och bygga både volym och kvalitet. Även om jag skulle missa mitt tidsmål att gå en bit under 11 timmar på Ironman Mallorca vill jag kunna passera mållinjen med en viss stolthet och kunna säga. Jag är nöjd trots allt! Jag har lagt ned all den träning jag haft tid med och presterat på gränsen till min kapacitet för att få denna tid. Når jag dit är jag nöjd. Det värsta som kan hända är att oförberedd delta i ett lopp och gå in i väggen. Känslan av att tiden tickar på i sin oändliga loop och det är inget du kan göra för att stoppa den samtidigt som din ben inte tar dig framåt. Sådana känslor är upphov till irritation och det känns onödigt att behöva få uppleva. Jag behöver därför kliva in i Ironman-bubblan.

Ironmanbubblan innebär för mig:

  • Höja träningsnivån till 12-15 timmar i veckan
  • Ingen alkohol
  • Bra balanserad kost
  • Sova i tillräcklig mängd
Att uppnå det målet är egentligen inte svårt, 12-15 timmars träning nås lätt om man tar bort TV-tittande, i och för sig tittar vi nästan aldrig på TV. Sömn har jag inget problem med mer än att jag ofta är uppe försent på kvällarna. Kontinuitet, har varit ett litet problem under semestern men jag ska försöka lära mig att använda morgnarna för träning, på det sättet ges mer utrymme för volym. Balanserad kost med mycket grönsaker och lite kolhydrater har vi i familjen. Vi toppar nuvarande kost med en blandning av Paleo/LCHF/vegetariskt. Det ska nog bli bra.

Men först ska jag bli kvitt förkylningen förstås. Då får jag väl ta till det förhatliga ordet, - imorgon då dj...ar!

Det kom ett brev...

Livet i övrigt lunkar förstås på, förra veckan fick jag ett oväntat paket på posten. Hör och häpna! Det är inte ofta man får något i brevlådan som man inte väntar sig. Annat än räkningar då förstås. Den här gången var adressaten Stockholm Marathon och i paketet låg en belöning i form av en plakett. Det var 10-års medalj, ett tack för lång och troget löpande i Stockholm Marathon. Jo jag tackar! Gesten uppskattas och kanske det trots allt blir deltagande i nästa års Stockholm Marathon trots allt. Jag har annars tänkt låta löpningen tonas ned en aning nästa år till förmån för cyklingen. En av nästa års målsättningar planeras därför att ansluta mig till någon sub-8 grupp på Vätternrundan. Nå, vi får se hur det går med det. En trotjänare med medalj har förstås ett visst ansvar :-)

Stockholm Marathons 10-års medalj

Veckan bjuder för övrigt på cykling med TEAM TIBCO. Jag cyklade med dem förra året med och det var verkligen en upplevelse, skrev om det i ett tidigare inlägg (Professionell cyklist, javisst). Ser framemot en dag i cyklingens tecken på onsdag igen.
Cykeldags igen med Team Tibco


In i Ironman bubblan

söndag 2 augusti 2015

San Francisco Marathon - Race report

Så ringer då klockan återigen kl. 04:00 på morgonen och det är dags för att springa ytterligare ett marathon. Tycker det börjar bli en överrepresentation på race rapporter som börjar med att det är väldigt tidigt på morgonen, men så är det. Den här gången arbetar dock klockan till min fördel, jag befinner mig i San Francisco, klockan är 4:00 och om 90 minuter går starten till San Francisco Marathon 2015.

Vi ankom till San Francisco för två dagar sedan så kroppen lever fortfarande till viss del i svensk tidszon vilket är underbart, även om starten på loppet är 05:30 så tror mina ben att det är eftermiddag.

Haha… Jag har triumf på handen gentemot amerikanarna redan innan start.

Även om vi är i San Francisco så blir det problem att hitta en frukost som är någorlunda nyttig den här tiden på dygnet. På hotellrummet står därför två små muggar sötad amerikansk yoghurt och apelsinjuice. Inte den perfekta maraton uppladdningsmåltiden men det får duga. På race expon såldes chiafrön som sportgel under namnet Mama Chia. Jag köpte några påsar som jag klämmer tillsammans med frukosten. Ja, jag tror ju på att chiafrön är bra så om inte annat ger det bra placebo för att balansera en usel frukost.

Så där, 20 minuter efter uppvaknande står jag redo för att ge mig av för en 1½ kilometers joggingtur mot starten. Jag hinner dock bara ned till receptionen där jag träffar en annan löpare, jag frågar om vi ska göra sällskap och springa till starten. Hon har dock beställt en Uber bil och jag blir istället erbjuden att följa med. Det låter bekvämt och vi gör följe mot startområdet vid Pier 39.
Startklar med Sverigetröja på. nu är det bara resten kvar...

Stadens gator är tomma förutom en och annan förmodad löpare som går i riktning mot startområdet. Känns lite surrealistiskt att uppleva en öde stad där det annars vimlar av människor. Snart blir dock allt i sin ordning då vi kommer fram till starten som är full av folk, vimplar, flaggor och fordon. Bra! Då har allt fungerat, jag har vaknat, kommit till rätt plats i rätt tid. Nu det bara att springa som återstår och klockan närmar sig start.  Det uppstår en aning förvirring om hur startfälten är uppdelade då det är ett antal grupper samt halvmarathonlöpare som skall skjutas iväg samtidigt. Det ordnar sig dock och så går starten och 6052 fullmaraton löpare ger sig av tillsammans med ytterligare 7726 löpare som gör halva distansen.

Vi ska nu springa ett varv runt staden. Det är något speciellt med maraton som  är endast ett varv. Speciellt första gången man springer. Man har lite dålig koll på var man är samtidigt som det är lite spännande eftersom alla intryck är nya. Benen känns bra och redo för sightseeing.

Bättre stadsvandring(löpning) än så här kan man knappast få. Sträckningen går genom
vackra parker och områden som normalt inte står på turistkartan.

Efter starten avverkas de första kilometerna längs med vattnet i riktning mot Golden Gatebron. Här är underlaget i princip slätt vilket är skönt med tanke på att jag inte har en aning om hur mina ben klarar av löpning. Efter Hornindal Rundt för tre veckor sedan och Barfotalöpningsförsöket en vecka tidigare har jag inte gjort några löppass då benen varit utmattade. Ingen fara på taket dock, i kombination med en nummerlapp brukar det alltid ordna sig, trots att man är lite nervös. Ett par kilometer på slätt underlag och sedan kommer brofäste till Golden Gate. Oooops! Bron ligger en bit upp känner jag, stigningen är betydligt mer markant nu jämfört med när vi passerade med bilen dagen före.

Små steg och sakta farten för att inte sprängas redan här. Vips så är vi uppe och riktningen går mot bron. Det känns mäktigt att mötas av bropelarna och man slås av hur hög bron är både när man tittar upp och ned mot vattnet.
Det dimmigt när vi springer över Golden Gate men ändå mäktigt.
Golden gate bron är att jämföra som att springa Västerbron i Stockholm Marathon 4ggr och här löper vi fram och tillbaka över bron sammanhängande. Efter att vi sprungit över bron så vänder banan redan efter 500 meter och så är det dags att springa tillbaka. Även om det är dimma så är det mäktigt att springa över bron. Liksom Västerbron är Golden Gate svagt välvd så du spring uppåt första halvan och sedan nedåt. Som en bonus så möter vi de snabbaste löparna ungefär halvvägs över bron. De är då på väg tillbaka då jag gör min första tur över bron.

Jag gillar maratonbanor där man får tillfälle att möta eliten, man blir på sätt och vis publik på samma gång som man springer.

Som de flesta vet är San Francisco allt annat än en platt stad. Faktum är att de förutom området kring vattnet inte är många kvarter som inte ligger i en sluttning åt något håll. Det här är något som vi maratonlöpare får tillfälle att känna på ett flertal gånger.    

Sverigetröja på
Jag springer i min Sverigetröja och efter Golden Gate så står det en grupp svenskar som ser min tröja och ger glada hejarop, - Heja Sverige, GO GO!! Hör jag och som per automatik höjs tempot av den extra kicken. Det är så roligt att springa i Sverigetröja och få hejarop av de som känner igen flaggan. Senare efter banan visar det sig att det är fler som kan vårt fotbollslandslags färger och jag hör Go Sweden, Run as Zlatan!

Blir man jämförd med Zlatan då duger det inte med att jogga. Jag sträcker på mig...


Vi springer genom Golden Gate park och en massa andra parker och man får se staden från den bästa sidan, fina blomsterarrangemang, träd, dammar och statyer.

Hoppsan! Är det inte bisonoxar som står där?

Jomenvisst, helt plötsligt befinner vi oss nästan på prärien där en liten buffelhjord står och betar. Man får uppleva mycket under ett marathon. Jag fylls av en cowboykänsla, är jag Billie the Kid? Näh, snarare Zeb Macahan för benen vacklar en aning av backarna efter Golden Gate. Har jag börjat hallucinera? Tillbaka till loppet nu, du är här för att springa, inte fantisera.
Nej, det var ingen hallucination. Bufflarna betar i Golden Gate park

Strax innan lämnar Golden Gate Park står en av de få musikerna efter banan och spelar cello. Ackompanjerad av Slayers, Raining Blood i bakgrunden höjs adrenalinnivån till att stå på rött. Grymt! Jag vill stanna och lyssna, men - "Never stop running". Jag är ute på ett annat uppdrag just nu! Farten ökas automatiskt i takt med att cellon plågas.

100 meter efter Golden Gate Park och killen som plågar cellon står en grupp och suger i sig rökheroin (OBS! Kunskapen i ämnet inhämtad från film :-)). Kontrasterna är stora i San Francisco, lyx och misär lever sida vid sida. Jag börjar bli törstig, är det inte dags för en vätskestation snart? Värmen vågar sig fram i takt med att solen stiger och backarna tär på depåerna.

30 kilometer löpning avverkad och jag börjar fundera hur det stod till med banprofilen. Resan genom parkerna vid Golden Gate bjöd på ett antal tunga backar och nu närmar vi oss stan där de riktiga backarna finns. Som tur är går banan i båge spänd vid sidan av de värsta backarna och istället för att möta de värsta branterna springer vi nästan runt den inre staden och bjuds på aningen skonsammare höjdprofiler. Vi springer genom intressanta kvarter som man lätt missar när man  är turist. Benen värker men nu är siktet inställt på målgång, att klara 3:20 känns inte orimligt men jag har inte koll på hur många backar som står mellan mig och den tiden.

Det fanns dock några backar för mycket mellan mig och 3:20. Med tre kilometer kvar passerar 3:25 farthållaren. Han tycker det är roligt att jag kommit från Sverige och vi gör sällskap och pratar om ditt och datt, samtidigt höjer vi tempot. Är det inte konstigt? Plötsligt finns det mer krafter att hämta, du tror att du är slut, men så börjar man tjata med någon och så glömmer du bort att vara trött. De sista kilometerna följer vattnet och det är plant. Staden och turisterna har vaknat så det finns publik som hejar på efter sträckningen, samtidigt hörs speakerns röst vid målgången och det är dags att ta fram spurten som alltid finns där någonstans.

Det är ungefär som "det finns alltid plats för lite efterrätt" efter maten. Det finns alltid utrymme för en spurt. Målrakan är 300 meter, någonstans här står Maria och Moa och väntar. Det gäller att avsluta med stil med andra ord.

Var är dom? hur länge ska jag behöva springa så här fort? Man har ju inte obegränsade spurtkrafter. Men så ser jag dom, 50 meter kvar och en snabb vink och så är loppet över.

San Francisco Marathon läggs till handlingarna, en medalj hängs runt min hals, bananer, sportdryck och vatten i händerna och den sköna plastfolien som värmer runt kroppen. Ska jag sätta mig? Eller ska jag gå sakta och dra ut på njutningen av att inte behöva springa, vem vet jag kanske inte kan resa mig igen. Backarna har säkert satt sina spår tänker jag.

Till sist sätter jag mig, tittar på folk och bara njuter. En uteliggare frågar om han får ta mina "give aways"i form av bananer, bars, energidrycker, musli etc. som delats ut vid målgången. Jag sparar medaljen och ger honom resten.

Sluttiden blev 3:24:05, placeringen 32 i min åldersgrupp och 303 av över 6000 totalt och jag är nöjd!


Målgång in style

Ytterligare en medalj till samlingen, finishertröjan är definitvit den snyggaste av alla lopp jag deltagit i

Ytterligare ett marathon till handlingarna, efter loppet turistar vi i stan och promenerar mer än vad jag trodde var möjligt efter ett marathon. Men det går bra, i de värsta backarna värker det skönt men vad gör det när man befinner sig i en stad som San Francisco. Nu packar vi väskorna för en road trip mot Los Angeles via Highway One, men det är antagligen nästa inlägg.

Tider och placering från loppet. 

Full Marathon
Runner DetailsRace Results
Bib:20357
Name:Ulf Domanders
Gender:M
Age:47
Hometown:SE,
Overall:303 out of 6052
Men:280 out of 4008
M 45-49:33 out of 459
Age/Grade:65.53% Place: 261
Finish:3:24:05 Pace: 7:48
Chip Time:3:24:05
Gun Time:3:28:54
Split Times
2.5:17:25 Pace: 6:58
5.5 Mi:Pace:
7.5 Mi:Pace:
13.3 Mi:1:39:33 Pace: 7:30
17.1 Mi:2:11:47 Pace: 7:43
23.5 Mi:Pace:



After Marathon dinner, en retro restaurang










Givetvis blir det traditionella målgesten Ett hopp! Inget lopp utan hopp