lördag 25 april 2015

15 med Paolo - Utvärdering Paolo Robertos träningsprogram

Har du svårt att motivera dig och behöver någon som ger dig en spark därbak för att komma igång? Finns inte tiden till träningen som ska förvandla dina drömmars kropp till att bli den faktiska spegelbilden? Kanske Paolo Robertos upplägg är något för dig.

Du kan till en början ta bort alla dina ursäkter om att tid inte finns eftersom vi alla har tid, det handlar bara om prioriteringar. Det här är något som Paolo gör klart för dig,  glasklart faktiskt...


Det låter som ett spännande koncept så jag och Maria beslöt att detta ska självklart bli en familjeangelägenhet och vips hade vi betalat in och anmält till 5 veckor med den virtuella Paolo Roberto,

Upplägget med träningsprogrammet är allsidig träning i vardagsmiljöer vilket passar perfekt för mig som vill hitta muskler som inte utvecklas genom löpning och cykling men som ändå gör dig bättre i de grenarna. Jag talar då framförallt om core och smidighet. Kan bara gå bra!

Så kör tävlingen igång och jag missar direkt första dagen. Nåväl , sånt kan hända. Fuskar med att köra dubbla pass nästa dag och efterregistrerar passet. Hoppas de inte har full koll på när registreringarna görs.

Exempel på övningar som ska följas
Tyvärr känner jag mig inte riktigt bekväm med konceptet trots att Paolo inspirerar och visar bra övningar. Jag får aldrig den där, Va kul - känslan.

Tur då att jag får influensa bara ett par dagar in i tävlingen och ligger helt däckad. Måste vara en giltig ursäkt tänker jag och öppnar inte ens datorn och tittar på vad jag borde ha gjort. 10 dagar förflyter där jag gör absolut ingenting, vare sig tränar med Paolo, springer eller hämtar tidningen. Jag går helt upp i min misär och självömkan och hoppas att jag ska bli frisk. Åtminstone så att jag hjälpligt orkar springa Dead Sea Ultra.

Ja just det, Jag hinner bara vara frisk i några dagar som istället för att träna med Paolo ägnas åt att se om jag fortfarande orkar springa. Löpningen verkar som tur är sitta i och jag reser bort en vecka. Bort från Paolos program och mot det jag verkligen tycker om; Springa och resa. Ett svek mot Paolo som får mig att känna skam som den smitare jag också är. Sorry! Excuses, excuses...

Till tävlingen 15 med Paolo

Hur fungerar det då? Nu har ni fått höra om en antydan till mitt urusla engagemang i tävlingen och som gör att jag egentligen inte har mycket till underlag för att bilda en egen uppfattning, men som utvärdering kanske det ändå har ett värde om konceptet inte lyckades motivera tillräckligt. Så här går det i alla fall till.

Ni registrerar er på 15 med Paolos hemsida.

För att du ska få en anpassad träningsnivå enligt dina förutsättningar får du göra ett test med bland annat:
  • Hur många armhävningar du klarar
  • Hur många upphopp
  • Samt hur länge du kan stå i plankan. 
Det här är ju bra, nu har du funnit en nivå för just dig. Senare går det bra att ändra träningsnivån ifall du tycker det är för lätt/svårt.

Under en träningsperiod ingår du i ett  lag som består av minst minst tre personer. Saknar du lagkompisar går det bra ansluta sig till ett lag annat lag. Jag och min fru anslöt oss till lag Norrland. Tillsammans med ditt lag samlar du nu poäng som fås genom att följa Paolos övningar. Dessutom får du och laget ytterligare poäng för träning som görs utöver Paolos program. Nu djävlar ska vi samla poäng är tanken. Bra med ambition!

Under tävlingen kan de som följer programmet vinna priser vilket förstås är en kul krydda. Inget pris för mig dock.

Så går tävlingen till och den 27:e mars börjar våra 5 veckor tillsammans med den virtuella Paolo Roberto. Som sagts tidigare var jag ingen duktig elev. Att stå framför datorn kändes för mig stelt och även om övningarna var bra infann sig aldrig den där; Nu ska det kämpas "feelingen".


Bra beskrivna övningar, många för mig nya tar jag med mig som komplement till mitt eget program.

Utvärdering då:

Kanske inte det här upplägget passade mig riktigt, speciellt då min personliga situation inte är den att jag inte kommer ut i träning. Programmet ger då mindre värde genom det där tvingande programmet. Min ambition med att få allsidig träning ges på ett för mig betydligt roligare sätt genom Friskis & Svettis HIT och Yoga-träningar. Jag har dessutom tiden att deltaga på dessa träningar. Är nog en helt annan sak för de som har småbarn hemma.

Det var jag och min livspartner som körde tillsammans; Vågar inte säga att det var en nackdel, men tillsammans kan vi lätt komma överens om att idag kan vi nog stå över programmet och vara lite förlåtande mot varandra. Det hade nog varit en helt annan femma om det varit tillsammans med tränings eller arbetskompisarna vi bildat lag. Då finns det ingen pardon och motivationsfaktorn hade mycket troligt drivit mig hårdare i poängjakten. 


Positivt
  • Med tävlingen vill Paolo förstås få dig att förstå att vi alla har tid för träning och att med 15minuter per dag så når du fina resultat. Det gäller alla!
  •  Övningar som visar att allt du behöver finns redan i ditt hem. Stolar, bord, köksgolvet. Klokt Paolo!
  • Paolo är grymt inspirerande!
  • Lagtävlingen och poängsystemet
    • Det här hade jag gillat bättre om jag följt programmet. Bra motivation för motiverade.
    • Hade varit roligare om jag utmanat polarna. (Sorry Maria)
  • Budskapet! Alla har tid med 15 minuters träning och det ger resultat.
  • Är du tävlingsinriktad så får du nog en kick av att samla poäng
  • Säkert bra för de som har pressat tidsprogram med behov av en guru
Negativt
  • Jag upplevde det lite tråkigt och stelt att stå framför datorn och följa Paolo. 
  • Min egen attityd och planering. Jag gav aldrig konceptet en chans
    • Skyller lite på influensan men det är nog bara en av de dåliga ursäkter som Paolo vill att vi slutar med. Det fanns ju faktiskt tre veckor av programmet efter influensan som jag prioriterade bort av egen vilja.
  • För de som har tid är det bättre att träna själv, i grupp eller på gymmet
Men vem är jag att klaga? Bilden nedan visar tydligt. Du gav inte tävlingen en chans! Så må det vara, men starten blev dålig då jag åkte på influensa följt av en Ultra-marathon resa till Jordanien. Men framförallt tyckte jag inte att det var roligt att stå framför en dator och träna. Paketeringen är bra och Paolo är grym, men...


Ja ni ser själva, mitt engagemang sträckte sig typ två dagar... Bruna digrammet är mitt lag (Bra gjort) den röda är snittet i hela tävlingen (Grymt!)
Det finns ett engelskt talesätt; Everything before the but, is just bullshit, så det borde väl innebära:

Ledsen Paolo, tiden finns för mig men det handlar snarare om lusten att står framför datorn och först titta på dig och sedan upprepa dina moves på ett betydligt stelare sätt. Jag tar mig tiden till träning och jag gillar det. Men jag fortsätter nog på mitt slumpvisa träningsprogram som gör mig glad och som ger mig en lagom dos hyfsade resultat. Jag är helt enkelt en obotlig, amatörmässig hyperglad motionär som experimenterar, testar nya koncept men som alltid faller tillbaka till att nöta mil på ett eller annat sätt.

Orkar du inte träna med virtuella Paolo men ändå gillar hans attityd rekommenderar jag att följa honom på Twitter https://twitter.com/paolorobertocom eller på Instagram https://instagram.com/1paolo2/. Där hamras det in kloka kommenterar och dina ursäkter pulviriseras med nedstämdhet och med en gnutta humor.

Här är ett exempelcitat från Paolos Instaflöde. 
Tja! Prova själv....
"06:15 Yoga! Du måste ha större framruta än backspegel i perspektivet på ditt liv. Du är inte dina misslyckade, felsteg och misstag! Du ska naturligtvis dra lärdom av det som gått fel men om du ständigt blickar oroligt bakåt så blir det svårt "

För övrigt instämmer jag helt i en annan het fråga som både Paolo Roberto och Jonas Colting brinner för. Nämligen att fredagsmyshelvetet tar livet av oss. OLW, Estrella med flera har planterat i oss alla att på fredagar ska man vara lite småfull tillsammans med familjen och äta chips, lösgodis och annat till en nivå så att kroppen känns som en sophink. Det sistnämnda resulterar i att det där tänkta intima fredagsmyset självklart uteblir, för vad händer när man klär av en sophink?

Så byt ut det traditionella fredagsmyset mot fredagsfys; Då blir det mys på riktigt på fredagen :-)

torsdag 9 april 2015

Dead Sea Ultra Marathon - Race report från Jordanien



Klockan slår 03:17 då klockan ringer elakt; Jag vaknar upp, småfryser lite grann samtidigt som tankarna vandrar; Varför anmäler jag mig till såna här event? Jag är morgontrött och gillar inte ens att springa på morgnar. Instruktionerna från tävlingsledningen var dock glasklar; Om ni inte är på plats på Gathering point 04:30  är det risk att ni missar bussen till starten. Oj, det lät allvarligt. Eftersom David och jag inte har en susning hur säkert det är att man får tag på en taxi i Amman så tidigt på morgonen. Efetersom det dessutom finns en osäkerhet att taxichauffören ens hittar till starten så vill vi ha en viss tidsmarginal tillgodo. Startskottet går inte förrän klockan 06:00 men "better safe than sorrow".

Dagen före "Sugar rush" med Karabeej Halab, yummi!
Sagt och gjort. Kläderna ligger prydligt uppradade för att vi i sömnruset inte ska glömma något, det ska vara enkelt halv fyra på morgonen om det ska fungera. Frukosten på hotellet är förstås stängd så vi har laddat kylskåpet med några yoghurts, banan och en Snickers. Det blir ingen fet marathonfrukost inför det
här loppet. Vi har i alla fall med chiafrön hemifrån så frukosten drygas ut med en varsin chiadrink. Det borde göra susen. Förberedelserna går snabbt och 03:55 är vi färdigklädda och går ut för att söka en taxi. Letande tar drygt 2 sekunder då vi bara behöver ta ett steg ut på trottaren då en taxi passerar som vi vinkar in. Pust! Det börjar bra och från hotellet har vi fått adressen på Arabiska så chauffören har koll på läget och tar oss till starten på mindre än 30 minuter. Vilket flyt man kan ha tänker vi.

Men ibland kan allt gå för bra. Vi verkar ha kommit rätt för alla runt i kring området King Hussens Park har Runjordans logga på jackorna, bra! Vi ser dock inga andra löpare och när vi frågar en av RunJordans funktionärerna efter vägen till vår buss tittar han bara förundrat på oss. Men ni ska inte samlas här, ni ska vara på startplatsen vid the 8th circle! Förvirring???? Näh där har du nog fel tycker vi,  tävlingsledningen var extremt tydlig att vi ska samlas här. Ytterligare förvirring och vi får veta att vi absolut är på fel plats och att de bussar som står här minsann inte ska köra några tävlanden.


Tyckte väl att det gick för bra i början. Efter en stund börjar fler löpare strömma till oss och alla har fått samma besked. Ni ska samlas... Jaja; Ok, lite av charmen med en haltande organisation, men hur gör vi nu? Gruppen med löpare som ansluter till oss växer och som tur är finns där en Jordansk tjej som kan Arabiska och styr upp situationen. Skönt tänker vi för andra gången inom samma timme. Arrangörerna lovar till sist att låta en buss köra oss till startplatsen i god tid. Men tiden rinner iväg och bussen står stilla. Det kanske är en Jordansk "God tid" som avses, bara att hoppas att startskottet även lyder efter den tideräkningen. Klockan 05:40 börjar i vilket fall bussen rulla och med lite tur kommer vi ha 10 minuter på oss att byta om, lämna kläderna till transportbilen samt gå på toaletten, tur man inte är lättstressad.

Ingen annan i bussen verkar heller vara stressad så vi passar på att lära känna varandra, prata lite marathonlopperfarenheter, förväntningar på det här loppet och ha trevligt innan start. Men kommer vi hinna fram till start?
Just innan start bild. Någon uppvärmning hanns inte med. Ja just ja, vi har ändå 50 km på att bli varm. Nemas problemas

Loppet


Väl framme vid starten
Vi stiger ur bussen 10 minuter före start, rekar läget och ser direkt bag-dropen, toaletter med tillhörande kö. Prioriterar toaletten före bag-drop och äter en banan och inhalerar lite astmamedicin, köandet tar 5 minuter snabbt till bag-dropen och sedan fram i startlinjen. Vi letar oss fram till bland de trettio främre löparna, självförtroendet är det inget fel på. Några snabba selfies och vi hör att det är en minut kvar till start. Bred marginal måste man säga.

5, 4, 3, 2, 1 PANG! Då är det dags. Vår plan är att ta det lugnt åtminstone de första 10 kilometrarna, dels för att de är en del uppförslöpning samt förstås att både David och jag har en tendens att springa fortare än vår kapacitet. 5 minuters tempo är därför vårt mål att hålla och sedan efter 10 km känna efter hur kroppen svarat och öka om det känns bra.

Hör och häpna, när startskottet går så håller både David och jag oss till planen, lugnt 5 minuters tempo och småprat sådär på morgonkvisten. Eftersom vi redan har varit uppe i två och en halv timme så gör sig heller inte morgonsegheten sig påmind. Allt går helt enkelt bra. Ja förutom att jag börjar bli pinknödig förstås, vilket också visar sig vara Davids stora problem. Vi får stanna omvartannat som om vi är hundar på hundpromenad. Helt otroligt! de första 25 kilometrarna får vi göra halt säkert 4 ggr. för lite revirpinkande. Nåväl det kunde varit värre.

Bansträckning med höjdprofil Dead Sea Ultra Marathon
Efter 9 kilometrar passerar vi Harley Davison affären och som vi har förstått det så är det färdigt med uppförslöpning nu. Resten av banan är antingen platt eller utförslöpning. Låter lätt som en plätt och vi ökar tempot till 4:20min/km. Vad ska kunna stoppa oss med sådana förutsättningar?

Nu börjar det gå utför, utför följt av ytterligare  utför igen efter nästa krök. Vi ska springa från startens 800möh till målet 400 under havsnivå. Låter enkelt men vi börjar märka efter tre mils löpning att benen tar stryk av nedförslöpning och även om det fortfarande går svagt utför så har tempot saktat ned till en bit över 4:30 och det börjar bli tufft att hålla i den farten med. David gör ett kort stopp vid 35 kilometrar och nu missar vi varandra för första gången under tävlingen.

42 ,2 kilometer och marathonpassering, klockan står på 3:15; Tackar för det! Min näst bästa marathontid någonsin, ska det bli en målgång under 3:50?

Tre kilometer senare kommer svaret på den frågan, för samtidigt som Döda Havet visar sig första gången rinner kraften snabbt ur min kropp, strax efter energidroppet kommer en vätskestation och jag tar en halvliters flaska med vatten och tömmer den snabbt samtidigt som jag går 50 meter för första gången. Ska det bli soppatorsk (igen)? Vi åt frukost för fem timmar sedan; Två ynkliga barnyoghurts och två bananer tillsammans med en juice var vad vi hittade. Är det nu straffet kommer för frukostnonchalansen? Kanske inte ändå, jag drack åtminstone ett glas chiafrön blandad med vatten, jag tror ju att chiafrön är lite "magic" så nog borde energin räcka intalar jag mig själv. Nu har temperaturen stigit markant och ligger runt 30 grader med stekande sol på molnfri himmel. Jajaja... Vi har ju klagat på kyla och mörker i snart ett halvår så värmen borde väl ändå vara en fördel.



Se nedan film från loppet, visas inte filmen 
kan den ses härifrån Youtube, Dead Sea Ultra

Positiva tankar nu, att ge vika är inget alternativ. De sista 5 kilometrarna är en kamp för att springa snabbare än 5 min/km, men det är tufft. Det vill säga det är tungt fram till de sista 500 metrarna vid målet. Så där ja! Där kom energireserven som legat gömd, för nu ökas farten utan någon som helst ansträngning. Kroppen fylls av den underbara glädjen att där framme, bara om en kort stund kan benen sluta springa och istället stå stilla. Inte springa en meter till och dessutom bli serverad delikatesser och få en medalj runt halsen.

Katchiiing!! 4 min/km tempo, benen bär som om det vore första kilometern och det är bara att låta dem springa på. Hade i och för sig tänkt filma målgången men är alldeles för glad så på filmen blir det endast lite glada tillrop och en blå himmel. Vad gör väl det? Där framme väntar vilan.

Målgång! Tiden 3:56:39, personbästa på 50 km men sånt spelar egentligen ingen roll nu. Jag vill bara stå stilla.

Nu är allt bara underbart! Medaljen hängs runt halsen, i varsin hand fås lite dryck och en yoghurt, där borta finns lite frukt och bredvid finns även skugga. Nu ska här njutas. Fler löpare, alla från olika nationaliteter ansluter och nu börjar efter-loppet analysen, det så viktiga eftersnacket. Vad kunde gjorts bättre? När dippade du? .Ja så fortsätter snacket vidare... After Marathon chill bland likasinnade är inte dumt.

Här är Resultatlistan Dead Sea Ultra 50km 

Jag får ett SMS av Jamie som gratulerar och meddelar att det är bara vi två i Världen som gjort både det högsta marathonloppet i världen och det lägsta. Man får leta meriter där det finns. Men förstås lite kul är det :-)

Men David och jag kan inte vila för länge. Vi måste förstås bada i Döda Havet innan vi ansluter till prisutdelning och efterfesten vilken till och med Prins Ali ansluter till. Får förstås inte missas.

Bättre än så här blir det inte
Välförtjänt medalj

Bad i Döda havet

Nu kanske ni tänker, vilken lyx att få ligga och flyta i ett badvatten laddat med 33% salthalt som ger superflytkraft. Måste ju vara rena medicinen för spända ultraben. Visst så borde det vara... Nu tänker säkert ni andra som har sprungit en mara eller sträckor däröver; Men brukar det inte bli vissa partier på kroppen som är alldeles skinnflådda och som borde svida så in i bombens om man hoppar i ett saltkar? Jag kan utan att gå in på närmare detaljer bekräfta att just så var det.

- AJ!! Det känns som det brinner i kroppen när jag lägger mig i vattnet. 

Men är man i Döda havet då ska det ta mig tusan flytas på vattnet. Jag försöker uthärda svedan och se oberörd ut när en annan turist från Irak pratar glatt med mig om det härliga med att ligga och flyta. Visst, visst underbart. Bara att gilla läget och svälja skriket, efter några minuter går svedan säkert över i någon form av normaltillstånd. Dessutom småler jag diskret i mitt inre när jag ser David stå vid strandkanten och stoppa ned sina blodiga ultra-fötter. Elakt kanske men visst känns det lite bättre när man vet att någon har det värre, ber om ursäkt för det David...

Det tar några minuter innan vi kan njuta av att ligga och flyta, men visst är det en skön känsla för marathonkroppen. Som att upphäva tyngdlagen eller att sätta sig in en fåtölj som omsluter sig runt hela din kropp utan att det ens känns.

Här ligger jag och flyter

Tur för David att fötterna åker upp. Blodiga ultrafötter och saltkar är en dålig kombination


Nöjda ultralöpare 11:e och 13:e plats blev slutresultatet. Inte dåligt!

 Efter Marathon

Sa jag att organisationen var lite si och så när det gäller information?  I vilket fall så lyckas vi hitta ett sätt att komma tillbaka till Amman genom att några funktionärer tar oss med i deras buss. Ja vad ska man säga? Jordanierna imponerar i sin gästfrihet om och om igen.

Väl tillbaka i Amman bestämmer vi att trötta slitna kroppar behöver först och främst ett Turkiskt bad, massage och sedan ett ställe som serverar öl. Så avslutas en lång dag med spa följt av god mat och öl efter Rainbow Street.

Vill du själv springa Dead Sea Ultra? Vi kan båda rekommendera loppet. Vi upplevde Jordanien som  ett väldigt trevligt ställe att besöka och njöt av vänliga människor och gästfrihet. Här hittar du mer om loppet, http://deadsea.runjordan.com. Bara att kryssa i tävlingskalendern för 2016. Har du frågor? Posta bara en kommentar här så kan vi ge tips om boende och bra att kunna saker om Amman. Jag ska även fylla på mer info i min tidigare bloggpost om våra dagar som turist i Amman, Petra och Wadi Rum.

Ja det blev en lång Race report men det var ju faktiskt en Ultra, för egen del blir nästa lopp ett 10 km lopp i London i maj följt av Stockholm marathon, så nu gäller det att bli snabb i benen igen. Tillbaka till träning med andra ord. Vi hörs!
Chicken wings alá Jordanien
Glass i stora lass är man också värd en kväll efter en Ultra.

Dagen efter marathon var det dags att ge sig ut i öknen. En bränd
hjässa krävde beduin huvudprydnad



På besök i Petra, Imponerande!






fredag 3 april 2015

Dead Sea Ultra marathon målgång

Nöjd, glad och ömma ben. Med andra ord precis som det ska kännas efter en ultra mara. Kommer strax en race report men fram till dess rapporterar jag med lite bilder från dagen.
Marathonbanan


 Trots att loppet gick efter en motorväg var det gott o mfina vyer.
Målgång, den överväldigande känslan av att inte behöva springa mer. En av anledningarna till att det är så värt att spring ultralopp.

Bad i döda havet efter målgång. Det sved på ett och annat ställe kan jag medge:)
Två nöjda löpare, jag och David. Båda väldigt nöjda efter pesonliga rekord på 50km

torsdag 2 april 2015

Turistande i Amman

Att stå på en gata i Amman är som att befinna sig i mitten av universum. Här är det aktivitet dygnet runt med bilar och människor som försöker samsas längs de smala gatorna. Vårt plan anländer kl. 04:00 till Amman och vi åker direkt till hotellet och faller i
Tja varför inte ny huvudbonad...
 sömn efter en lång resa. Först ska det samlas kraft för att orka upptäcka Amman. 

När vi väl vaknar är dagens första och största utmaning  att hitta arrangörerna av Dead Sea Ultra kontor, något som visar sig vara svårare än man kan tro.  Vi tar hjälp av hotellets portier för att försöka lista ut var någonstans vi ska hämta nummerlapparna men adressen till kontoret finns varken på hemsidan eller den informationen vi fått mailat till oss. Ett detektivarbete börjar....

Vi hittar till slut ett mobilnummer som portiern ringer och vi har äntligen fått upp ett spår. In i en taxi och mot nummerlappsutdelningen. Taxi är för övrigt grymt billigt i Amman, så det är egentligen bara stoppa en bil och åka dit du ska. Vi blir avsläppta i ett område som knappast inhyser några kontoret, men vi befinner oss åtminstone i rätt stadsdel så efter en hel del hjälp från människor vi möter hittar vi till slut till Runjordans kontor. Utmaning nummer ett fixad och nu ska vi turista resten av dagen och pricka av sevärdheter. Moskeer, Romerska teatern, basarer, Rainbow street samt äta av lokala godsaker står på listan.

Dagen består till stor del av planlöst vandrande längs Ammans gator och vi imponeras av hur vänliga och hjälpsamma människorna är. När vi ser vilse ut kommer alltid någon och hjälper oss vidare. Vi rör oss mycket i områden där vi verkar vara de enda turisterna vilket är trevligt för säljarna i street food stånden tycker det är roligt att prata med oss och vi blir bjudna på godssaker utan motkrav på att köpa. Vi har helt enkelt bara trevligt. Ska ni åka någonstans för att träffa mycket människor då är Amman definitivt ett av svaren på lämpliga resmål.
Gladioternas kamp p Romerska teatern

Romerska teatern i Amman, den största i Jordanien med plats för 6000 åskådare.
 Vi imponeras av den romerska teaterns akustik där man på en exakt punkt kan stå och tala till 6000 personer utan att anstränga rösten.


Efter en hel del vandrande stannar vi till i en moske och vilar oss. Flera personer ligger och sover i mosken, det tycker vi ser trevligt ut och passar våra trötta ben bra. Vi lägger oss därför och sover en halvtimme inne i mosken. Trevligt!

Ingen resa utan en hoppbild. Den här trippen inget undantag...

Området utanför Husseini mosken. Området runt ikring mosken är full av basarer och affärer. Mosken var tidigare mitt i Ammans centrum, centrumet har nu flyttats och  
Firefly burgers - Above all burgers säger de själva. Har inget övrigt attt tilläga i frågan:-)

Panoramabild från jotellets restaurang. Helt ok

Mer bilder från hotellet. Första dagen bjöd på förmiddagsregn.


Nedan filmer från Umayyad Palace samt från Temple of Hercules
Film från basaren i gamla Amman


Dag 2 Street food dag

Dagen före marathon går vi stenhårt på att äta streetfood. Här spricker all tidigare Paleo-kost då allt verkar innehålla socker. Vi äter Supersockrat bröd, juicen från färskpressade sockerrör, street pizzor etc. allt vi ser som ser gott ut slinker ned. 
När vi passerar en barberare får jag dessutom en oemotståndlig lust att få en riktig rakning. Snacka om barberarproffs, rakningen som gavs av barbereraren i Gävle ter sig riktigt amatörmässig i jämförelse. Riktig spabehandling ges i ansiktet utöver rakningen. Lyxigt värre i marathonuppladdningen.

Nåväl, nedan lite bilder från de två första dagarna. Ikväll blir det lugnt då klockan ringer 03:00 och då ska vi bege oss mot starten. Race report kommer efter loppet.
 
After shave med David Hansson till höger


Sovdags igen vid Hercules palats.

Dagens middag, kamelburgare. Gott!

David väntar på sin kopp turkiskt kaffe.

Sockerrör som pressas till juice. Aningen för sött för vår del men nu vet vi det. Allt måste testas åtminstone en gång...

In i kvarnen...

Lägg till bildtext