tisdag 23 augusti 2016

Vätternrundan SUB8 - Race report

Då står man här till sist! 15 minuter kvar till start och vi har gjort allting rätt känns det som. Vi; Det är vi som cyklar med Sandviken Cykelklubbs Sub-8 grupp och som har en mängd träningstimmar tillsammans sedan den gemensamma satsningen mot sub8 Vättern Runt startade i april. Dessutom har vi hunnit med både genrep på både Skandisloppet och Siljan Runt.

Men nu ska träning och strategi omvandlas till handling! Även om vi har gott självförtroende efter en god investering i träningstimmar tllsammans är det alltid oklart om kapaciteten ska räcka när det väl gäller.

I vilket fall ska det snart visa sig. Pulsklockan visar pulsen som ligger på mellan 90-100 slag/minut även om jag står blick stilla. I normala fall är vilopulsen mellan 40-45 slag/minut. Jag är helt enkelt "aningen" nervös, förväntansfull och alldeles toksprallig!

Perfekt då det alldeles strax kommer ges tillfälle att under 8 timmar få bort den spralligheten. Bästa medicinen...

Pulsklockan för den delen. Under loppet tasbåde puls och tid bort från klockan. Det enda som är intressant är kadens och hastighet. Pulsen är inte viktig i lagtempo. Det enda som gäller är att göra sitt jobb för grupen och hänga med i tempot. Detta oavsett vad den egna pulsen visar. Orkar du inte följa med så är det kört!

Väderleksrapporten visar på regn under större delen av loppet. Det gör detsamma! Väder är väder, det finns ingen anledning att slösa energi på förhållanden som inte går att påverka. Jag och Tony har diskuterat om vi ska klä oss varmt eller riskera att frysa. Valet blir att köra med arm & benvärmare. En form av kompromiss.

Sandvikens cykelklubb sub8 redo för start

Klockan blir till sist 12:56 och så går starten; Vi rullar på, endast trettio mil kvar...

Sidvind på 8m/s står på schemat blandat med motvind. Sidvind är de tuffaste förhållandena när man cyklar lagtempo. Man får helt enkelt inte den maximala fördelen av att köra i klunga när vinden ligger på från sidan. Men just nu känns det bra! Även om det tar tid innan pulsen går ned, så rullar milen på.

Vadstena, Ödeshög susar förbi, snart framme i Gränna. Det är god stämning i klungan occh vi har lagt oss strax efter sub8-gruppen med namnet High Chaparal.

Efter några mil känner jag att jag har klätt mig för varmt. Svetten sprutar i hela kroppen och det formligen rinner svett ned från hjälmen. Rackarns! Kommer vätskan att räcka fram till försts stoppet? Vår kedja rullar på och när jag passerar Tony passar jag på; under de ca. tre sekunder vi har på oss att prata innan vi möts nästa gång att ställa frågan hur han känner sig. Just när jag frågat inser jag direkt svaret. Han ser  lika varm ut som jag och svetten lackar.

- Jag är varm så in i h....te är svaret. Något jag konstaterat redan innan svaret kom.


Eftersom vi kämpar i motvind har jag varken kraft över att ta av mig armar och ben i farten. Det känns alldeles för riskabelt med hårda vindar att göra manövrar där styret måste släppas. Valet blir därför att fortsätta vara aningen för varm under loppet.

Väderrapporten har spått regn och det som innan loppet kändes som ett hot vore just nu en gåva från ovan. Som tur är för oss dröjer det bara några minuter innan vi blir bönhörda. Strax efter Gränna startar regnet. Undrar hur detta kommer att påverka oss? Varm asfalt har en tendens att bli hal av regn, men det finns inte tid att fundera på halka. Vi har en körplan att uppfylla och dessutom kyler det min kokande kropp.

Regnet gör gott och jag tror inte att det sinkar oss rent tidsmässigt. Det visade sig senare att regnet följde oss under nästan hela loppet. Eller förresten; gjorde det det? Sikten blev så dålig av allt vatten från cyklarna framför att jag inte vet när det regnade eller när det var vatten från vägen som sprutade. Spelar heller ingen roll. Man blev blöt!

Jönköping nås och snart är vi framme vid Bankeryd där det finns ett stopp för sub-grupperna. Skönt! Värmen i början på loppet har förbrukat mycket vätska och mina flaskor är tomma.

I vår körplan (Körplan Vättern runt sub-8) står det två depåstopp på tre minuter från det att vi saktat farten på cyklarna fram till att vi rullar igen.

Bankeryd efter ca. 11 mil är första stoppet och nu kliver lagkapten Joakim Andersson fram. Tre minuter säger strategin och innan jag hunnit kliva av cykeln hör jag Joakim ropa

- 2 minuter och 30 sekunder kvar till vi ska vara på rull igen. Kom igen!

Nu är det bråttom. Vi är tre grupper som mer eller mindre kommer samtidigt till stoppet och vi vill alla snabbt komma iväg snarast. Flaskor ska fyllas, ryggfickan ska packas med bananer samt en snabb kisspaus ska hinnas med.

- 45 sekunder kvar! Hör jag Joakim ropa när jag står och lättar på trycket för fullt. Svårt att skynda på i den här situationen, men det hinns precis med och jag springer igång cykeln och så är vi på väg igen.

Nu har vi sydvästlig vind snett i ryggen. Vi ligger 20 minuter efter i schemat varför det nu krävs att vi gasar. När man har en viss stress att cykla ikapp är det lätta att gruppen rusar för fort. Så händer det även oss stundtals, men lagkapten Joakim styr klungan så att vi disponerar krafterna på ett bra sätt. Även om farten har en tendens att ligga strax över gränsen vad gruppen orkar.

Tugga, tugga tugga! Trampa, trampa, trampa! Kroppen känns stark och jag är aktiv i klungan utan att för den sakens skull bli alltför trött, men visst vore det skönt med ett kort stopp. Nästa 3 minutare sker i Karlsborg och mina ben börjar längta efter ytterligare en kort möjlighet att sträcka på sig. Eftersom det har regnat i princip hela vägen från Bankeryd har jag inte förbrukat den mängd vätska jag borde fått i mig. De sista milen mot Karlsborg ägnas därför åt att försöka dricka de som finns i flaskorna och säkerställa att kroppen inte går torr.

Snabbt stopp; Dejavu från förra stoppet där Joakims röst upprepar innan jag ens kommer av cykeln;
- 2 minuter kvar...
Nu ska flaskor fyllas samt för säkerhets skull skynda att kissa, 15 sekunder kvar... och så är det full fart igen.

Vi har kört ikapp en hel del tid från Bankeryd där vi låg hopplöst efter i schemat. Nu finns en strimma hopp att vi kommer klara den för oss magiska 8 timmars gränsen. Klungan dundrar fram i regnet med en fartökning som sliter. Den tidigare långa svansen av åkare som legat bakom vår rulle tunnas ut och det återstår endast ett tio-tal svanscyklister. Men det sliter och även jag börjar bli trött, vid en snabb blick över lagkompisarna förstår jag att min trötthetskänsla är delad med de flesta.

When the going get's tough, the tough get's going!

Egentligen borde alla grupper ha en Marcus Juneholt med sig. Med 40km kvar börjar vi samtliga bli riktigt trötta och hastigheten dalar betänkligt.

Det är då vår supercyklist visar sig!

Marcus drar ensam upp tempot till 45-50km/h med ensamma dragningar på flera minuter. Dragningar som skapar energi i gruppen, jag som tidigare haft krampande lår har under Marcus dragningar hunnit klämma två stycken koffeindrycker: Koffein och energi som medfört att benen återigen känner sig redo.

Vi ligger nästan i fas med tidsschemat. Vetskapen ger en enastående energi i gruppen. Plötsligt har alla fått ny vilja, pånyttfödd energi och framförallt vittring. Ibland nästan för mycket vittring; Vi är en vargflock med sub8 i sikte. En vargflock som inte jagar smart; Nu börjar nämligen cyklingen gå ryckigt och farten drivs allt för hårt ibland vilket ger en körning som slösar energi och sliter på gruppen även om alla vill väl och framförallt nå målet.

Joakim drar ned tempot i den mån han kan och till sist tröttnar Johan på gruppens beteende. Jag hör honom skrika rakt ut i luften flera gånger:

- VAD HÅLLER NI PÅ MED? Är det ingen som kan cykla i belgisk kedja här? Skärp er! Annars har vi ingen chans att komma ikapp!

Det krävs en kombination av Joakim och Johans disciplin innan vi återigen hittar flytet i gruppen och börjar hjälpas åt igen. Det är lätt att vilja för mycket när tröttheten är påfallande, vittringen stark men nu är vi tillbaka.

Jag är trött! 15km kvar och min enda tanke är att nu är tiden inne att släppa gruppen och cykla själv i mitt eget tempo istället för att skena med vargarna. Det finns ingen kraft kvar i benen, ändå så trampar de. Är det bara i huvudet jag är trött? Jag håller i fram till att vi ser Motala, sedan kan jag cykla sista biten själv tänker jag. Nu börjar det dyka upp långsamma cyklister efter vägkanten samtidigt som vägen är smal och kurvig. Vår grupp ligger p som ett pärlband av cyklister; flocken som jagar. Som tur är har vi motorcykeln som leder vår grupp och varnar både cyklister och mötande bilar.

Benen vrålar, men mentalt pressar jag kroppen att fortsätta. Vila får vi göra sedan. Om jag bara håller farten och stannar med gruppen kommer vilan fortare. Det är i alla fall så jag övertalar jag mig själv att fortsätta när konturen av Motala äntligen visar sig.

Vi har sagt att vi sista biten ska vi sakta farten och köra tillsammans in i mål. Som jag har längtat! Sista timmen har varit plågsam. Nu är det dags; Äntligen dags!

Motala känns gigantiskt stort när vi cyklar mot målområdet. Kommer vi aldrig fram? Hur många svängar kan en liten stad egentligen innehålla? Till sist gör vi sista svängen och ser målrakan.

ÄNTLIGEN!

Nu blir det känslomässigt, det vet ni som har cyklat 30 mil. Nu är det nära och där framme får vi vila; Vila efter 8 timmar i sadeln. 8 timmar med intensivt trampande, fokuserande och en massa regn. Snart är vi i mål! En målgång efter ett lopp som egentligen startade i januari.Hemma i källaren på trainern, följt av träningsläger på Mallorca, gemensamma träningar två gånger i veckan + egen träning. 

Efter alla förberedelser återstår nu bara 200 meter. Jag tittar på klockan som vi passerar och räknar snabbt att vi har fyra minuter tillgodo på att klara sub8.

Så korsar vi mållinjen. Jag hoppar av cykeln och leder den i målfållan, tar emot plaketten och reflekterar lite snabbt. Så otroligt härligt! Vi har klarat målet! Vi har haft en härlig stämning och disciplin under hela loppet. Det här är en laginsats som jag inte tidigare upplevt. 

Visst är det grymt att gå i mål efter en ultralöpning eller Ironman. Men det här! Det här! Under åtta timmar har vi kämpat tillsammans, hjälpt varandra när vi haft det svårt, pushat, uppmuntrat, stöttat och gjort vårt jobb för att driva gruppen i mål. Ändå är det bara en bråkdel av all tid vi lagt ned tillsammans under året och som vi nu lyckats med. 

Vi kramar om varandra, skrattar och vips kommer lite gråt följt av skratt. Svårt att hålla reda på känslorna. Vi har fixat sub8 med hela fyra minuters marginal. Alltså dryga 5 sekunder per 10km som vi åkt för fort. En ocean av tid :-)

Vätternrundan 2016 under 8 timmar är avklarad och jag mår som en prins :-)

En bild som fångar de flesta i SCK sub8-grupp efter målgång


Hur nöjd är man inte när ett mål uppnåtts?







Nedan visas vår grupps snitthastigheter. Förhållande var sydvästliga vindar, regn stora delar av loppet och ca. 18 grader varmt.
Så här fördelades farten efter banan med registreringar var 5:e kilometer.


Distance    Duration [hh:mm:ss] HR avg [bpm] Speed avg [km/h] Speed max [km/h] HR max
5 00:07:36 145 39.5 55.4 152
10 00:07:23 144 40.6 47.8 159
15 00:07:18 138 41.1 48.8 150
20 00:07:36 140 39.5 44.3 152
25 00:07:34 143 39.6 45.4 149
30 00:07:49 137 38.4 49.8 153
35 00:07:26 133 40.4 54.8 157
40 00:07:39 135 39.2 44.8 143
45 00:08:22 147 35.9 42.7 160
50 00:08:40 136 34.6 46.1 147
55 00:08:04 127 37.2 45.1 144
60 00:07:41 126 39 58.2 145
65 00:08:10 129 36.7 45.9 147
70 00:08:59 128 33.4 42.5 136
75 00:09:41 127 31 46 142
80 00:08:47 131 34.2 50.5 144
85 00:08:44 131 34.4 44.8 145
90 00:08:00 125 37.5 58.3 142
95 00:09:45 133 30.8 44.8 145
100 00:07:35 122 39.6 59.5 140
105 00:08:13 129 36.5 50.5 146
110 00:08:06 130 37 49.6 148
115 00:08:37 135 34.8 56.6 148
120 00:10:07 125 29.7 58.1 146
125 00:11:12 131 26.8 55.5 150
130 00:06:30 140 46.2 65.4 150
135 00:08:41 142 34.5 45.7 152
140 00:05:52 135 51.1 67.2 145
145 00:07:10 143 41.9 61.7 148
150 00:06:47 139 44.2 57.3 146
155 00:07:21 137 40.8 47.9 142
160 00:07:31 140 39.9 48.9 149
165 00:07:15 138 41.4 44.9 150
170 00:07:26 133 40.4 44.7 140
175 00:07:40 128 39.1 63.2 139
180 00:07:35 131 39.6 46.1 147
185 00:08:05 129 37.1 43 137
190 00:06:54 123 43.5 56.6 137
195 00:07:33 128 39.7 46.2 137
200 00:07:16 126 41.3 48.8 133
205 00:07:34 126 39.6 52.4 135
210 00:08:21 128 35.9 41.4 136
215 00:10:57 122 27.4 45.8 138
220 00:07:12 127 41.7 52 138
225 00:06:32 126 45.9 61 140
230 00:06:43 131 44.7 53.9 141
235 00:07:45 134 38.7 51.8 142
240 00:06:59 122 43 55.2 135
245 00:07:11 121 41.8 53.2 137
250 00:07:10 129 41.9 58.8 137
255 00:07:08 132 42.1 46.3 142
260 00:08:03 128 37.3 48 138
265 00:08:54 127 33.7 55 143
270 00:08:19 121 36.1 59.4 132
275 00:09:08 118 32.8 56.1 129
280 00:08:09 121 36.8 51.9 134
285 00:08:04 130 37.2 54.5 141
290 00:08:08 129 36.9 47.7 135
295 00:07:32 129 39.8 54.4 139
300 00:04:19 124 32.3 45.2 132
Sådär, hemma igen och cykeln tvättad och redo för nya uppdrag

söndag 14 augusti 2016

Midnattsloppet Stockholm - Race report

Team Domanders besöker Stockholm för att springa Midnattsloppet. Årets familje-löptävling tog plats i Stockholm för att deltaga i Midnattsloppet. Det blir andra gången jag springer detta lopp. Ett lopp som känns mer som en fest än en löptävling. Det är en härlig stämning längs efter gatorna där publiken lyfter fram oss löpare. I vissa fall med god hjälp av en eller ett par öl. Inramningen med publik tillsammans med musik efter gatorna gör att man per automatik springer lite fortare.

För sanningen att säga var jag högst osäker på dagens form. Fokuset har i år varit framförallt på cykling och när jag tänker efter så har jag faktiskt inte sprungit ett enda snabbt lopp under året mer än några enstaka intervallpass.

Nåväl; 10km bör man kunna ta på rutin och målsättningen sätts på att åtminstone klara loppet på under 45minuter.

Som vanligt innan ett lopp känner jag mig febrig, svårt sjuk, desillusionerad och inbillad sjuk på alla möjliga vis. Något som resten av familjen påpekar ett antal gånger under dagen. Inte ett uns sympati för en man som bara söker medlidande. Då inga ursäkter hjälper följer jag de övriga i familjen till Zinkensdamm och vi ställer oss i startled 2A. Nu ska det springas!

Familjen Domanders redo för start

2a; Hur snabbt är det egentligen?. Jag har ingen aning så jag ställer mig en bit bak i startgruppen. Ödmjukt och olikt mig, men så är det. Emelie och jag önskar varandra lycka till, tidigare valde vi att dela upp familjen i två grupper. Resterande familjemedlemmar har vi redan lyckönskat och skiljts ifrån.

Så går starten! Det visar sig snabbt att farten är aningen långsam, men jag ligger kvar första biten för att inte stressa. När fältet börjat sprida sig efter 500 meter, sätter jag fart! Det var nog en bra början ändå att ta det lugnt i början så att flåset går upp en aning och därifrån öka till en högre pulsnivå.

Loppet då? Inte mycket att säga mer än att Söder kokar. Här gäller det att balansera nöje med prestation. Första biten är lätt fram till att man möter Söderbacken efter 3 kilometer. Är Stockholm verkligen så här kuperat? Ja tydligen säger benen och kämpar på.

Bansträckning Midnattsloppet Stockholm

Längs efter banan blandas publikens hejarop med musik. Fortsätt springa, håll pulsen upp tänker jag för mig själv. Banmarkeringarna visar kilometer för kilometer hur loppet framskrider och det går förvånansvärt fort. Jag är trött men inte slutkörd vilket ger en härlig känsla. Kul när man hittar det tempo man har kapacitet för.

Nu närmar vi oss Hornsgatan och jag är osäker på hur långt det är kvar. Några kvarter till och till sist visar sig målområdet med strålkastare och publik som skiner upp. Jag ökar farten! Men vad är det här? Hornsgatan är typ hur lång som helst! Jag ökar igen för att få det gjort men når inte fram. Till sist får jag minska farten p.g.a. brist på ork. På en upploppsraka! Vilken missbedömning, ett debakel ingen löpare får göra. Man måste väl ändå greja sin slutspurt!

Målgången passeras till sist med en sista fartökning för att rycka de sista krafterna ur kroppen.

HÄRLIGT! Årets första 10km lopp avklarat och målsättningen att gå under 45 minuter klaras galant. Klockan visar 41 minuter och 55 sekunder. Ett ganska skönt besked tänker jag och hämtar kläderna och väntar in övriga familjen. 

Emelie och jag är de första som träffar på varandra efter målgång

Även om jag inte slutade som segrare, fick jag i alla fall träffa de snabbaste i tunnelbanan till hotellet. Alltid något :-)




onsdag 3 augusti 2016

Forsbackarännet 2016 - Upplevelserapport

Vad ska man egentligen berätta? Den här race reporten borde ha handlat om hur vi simmade Gavleån från Forsbacka till Gävle, en sträcka på 21 kilometer. Men det enda jag egentligen tänker på när tankarna glider tillbaka är; kakor, bakelser, nya bekantskaper, en härlig dag i vattnet och så här dagen efter, även ömmande axlar.

Men vi backar bandet ett par steg innan vi pratar vidare om kakor. Det är alltså Forsbackarännet som har anordnats, där jag var en av de 50 deltagarna. Forsbackarännet är en utmaning modell ultra där vi simmar med start i de vackra miljöerna kring Forsbacka Herrgård och där målgången sker i Bolougnerskogen Gävle, detta ger en sträcka på 21kilometer. 21 kilometer! Det är en tredubbling av min tidigare längsta sim-distans. Nåja, det borde fungera. Det brukar det alltid göra.

Så här beskriver arrangören Gävle Långdistans loppet:
 

Forsbackarännet är en 21 km simning från Forsbacka via gavleån in till Gävle. Forsbackarännet är inte en tävling där det gäller att komma först i mål, utan det är något vi gör tillsammans. Kampen är mot det kalla vattnet, sträckan och mot sig själv.
Ett simlopp som inte är en tävling Foto: Ann Florén

Så det här är ett lopp som inte är en tävling? Det innebär att vi simmar 21 kilometer utan att ens få en placering! Japp! Det är just det som ger loppet en skön inramning, för helt plötsligt har vi med ett visst mått av tävlingsdjävul i oss en möjlighet att bara relaxa och avnjuta en heldagsaktivitet med likasinnade. Stort! Det här kan bara bli bra.

Outside skrev en artikel om simning 2010 som fångade Forsbackarännets anda, citat av artikelförfattaren:
 

”Jag har aldrig varit med om en sådan gemenskap och respekt för den individuella prestationen. Inga andra motionsevenemang jag bevistat har lyckats med det i praktiken”

Kan bara hålla med om de sista citatet. Det här loppet är extraordinärt! Se bara bilden från när första startgruppen gav sig iväg kl. 04:30 på morgonen.

Start i Forsbacka Foto: Gävle Långdistans
Nåväl; Så här går loppet till. Loppet delas in i tre olika fartgrupper uträknat så att grupperna ska mötas ungefär 3-4 kilometer från mål där den magiska kakhimlen finns. Har jag nämnt kakor förresten? På det här viset är tanken att alla kan simma i ett tempo som är lämpligt och ingen ska uppleva stress. Enkelt och genialt. För det här är ju ingen tävling, som ni säkert kommer ihåg. OBS! Sista meningen var inte ironisk. Det här är ingen tävling och alla köper idén och ingen stressar och så fungerar det även i realiteten.

Jag ansluter i grupp 2 som har ett tänkt tempo på ca. 2:30 per hundring. Det låter rimligt och bekvämt med tanke på att sträckan är 21 km. I normala fall är jag en typisk två minuters simmare, och i bättre stunder runt 1:45. Val av grupp  visade sig vara klokt och tempot fungerade bra. Även om jag inte är en bra simmare så är jag uthållig. Vår grupp lämnar Gävle redan kl. 05:20 för att vara redo för start i Forsbacka kl. 06:00. Vad är det som händer denna semester? En massa tidiga morgnar och morgonträningar!

 
Bussen väntar på grupp 2 för avfärd mot start

Och så ger vi oss av. Forsbackarännet är uppdelat i sträckor i fallande längd enligt nedan
  1. 7km. Forsbacka Mackmyra
  2. 5km Mackmyra-Spikfabriken i Valbo
  3. 3km. Spikfabriken-Hagaström
  4. 3km. Hagaström- Kakhimlen i Lexe
  5. 3km. Kakhimlen-Bolougerskogen i Gävle
Under loppet lär vi oss att det finns längre tre kilometer, samt lite kortare 3 kilometer. Men egentligen är allting ändå bara att stenkast bort, alternativt bakom nästa krök. Det säger i alla fall Patrik och Ann Floren. Eftersom de anordnar loppet borde de väl veta. Så för oss simmare är det väl bara att simma fram till nästa krök, och nästa, nästa, nästa visar det sig senare. :-)

Bild när grupp 1 ger sig iväg. Foto: Annelie Olausson‎
Startgrupp 2 ger sig iväg Foto: Ann Florén


Första simtagen; vi glider fram i en vacker gryning med utgångspunkt i Forsbacka bruk där Gavleån är bred som en sjö. 21 kilometer kvar är inget som bekymrar. Här gäller det att njuta så länge det går och ta eventuella problem som de kommer, om de kommer vill säga. Vi ska simma i 7-8 timmar och då gäller det att fokusera på just nu, inte den ovisshet som ligger framför. Det här är ju roligt och vi är dessutom tränade för att det inte ska bli några problem. 

Bara att njuta!


Nu ska jag verkligen ta mig tid att se strandkanten, naturen och landskapet. Inte bara dunka på. Man får ju inte vara helt slut när vi kommer till kakorna..

Så vad tänker man på när man simmar? Efter några kilometrar kommer jag på mig själv att hamna i ett sorts meta-tillstånd där tanken kretsar kring vad man tänker på; Vad är det jag tänker på när jag simmar och tänker? 

Det snurrar runt i huvudet men jag lyckas inte lösa knuten. Jag crawlar vidare och tänker på just ingenting. Jag försöker tänka på hur jag drar armen i vattnet; Försöker lista ut om vi får hjälp av strömmen genom att fästa blicken på något föremål efter strandkanten och på det sättet lista ut med vilken fart vi tar oss fram. Om jag ser föremålet när jag andas på samma sidan igen efter sex armtag tror jag mig få en känsla av farten. Nåväl, åtminstone något som håller hjärnan igång.

Jag tänker senare på talet PI; Cirklar, omkrets och hur oändligt långt decimalerna i PI är jämfört med de futtiga 21 100 metrarna vi ska simma. Ungefär så flyter tiden fram medans man simmar armtag för armtag framåt och metrarna äts in. En efter en. Tankarna är i stort sett meningslösa och helt utan sammanhang, de dyker upp ur ingenting och försvinner lika snabbt till någonting utan att ha blivit färdigtänkta. Tanken på kakor dyker up med jämna mellanrum...

Kanske det är just därför sådana här stunder är så härliga. Man gör sig fri från vardagen för att hjärnan inte riktigt är kapabel att lösa problem och då hamnar man istället i något drömlikt tillstånd. En dröm som till och från landar i kaktema. Undra om Patrik överdriver eller om det verkligen är så fantastiskt...

I vår fartgrupp har vi tid för stopp där vi samlas, pratar medans gruppen samlas ihop. Ibland trampar vi vatten och på en del ställen är det grunt eller stenar som det går att stå på. De korta pauserna i vattnet sker ungefär var 1500:e meter och varar i 5-10 minuter innan alla i gruppen är samlade igen. Jag lyssnar, pratar och vi lär känna varandra aningen mer för varje paus. 

Gott om tid för pratastunder medans gruppen samlas

Då vi är samlade simmar vi vidare grupper där vi alla simmar i lämpligt tempo. Efter 5 kilometer börjar tanken på morgonens andra frukost träda fram. Ännu inte dags för kakor, men en god kaffe och frukost smakar bra. Vi närmar oss Mackmyra efter 7km simning och där serveras frukosten, samtidigt börjar vi nå bebyggelse efter att ha simmat med enbart skog och vass som utsikt. Nu kommer hus, mer organiserade miljöer som man kan avnjuta. Jag börjar bli riktigt hungrig, samtidigt som en ömmande högeraxel presenterar sig. Det får bli ett senare problem, nu ska det intas frukost! En bra belöning efter de första 7km.
 



Som vanligt vid ultra-lopp smakar maten delikat! Snittar, kaffe, cola m.m intas med iver innan det är dags för nästa etapp på 5 kilometer; mot spikfabriken i Valbo där pizzalunch ska serveras.

Frukosten har gjort gott och armarna är starka igen och turen fortsätter på samma vis, tomma svävande tankar blandat med korta stopp och småprat med de övriga i gruppen. 

Nu slingrar sig Gavleån fram bland hus, golfbanor och broar där publik står och hejar fram oss simmare. Sådant underlättar förstås och som genom ett stenkast; en eller ett par krökar har 5 kilometrar avverkats och vi står vid spikfabriken. Fortfarande med pigg kropp och återigen hungrig mage. Pizza, cola, vatten och kexchoklad ätes med behag. Gruppen framför oss lämnar området ungefär samtidigt som vi anländer vilket ger oss lite extra vila. Planen är att vi inte ska sammanstråla förrän vid sista stoppet.

Skönt! Vi har inte bråttom, även om vi nu ligger efter i det utsatta tidschemat.








När vi väl kommer igång igen känns det som att jag är på hemmaplan då nästa stopp är i Hagaström, mina kvarter. Fint, här känns krökarna igen. Efter 15 kilometer börjar det kännas rejält i framförallt axlarna. Kroppen har gått på lågvarv, men de monotona armtagen har slitit.  Patrik har beskrivit nästa sträcka som en lång 3 kilometer; Vad nu det innebär. Nåja jag har rätt bra koll.

Jag kör med med ryggsim och bröstsim ett tag för att slita på andra delar i axlarna. Ett stopp kvar till kakorna!

Vi når snabbt Hagaström och fyller på vätska vid Durobadet. Nu är det enligt Patrik enbart en "kort" 3 kilometer-sträcka kvar tills vi anländer kak-himlen...

En av simmarna som jag gör sällskap med säger: 
- Härligt! Nu är det bara 6 kilometer kvar att simma...

Jag håller med. Det är det här med perspektiv. Innan Forsbackarännet hade jag som mest simmat 7km och nu ska det bli skönt att simma den nätta sträckan.

Men; Aj aj aj. vid varje stopp ökar värken i axlarna.  Det är som när man springer ultralopp. Man får helt enkelt inte stanna; när man stannar så ger det signaler till kroppen att nu är det ok attt klaga. Vilket i regel snabbt resulterar i värk, om man däremot fortsätter att springa så rullar kroppen bara på. Just så känns det nu, efter varje stopp gör axlarna mer ont. Kanske inte så konstigt efter alla timmars nötande.

Mellan Hagaström och Kak-himlen i Lexe måste  jag växla mellan crawl och bröstsim. Axlarna värker betänkligt, men nu är det slutspurt. Hel a gruppen tar det lugnt så vi hinner prata och bara ha det skönt istället för att crawla i ensamhet.


Så når vi till sist Kak-himlen!

Jag tänker inte skriva speciellt mycket om detta speciella ställe, bilderna får istället tala själv. Jag kan bara säga; När man simmat i en massa timmar och nås av en kakafoni utan dess like. Då blir man oerhört glad.

Om ni nu undrar varför jag ska deltaga i Forsbackarännet så är det just pga av de foton som visas nedan. Det sista stoppet på loppet är den absoluta höjdpunkten av en dag med simning, trevligt sällskap och sköna naturmiljöer.









Forsbackarännet firar 10år. Därför har det bakats 50 mini-princesstårtor med en tia på.




Så här glad blir man efter att ha avnjutit en massa bakelser

Sista sträckan; Några krökar och ett stenkast. Med andra ord ännu en kort 3 kilometer att simma.

Med magen full av bakelser, nyss skålat med skumpa är det så dags att simma sista sträckan. Men nu värker axlarna. Det sista långa stoppet låste axlarna stadigt i transportläge och rörlighet är minst sagt begränsad. Det får bli bröstsim sista biten. 

Sista biten fick det bli bröstsim pga. ömmande axlar.
Foto: Ann Florén


Under kakstoppet har tävlingsledningen utsett vinnarna i loppet. Ja det finns faktiskt vinnare i denna icke tävling. Man bedömer helt enkelt vem som gjort en anmärkningsvärd insats under loppet.

Årets vinnare blir 5st ungdomssimmare 12-13 år som har imponerat stort under loppet genom att göra konstsim, simmat fram och tillbaka i fältet och helt enkelt briljerat. Imponerande och värdiga vinnare förstås. Det innebär att dessa simmare får simma först och leda resten av simmarna in til mål i lugn fart.

Passar mig och de flesta andra perfekt! För jag är inte ensam i fältet med ömmande axlar. 2 mils simning verkar ha den effekten på kroppen. 

Gavleån slingrar sig extremt mycket känns det den sista biten. Vi passerar Tolvfors kraftstation, Sjukhuset, E16 innan så äntligen Bolougnerskogen träder fram. De näst sista krafterna ödslas på crawl när vi passerar badplatsen. Lite stolthet har man ändå även om axlarna skriker :-)

De sista krafterna sparas för crawl de sista 100 metrarna mot målet. Härligt! Loppet är avklarat egentligen utan problem och förutom ömmande axlar känns det lite vemodigt att kliva upp ur vattnet.

En skön dag är till ända och jag har flyttat min egen komfortzon ytterligare ett steg. Lite småprat med de andra simmarna, ett snabbt adjö och så bär det av hem. I bilen hem har jag svårt att ratta bilen pga. stela axlar och förstår att morgondagens minne av loppet kommer vara koncentrerad i axelpartiet.


Är du intresserad av Forsbackarännet? Då besöker du lämpligen deras webbsida:  http://gavlelangdistans.se


Erik Hedblom och jag vid målgången på Forsbackarännet