tisdag 21 juli 2015

Barfotalöparen - Aj aj aj, men det blir nog bättre...

Så har då även jag skaffat ett par barfotaskor. Inspirerad från diskussioner med "Barfota Janne" inhandlades ett par Vivobarefoot skor för att med dem finna om det här är genvägen till snabbhet. Nästan obefintlig sula och lätta skor ger förhoppningar om en grym prestandaökning, framförallt när det gäller tid på milen.



Vi är i Stockholm då jag gör första testet och målet är att göra en kortare sträcka för att inte få problem med vader och fötter som många vittnar om. Med utgångspunkt Kungsholmstorg är planen att springa runt Riddarfjärden, en sträck på ca. 7km. Det borde väl gå. Sagt och gjort på med skorna och ut och spring.

Jag tar det lugnt och försöker hitta en känsla, och visst hittar jag en känsla. Tyvärr mer åt elefanthållet än mot den gasellkänslan jag hade hoppats få känna. Det känns faktiskt lite klumpigt, nja kanske inte klumpigt men inte så lätt som jag trodde det skulle bli. Jag rannsakar varför och tror mig komma på att jag springer fel. Hur var det nu igen?

  • Sträck på dig
  • Fram med höften
  • Luta lätt framåt och låt så att säga gravitationen hjälpa dig framåt
  • Använd främre delen av foten. Nu springer jag inte på tå men ändå låta mellanfoten ta landningen i steget
Jag saktar farten, sträcker på mig och tar allt från början. Försöker tänka på att springa "riktigt" och se det går faktiskt lite bättre. Det här kanske fungerar ändå. Barfota är grejen! Tänk om man hade haft den här kunskapen när man gjorde lumpen. Lejonskorna som erbjöds av det militära utan dämpning och stöd var mer rätt än man kunde tro. Skit också! Vi som i vår okunskap skrattade åt de "värdelösa" skorna. Antagligen skrattar jag igen om 10 år åt det jag tror är så rätt idag. Trender och mode. På något sätt känns det som vi blir lurade likt boskap in i fällan varje gång något nytt rön presenteras. I vilket fall låter jag mig välvilligt ledas in i barfotaland.
Bra träningstrappa på Söder

Efter ett par kilometer vid slussen känns allt bra och jag viker av efter Stadsgårdsleden mot Söderbergstrappor. För här ska löppasset kryddas med jämfotahopp upp mot Cornelisparken och Katarina Kyrka. Vad var det Janne så nu då igen?

- Ta det lugnt i början så att du hinner vänja kroppen.

Tja, vad vet han om hur mottaglig jag är? Det här känns ju toppen och lätt går det med. Efter att Katarina kyrka passerats viker jag av en tur runt Södermalm. Det är skönt att springa lite slumpmässig i Stockholm. Man hittar alltid något nytt och kilometrarna går. Till sist är jag tillbaka på Kungsholmen. GPS-klockan står på 11 kilometer. 11 kilometer på asfalt!

Jag misstänker att det är aningen för långt för att bra för mig så efter passet stretchas det noggrant. Haha! Allt är bra och det gör inte ont vare sig i vader eller fötter. Klart man fixar lite barfotalöpning.

Dagen efter...

Vaknar upp morgonen efter första barfotapasset och kommer knappt ur sängen. Ajajaj! Det gör ont i vader och fötterna ömmar. Nu kommer det, straffet för ignorans. För det gör faktiskt ont, eller ont. Fötterna ömmar och vaderna är stela. Jag trodde verkligen inte att det skulle bli ett problem eftersom jag ändå springer marathon och längre med Saucony Kinwara samt att mina trailskor Innov8 också är en forma av barfotaskor. Men jag är inte van att spring på hårt underlag utan dämpning och nu kommer fakturan i form av värk. 

Men jag tror nog att det kommer bli bra trots allt. Två dagar tog det innan fötterna var tillbaka i matchen och jag har lärt mig att de nästkommande passen ska vara max 2 kilometer för att lära mig springa i de nya skorna. För visst ska jag fortsätta springa med de här skorna. Första försöket får betraktas som en lärpeng som jag delar med mig av här. 

Det är en skön känsla med lätta skor där man faktiskt känner ojämnheter i marken och där dämpningen är minimal. På något sätt krävs det att man springer med bättre hållning vilket jag hoppas kommer ge resultat även utan barfotaskor, t.ex. för marathon där jag inte tror att jag kommer att använda så här extrema skor.
Så summa summarum
  • Känslan är att det här är rätt väg att gå
  • Gör inte som jag och ge dig ut på en längre tur. Börja smått och öka försiktigt
  • Barfotaskor hjälper dig med hållningen. När du springer "fel" blir det tydligare. Förhoppningsvis blir vi bättre löpare genom det.
En ytterligare fundering; Om barfotaskor är rätt. Spelar det då någon roll vilket märke man köper eller hur mycket skorna kostar? Hela idén är väl att det är så lite sko som möjligt, eller? Dt förstås, det är inte bara kvalitet på sko. Vår fåfänga förstås gör att vi i alla fall köper de dyra alternativet i hopp om att det är där den där silverkulan vi letat så länge efter finns.

Möjliga skovalen som nu finns i hyllan. Innov8, VivoBarefoot och Saucony

Nog om barfotaskor. Jag måste även passa på att rekommendera två sommarpratare. Ofta tycker jag de sommarpratare är ganska tråkiga. Standardrecept med en snyfthistoria eller ett evig snack om jaget. Men här kommer två program som jag verkligen gillar.

Först, varnar Johan Rockström i sitt Sommarprat för konsekvenserna om vi inte tar miljöfrågan på allvar. Nu! Vi är i tionde ronden och chansen att vi ska resa oss minskar drastiskt.

Om vi inte lyder Johans råd kommer vi att få stor nytta av ZOMBIEÖVERLEVNADSEXPERT Herman Geijers råd i sitt sommarprat. Lyssna och bli förberedd. Välj själv om du vill ta Johans proaktiva råd eller ta konsekvensen av att vi inte tänker på hur vi behandlar vår planet och då kommer du ha en bättre chans med zombieöverlevarkunskaper.

Förresten! Glömde gratulera klubbkompisen Patrik Florén till genomfört Ultratrihttp://www.gd.se/sport/halla-dar-1036

  • 9+3 km simning
  • 195+315 km cykel 
  • 23+70 km löpning
  • Finns bara ett ord, Imponerande och respekt! Hoppsan det var visst två ord. Men det är han värd:-)

    Mina fötter är i vilket fall hela igen och på söndag är det race dags. Denna gång i San Fransisco och SF Marathon. Vi hörs igen 



    Bara i Hälsingland - Träningsstart på semestern

    Så har semestern börjat och vi packade direkt våra väskor och begav oss mot Hälsingland. Dels förstås för att simma Å-simmet i Voxnan, men även för att spendera några dagar i stugan i norra Hälsingland, närmare bestämt i Lokilen vid Lobonäs. Några dagar med bristfällig internetuppkoppling ska väl om något göra att man hamnar i semesterlunk är tanken.

    Vi fick av en händelse reda på hälsa & träningsdagen på Valla i Färila; Evenemanget kallas Valla Wellnes och har ett fullspäckat program när det gäller träning. Eftersom Färila enbart är 5mil rakt igenom skogen från vår stuga beslöt vi oss för att spendera en dag med träning. Programmet för dagen är späckad med aktiviteter och i den här posten kommer några bilder och vad som erbjöds och hur min dag såg ut.


    Uterummet för dagen, Hembygdsområdet i Färila. Här var det dock allt annat än lugnt

    För egen del har jag ännu inte kommit över Hornindal löpningen helt ännu så därför stod Yoga högst upp på att göra listan. Nu om aldrig ska väl yogan göra nytta.

    Utsikt från vår plats i solen

    Program Valla Wellnes 2015

    Nedan erbjöds som aktiviteter. Allt som allt hann man med 5 pass och två föreläsningar och det här kostade enbart 100:-, sånt kan bara hända i Hälsingland. De aktiviteter jag själv deltid i är grönmarkerade och i kursiv stil.

    10.00-10.45 
    -Löpning (Tommie) ,UTOMHUS
    -Hathayoga (Ida), INNE på Sommarserveringen
    -Funktionel Cirkelträning Tema: Burpees Bonanza ( Maria T) Gymmix, UTE
    Som första pass valsen jag Yoga. Den här Yogaformen kände jag till vilket gjorde att här hängde man med hyfsat. Bra start på degen med en dos Yoga.

    11.00-11.45 
    - Asthangayoga (Johan) , INNE på Sommarserveringen
    -Dansinspirerad träning med Maria S, UTE

    Andra passet blev Yoga igen och den här formen av Yoga var både ny för mig och spännande. Ashtangayoga ska var en mer idrottslig, fysisk och dynamisk form av yoga. Vi började rätt basic för att gå mot en del rätt avancerade övningar då de flesta av oss som var med fick ge upp. Ashtangayoga  verkar vara rätt krävande och en del övningar var imponerande. Mycket fokus i den här typen av Yoga verkar vara att ge ökad muskelstyrka, hälsa och livskraft och förstås övningar som tänjer och stärker kroppen.
    Jag Googlade Ashtangayoga och fann följande effekter på en webbsida

    • Ger fastare och mjukare muskler, avlägsnar onödigt fett och ger en lätt och energisk känsla.
    • Renar kroppen från de gifter som samlas genom en ohälsosam livsstil och återför förlorad livskraft till kroppen.
    • Håller kroppen och sinnet ungdomligt, friskt och livskraftigt.
    • Utgör effektiv träning kombinerad med olika sporter och fritidsaktiviteter.
    • Minskar risken för sträckningar och skador.
    • Förbättrar immunförsvaret och ämnesomsättningen.
    • Förbättrar syreupptagningsförmågan, kvaliteten på andningen och medvetenheten om andningen.
    • En forskningsresa i din kropp och ditt sinne.

    Tja, kanske man ska prova på den här formen

    12.00-13.00 
    -Föreläsning med Carolina Klüft (På Scenen)
    Intressant föreläsning av Carolina med lite info vad som hände bakom kulissen, men framförallt vad som drev och motiverade henna till de prestationer hon gjorde under sin idrottskarriär. Det tre ledstjärnorna som hon hade under karriären var följande

    1. Ha kul
    2. Alltid ge 100%
    3. Lära mig något under varje tävling
    Enkla regler vilket gör det lättare att följa dem med. Min egen ledstjärna att alltid ha kul kanske får utökas med ytterligare två. Att altid ge 100% tror jag faktiskt jag är dålig på, även att lära av både misstag och framgång är jag dålig på att ta till mig.  

    Carolina Kluft ritar och förklarar på ett roligt sätt


    13.00-13.45 
    -Bodybalance (Anna N) Gymmix,INNE på Sommarserveringen
    -Afrodance (Louise), UTE
    Tredje passet var fokus på balans och att stärka

    14.00-14.45 
    -Funktionellt träningspass med Linus Johansson, UTE 
    -Löpning (Tommie), UTE
    -Yinyoga (Ida), INNE på Sommarserveringen
    Här blev det faktiskt ett löppass. Kunde inte motstå lite traillöpning efter all yoga, och se! Nu gick det faktiskt springa igen
    15.00-16.00 
    -Föreläsning av Linus Johansson (På Scenen)
    -Föreläsning av Maria Nyqvist om Fyton-/Micronärningens fördelar  (Övervåningen på Hembygdsgården)
    Här fick valet gå till Linus föreläsning som var grymt intressant om kroppsfixering och att vi nog inte ska vara så fokuserade på kroppsdelar utan istället vårda vår kropp. Linus kallar sig själv Friskgymnasten och hans föreläsning var riktigt inspirerande. På hans webbsida står det "Den mänskliga kroppen är utformad för att utföra rörelse. Den är inte till för att sitta still och frågan är om den verkligen är till för att tränas?"

    I vilket fall höll han en riktig inspirerande föreläsning om hur vi bör vårda vår kropp och några tänkvärda.
    Hyfsad utsikt under föreläsningarna

    16.00-16.45 
    -Funktionell Cirkelträning  Tema: Löpfri konditionsträning (Maria T) Gymmix, UTE
    -MediYoga ( Helena E Brink), INNE på Sommarserveringen
    -Föreläsning av Karin Isidorsson om yngre åldrande  (Övervåningen på Hembygdsgården)

    Här hade jag planerat att fortsätta Yogaspåret men blev övertalad av sällskapet att följa med på cirkelträning, Hua! Här fick man en påminnelse att det slarvats med core-träningen. Tur att det var sista passet för dagen för efter den här omgången stod jag knappt på benen. Roligt förstås men som sagt. Mer träning av den här sorten behövs för att få igång alla delar av kroppen. Men det visste jag ju redan. Fast jag ännu inte tagit riktig action...

    Vad säger ni? 100 spänn för en sådan här dag! Inte dåligt. Ännu en bonus med dagen var den goodie bag som de 100 första besökarna fick. Sponsrad av RFSU. I Hälsingland förstår man att aktiva människor är aktiva på alla plan och därför packar man en goodie bag därefter, kolla in innehållet i bilden nedan :-) 
    En goodie bag full med kondomer etc. Inte dåligt alls:-)
    Här är länken till Valla Wellnes webbsida för planering till nästa år http://www.vallawellness.se/

    Förutom träning på Valla wellnes blev det ett löppass och ett cykelpass per dag med stugan som utgångspunkt. Så skönt att springa i skogarna i Lobonäs; Löprundan passerar alltid den vilda forsen i Hylströmmen som är både spektakulär samtidigt som den bjuder på naturliga jacuzzi-bad om man accepterar den lite svalare temperaturen. Har ni vägarna förbi Hylströmmen är det klart värt ett besök för att chilla en stund, skönt brus  från forsen och man är nästan alltid ensam. Se film nedan.



    fredag 17 juli 2015

    Å-Simmet i Voxnan - Sammanfattning & Race report 2015...

    Så har då den andra andra upplagan av Å-simmet i Voxnan genomförts. Förra året var vi ett fåtal simmare som tog oss an utmaningen och för den delen visste om att skulle ske en simning nedströms Voxnan. Inför det här året räknade vi dock med ett ökat intresse för loppet. Dels har vi rustat med en ny Facebook-sida som fått en enorm viral spridning. Ny FB tillsammans med att tidningen Hela Hälsingland skrev en artikel om loppet samt att Martin Svensson från Sveriges Radio P4 testade målgången dagen innan. Det här gjorde att vi bröder som anordnar tävlingen kände oss aningen osäkra på hur många som verkligen kommer till loppet.

    På vår anmälningslista har vi ca. trettio simmare som visat intresse och vi hoppas att åtminstone dessa kommer. Fredagen före loppet då vi träffas och planerar är vi osäkra på om det ens kommer någon eller om det kommer 100 personer, båda lika svårhanterliga fast på olika sätt. Har vi planerat i underkant när det gäller säkerhet i form av följekanoter och funktionärer eller kommer vi stå där ensamma? Nåja, det visar sig och varför oroa sig för något man inte kan påverka. Allt brukar ändå ordna sig på något vis.

    Till vår glädje har vi fått en massa priser att dela ut till simmarna och vi packar några extra prispåsar ifall det kommer väldigt många. ICA Supermarket i Edsbyn som glatt sponsrade med hamburgare meddelar också att det är bara att ringa om det kommer flera hundra. Vi bistår med hamburgare till alla är budskapet. Skönt! Ingen behöver vara hungrig efter loppet i alla fall. Då borde allt bli bra.

    Å-simmet dagen

    Så kommer då dagen D då det är dags att simma. Temperaturen i vattnet visar på strax under 15 grader. Kommer det bli för kallt för simmarna? Nja, 15 grader och våtdräkt, visserligen kommer det bli kallt åt fötter, händer och ansikte men för övrigt borde det gå bra. Vi har packat mängder av vaselin som vi kan dela ut till folk som vill skydda ansikte och fötter med ett lager fett. Det borde nog fortfarande fungera att genomföra loppet och nu börjar folk strömma till i området runt Kägelholmens parkering där starten går.
    Och visst kommer det simmare och dessutom publik, både i form av anhöriga och även andra intresserade som har hört talas om loppet. Kul!

    Bansträckningen för Å-simmet i Voxnan


    Det kommer simmare av alla kategorier, från proffs till kompisgänget som inte simmat på länge och tyckte det var dags att anta en utmaning för att testa gränserna. Alla simmar vi av olika anledningar, några för kul, några för att träna inför ett annat lopp, andra simmar för någon de bryr sig om eller helt enkelt för att simma längre än vad de tidigare gjort. Oavsett anledning är alla här för att ha en rolig skön dag efter Voxnan. Något som vi tror att alla fick.

    Gänget som simmade i år

    Även då vattnet är aningen svalt så är temperaturen i luften desto varmare. De som har bestämt sig för att följa loppet från land och vara publik får några sköna timmar efter den gamla landsvägen som sträcker sig mellan Edsbyn och Ovanåker. Landsvägen och älven som stundtals möter varandra när de båda slingrar sig i riktning mot Ovanåker ger många tillfällen för publiken att följa simmarna.

    Vi samlar oss innan vi börjar simma och tar en snabb genomgång av banan, målgången samt repetitionen av loppets regler. Instruktionerna är enkla:

    Ola, Per och jag i race genomgången
    • Säkerheten först, kliv av om ni är trött
    • Simma inte ensam
    • Håll koll på era simkompisar
    • Finns några stockar på vissa ställen, annars djupt och fint vatten
    • Skriv ert namn när ni kliver i vattnet och när ni kliver upp. 
    • Hamburgare väntar vid mål 
    Behöver inte vara mer komplicerat; Klart för start.

    Loppet...

    Som tidigare sagts gav Voxnan en sval upplevelse i forma av vattentemperatur, i gengäld bjöds det på mycket vatten och en extra ström som  gav oss skjuts framåt och därmed kortare tid i vattnet. Den kortare simtiden medförde att det inte blev ett större problem med det kalla vattnet. Visst frös vi om fötter och händer men inget som vi inte upplevt förut under träning.

    Vi har sagt att vi simmar ca. 500 meter för att där samlas och hitta en grupp som verkar simma i lagom fart. Upplägget fungerar bra och redan har 4 grupper bildats. Med den preliminära uppdelning tar de snabba simmarna täten och vi andra följer efter. Det här känns bra.

    Vattnet i Voxnan känns fräscht; Jag har dock inga uppgifter om så är fallet men det upplevs som rent och fint vatten vilket gör simningen än mer njutbar. 

    Efter banan står publik på de flesta ställen där den vackra Gamla Landsvägen och Voxnan möts vilket känns rejält uppmuntrande. När någon ger hejarop så går de ropen rakt in i energipåfyllnadsdepån och man blir genast piggare. Träden står tätt inpå varandra och hänger ofta ut i vattnet vilket ger ett lummigt intryck. Kanske man ändå borde röja upp efter Å-kanten för att inte gömma det fina Hälsingland har att bjuda på tänker nog många.

    På ett ställe står ett tio-tal kossor och tittar på oss simmare. De idisslar och låter sig inte imponeras. Rafael och jag som simmar tillsammans stannar upp och pratar lite, tittar tillbaka på kossorna men får bara en sån där blick som bara en kossa kan ge. Lätt ignorant, tuggande och en blick som säger; du är inte lite tokig du som plaskar omkring där. Vi simmar vidare.
    Riktigt skön vy när vi simmar förbi idisslande kossor. De lät sig inte imponeras ska sägas
    Det blir aldrig jobbigt att simma. Förra året då det var lågt vatten fick vi arbeta betydligt mer men nu har det nästan fungerat att simma 1 kilometer från start och sedan flyta och ändå komma in på en tid på dryga tre timmar. De snabbaste simmarna simmade på ca. 75 minuter, men då hade de ägnat en del tid åt att öva simteknik och intervalllköra stundtals. Hmm.. skulle behöva lite av deras teknik.

    För oss övriga tog det mellan 90 minuter och dryga två timmar att avverka de 6.3 kilometrarna till mål.

    För egen del var planen att låta benen vila och simma i princip utan benspark, tidigare helgens löpning i Hornindal sitter fortfarande i. Planen visar sig inte vara så smart eftersom det blir kallt om benen, speciellt fötter och vader. Bara att börja använda benen gen. Det visar sig gå bra trots allt och värmen kommer åter tillbaka.

    Vid målet vid Ovanåkersbron står grillmästaren Åke Lindh tillsammans med Maria Domanders, redo med nygrillade hamburgare och musik och det första nedkylda simmare får i handen när de går upp ur vattnet är en varm burgare och skön musik. Och här tar resan slut för i år.

    Återstår att mingla, prata lite om andra lopp och utmaningar. Träffa folk man känner och må allmänt bra.

    Gänget som simmade 2015, efter genomförd simning

    Grillmästaren Åke Lindh. Tack för goda burgare!


    Men det är inte bara simning..

    Efter loppet får vi kommentarer som betyder mycket mer än simningen i sig. Många säger att de inte har träffat så mycket folk och pratat på länge, andra säger att simmarna har verkligen livat upp orten. De ni! Ni som simmade i år. Ni är inte bara atleter, ni sprider glädje med :-). 

    Vissa säger även att de nog ska testa att själv simma nästa år, borde vi inte klara det? Och visst klarar många fler än de tror av att simma den här sträckan, vi har ju faktiskt nedförsbacke och det är heller ingen tävling. Så till nästa år alla ni som stod publik; På med våtdräkt och ned i vattnet. 

    Ord som värmer oss bröder att så många utöver de som simmade hade en skön dag efter Voxnan och träffade bekanta när ni gladdes tillsammans med oss.

    Med den feedback vi fått fortsätter vi nu att vila oss ett par månader och fundera ut vad som ska hända nästa år. För självklart blir det en fortsättning på Å-simmet! Kanske behövs det även en bankett efter loppet. Vore det inte en naturlig utveckling att lägga till en fest efter simningen?

    I vilket fall önskar vi se alla som var med i år och en massa nya deltagare nästa år. Trevlig simträning allesammans och på återseende.

    Ha en härlig sommar önskar Ola, Per & Ulf Domanders och tack för i år :-)



    Lagom trevlig trängsel i målet vid Ovanåkersbron

    Stilstudie i fjärilsim. Alla simsätt är tillåtna och de snabbaste simmarna passade på att träna teknik medans vi andra kämpade längre bak



    Som Peter sade. God created all the colors, someone has to wear them. Helt rätt inställning :-)

    Tufft arbete som kanotist i en följekanot

    Emelie och Sofia i en av följekanoterna



    Målgången är nära nu...

    En fantastiskt synkad målgång med de första simmarna

    Race genomgång

    Den här synen hoppas vi se mer av efter Voxnan

    Alltså; Miljöerna efter Voxnan är fantastisk.

    Stilstudie

    Laddad för simning

    Bild på ett samlat fält just innan start

    Time to Go! Viss oro förstås för temperaturen i vattnet. Något som senare visade sig vara ett icke problem.

    Delar av Söderhamns multisportare på plats

    Delar av Gävle Triathlonklubb på plats

    Ytterligare en stilstudie

    Den kajak vi placerat längst fram paddlades av Kjell Hasselqvist, senast synlig i Montreal OS 1976. Bra träning för Å-simmet med andra ord :-) Ytterligare en Olympier deltod som simmare. Det var Lotten Andersson som tagit på sig våtdräkten, Lotten deltog i OS i Tokyo 64 samt Mexico City 68. Snacka om kvalitet på startfältet!
    Martin Svensson tjuvstartade och gick i mål dagen innan alla andra.  Han var dock snäppet tuffare då han körde utan våtdräkt

    Erik & Eva sätter upp en paddlingsstrategi

    De företag som stöder Å-simmet


    Vi är överväldigade av den support vi har fått från lokala företagsam bistår med priser till målgången. Så roligt att känna engagemanget från företag som förstärker upplevelsen för er atleter som simmar.



    Stort Tack till er alla för hjälpen och för att ni uppmuntrar atleter till att överträffa sig själva



    Stort tack till ICA Supermarket i Edsbyn. Tomas Lindström och hans gäng packade ihop hamburgare till samtliga simmare. Mycket uppskattat!
    Packade våra prisbagar med fina träningstillbehör. Tackar!
    Ännu en av Edsbyns industrier som ville stödja Å-simmet. Kul!
    När Team Sportia i Barkarby fick höra talas om Å-simmet tyckte det var så spännande event att de helt enkelt bara ville stödja oss och de simmare som deltar.



    Självklart ville även Edsbyns sportbutik stödja Å-simmet. Passa på att handla en våtdräkt här inför nästa års Å-simmet
    Delade ut Goodie bags med nyttiga energikakor för att vi som tränar ska bli bättre även på lång sikt.  Mighty Sport står för samma ideal som vi gör med långsiktighet och sund kost.Vi tackar därför för serverad sportdryck under loppet och Goodie bags till deltagarna.


    Antes Bilvård i Edsbyn
    Antes bilvård sponsrade med tvätt. Här garanterar man att Ni åker härifrån med en skinande bil och ett leende på läpparna..





    onsdag 8 juli 2015

    Hornindal Rundt - En upplevelserappport från Norges tøffaste fjelløp

    Då befinner jag mig återigen i den här situationen. Benen värker, undrar om jag orkar ta ett steg till. Varför finns det ingen mekanismen som stoppar mig vid anmälningsformuläret till nya utmaningar? Typ en enkel funktion där någon anhörig ska godkänna att sökande får åka. Men här är jag nu, och trots att kroppen skriker stopp fortsätter benen att gå, gå och gå igen.

    Egentligen vill jag stanna och bara stilla sätta mig ned och låta kroppen läka, men benen hör inte utan fortsätter sakta uppför den branta stigningen mot toppen. Framför mig, högt där uppe reser sig Gulekoppen. Men det är långt kvar innan jag återigen står på toppen av den högsta punkten av loppet. Först ska det klättras på ben som knappt orkar bära och där ljumsken som jag sträckt två mil tidigare smärtar för varje steg.

    Benen fortsätter att gå och resten av kroppen följer motvilligt med.

    Jag tänker om och om igen att nu är jag här, jag är precis här och det gäller att gilla läget. Inte tänka på målgången som ligger många timmar fram. Inte tänka så långt som upp på Gulekoppen. Jag är bara här och det enda som gäller just här är ett steg till, ett till och ytterligare ett till.

    Det är det här som är Ultralöpning och nu börjar loppet på riktigt. Den mentala kampen mot mig själv, mot värkande fötter, ömma ben och timmarna som ligger framför. Även om jag stundtals förbannar mig själv över att jag ständigt anmäler mig till lopp som dessa så vet jag också att det är just de här känslorna som kommer göra mig glad vid varje tanke tillbaka på loppet. Tankar som jag kan ta fram så länge jag har minnet kvar under mina dagar på denna jord.

    Löpningen är en ren bonus när det gäller ultrasträckor. Njutningen av att tömma kroppen på energi gör att man också släpper alla vardagsproblem och blir fullkomligt ren i sinnet. När du känner dig som tröttast finns bara här och nu och nästa steg. Du behöver inte vara snabbast, piggast eller gladast. Du behöver bara acceptera läget och arbeta dig framåt ett steg i taget. Sätter du målbilder för långt fram är det lätt att tappa orken för de ouppnåeliga. Nästa steg följt av nästa steg följt av... Med andra ord, ren njutning :-)

    11 timmar tidigare gick startskottet för  Hornindal Rundt - Norges tøffaste fjelløp där vi förväntansfullt gav oss av. Som vanligt utan en tanke på att jag många timmar senare skulle kämpa för varje steg framåt.
    Gävle/Avesta teamet vid starten
     fr. Vänster Ulf Domanders, Sammy Brassen Holm, Daniel Nilsson och Stefan Eriksson

    Starten går i centrum av Hornindal och trots att klockan är 08:00 har många klivit upp för att heja på oss löpare när vi ger oss av för att springa över de 6 fjälltopparna mot vändpunkten vid Horndøla bru. Startskottet ljuder och vi ger oss av och småpratar sakta joggande tillsammans med ca. 350 andra ultra-trail löpare. Jag tänker stilla för mig själv att det här borde de skidåkare som åker Vasaloppet uppleva. Stämningen är på topp för alla och även om vissa har vandrarstavar så är det ingen som kör ned en stav framför andra eller i foten på någon annan. Något som inte är helt ovanligt i första backen på Vasaloppet när stressade motionärer viftar sig fram. Ultra-trail löparna verkar veta att det är inte första 2 kilometrarna som ett lopp avgörs. Det finns gott om tid att avgöra och springa om senare under loppet.

    Första kilometern är på asfalt och jag och Daniel lägger oss ganska långt bak och tar det lugnt i sakta jogg. Entusiastiska anhöriga och Hornindalingar hejar på oss genom huvudgatan i byn. Det här kan bara bli bra!


    Jag har förstått att loppet har få möjligheter till att springa på flat underlag och redan efter första kilometern börjar den första stigningen mot de 840meter höga Middagsfjellet. Middagsfjellet! Är det hit ortsborna bråkar promenera för att spisa lite lunch? Svårt att förstå för en Gävlebo som får åka 45minuter med bil för att få en topp på 200möh. Här behöver vi förflytta oss 8km för att komma upp på första toppen. Då de flesta stigningar är branta så är det snabb vandring som gäller uppför med inslag av löpning där det är möjligt. Jag tänker; Spara på batteriet, det kommer nog en tid om några timmar då benen inte är lika pigga som nu.
    Ständiga belöningar i form av utsikt

    Landskapet är enastående och när vi når fjället slås man av den underbara utsikten. Vilka vyer! Alltså visst är det roligt att springa stadslopp och höra publik, se vackra byggnader och känna pulsen. Men det här är något annat. Det är nästan en religiös upplevelse att springa längs ryggen på ett berg. Njut, njut, jag försöker ta in alla intryck samtidigt som jag springer. Terrängen är teknisk, stenig och oftast brant i någon riktning men visst finns det tid att se och njuta.

    Kroppen är fortfarande pigg när vi springer ned i en dal för att sedan springa upp mot den 1340meter höga Gulekoppen. Under race genomgången meddelades det att är mycket snö kvar på topparna och därför kan det vara svårt att hitta vatten. Vi ser därför till att fylla vatten på de ställen det är möjligt innan vi når glaciären.

    Väl uppe på Gulekoppen stannar vi för att inta energi och njuta av utsikten. Det som ligger framför nu är utförslöpning nedför en brant glaciär. Det här blir roligt och vi störtar ut i rasande fart. Men det är för brant för att springa och nu finns det två val. Fega ur eller satsa! Vi satsar förstås vilket innebär att vi sätter oss på rumpan och åker kanan ned. Jippie! Det här är skoj.

    Kana ned för glaciären. Ingen tanke just nu på att om ett antal timmar framåt ska vi upp för denna brant


    Efter rutschkanan känner jag mig stark och på de partier som det går att springa på joggar vi ett skönt tempo. Plötsligt sparkar jag höger stortå i en sten och känner hur nageln reser sig i skon. Joggande ger jag en kick framåt med vänsterfoten så att nageln lägger sig i rätt riktning utan att besvära i löpningen. Sådärja! Nu ska det fungera; Lilltå nageln däremot ligger redan någonstans i strumpan. Nåja den är inte så stor. Kommer jag tappa fler naglar tro? Kanske man borde tagit "five toe" strumporna så att inte skorna fylls av gamla nagelrester. Jag springer vidare.


    Vätskestation alá Hornindal. 

    Vätskestationer finns det gott om efter vägen förutom just på glaciärerna och på topparna. Forsande fjällbäckar finns på lämpliga avstånd efter varandra där vattenflaskan fylls på. Vet inte hur man ska förklara smaken på vattnet. Hur beskriver man rent?  I vilket fall smakar det, eller smakar det alls förresten? Borde det inte vara smaklöst? Nåja, det är mycket fräscht i alla fall.


    Nu blir det ett parti som visserligen är kuperat men inte extremt brant. Banan går över mjuka fjäll och myrar där vi klafsar fram i mjuk gegga. Lite jobbigare men dock skön löpning. Men i Hornindal Rundt ska inget vara enkelt, när vi når fram till Muldsvorhornet möts vi av en vägg. Det verkar gå rakt uppåt. Svetten rinner ansiktet då solen steker medans vi klättrar. Börjar konstigt nog tänka på mat, jag som alltid har svårt att äta under längre övningar. Bara upp för toppen, sedan några kilometers nedförslöpning mot vändpunkten där det serveras soppa.


    In i dimman! Större delen av loppet var dock vädret strålande solsken
    Samlade ihop lite av intrycken i en film. Se nedan eller klicka länken om Youtube-inbäddningen inte fungerar https://www.youtube.com/watch?v=MKlzxTADp5k


    Muldsvorhornet innebär att halva loppet är avverkat och eftersom det också är möjligt att springa halva sträckan så är det här målgången för ca. hälften av löparna. Det känns skönt att få springa ett plant upplopp och åtminstone i tanken få känna på målgången. För mig är det dock långt kvar men här ska åtminstone ätas soppa. Inte dumt det heller.

    Banprofilen för loppet. Eftersom det rådde lavinfara på andra halvan av sträckan så fick vi 75km löpare vända om och springa samma väg tillbaka.

    Ja just det, soppa. En ytterligare bonus med att springa  längre sträckor är att allt smakar så himla gott. Eftersom det är varmt ute saltar jag rejält på soppan för att inte få brist på salter på tillbakavägen. Saltet bildar ett vitt lager ovanpå grönsakerna och jag tycker det smakar gudomligt.

    Probably the best soup in the world...
    Efter att ha avnjutit den gudomligt goda soppan som serverades går jag till min dropbag för att packa in extra energi i löpryggsäcken. Här inser jag senare i loppet att jag inte varit klarvaken i mina beslut då jag glömt packat gels, och även de Kviklunsj som jag tänkt avnjuta på något av fjällen på tillbakafärden. Jag har haft sportdryckspiller som ska blandas ut i vattenflaskan men tänker att det vore väl idiotiskt att blanda ut det goda fjällvattnet med illasmakande sportdryck. Sportdrycken blir därför också kvar tillsammans med övrig energi.

    Daniel packar sin ryggsäck och så ger vi oss av, tillbaka mot mål och till att böja med den långa stigningen upp för Muldsvorhornet. Soppan har gjort gott och jag har försökt att inte stå stilla allt för länge under tiden soppan intogs. Att stanna kan vara förödande på trötta ben. Står man still för länge verkar benen tro att det är ett normalläge och vips så börjar de få för sig att krampa och protestera. Att ständigt röra på sig även om det är långsamt är därför ett bra knep för att inte bli fast. Gäller egentligen alla typer av längre lopp. Stå aldrig still!


    En lysande glaciär. Solskenet bländar i snön. Solglasögon gjorde nytta under dagen då dryga två mil av loppet gick på snö.

    Tillbaka upp mot Muldsvorhornet och jag har starka ben och mätt mage, oturligt nog känner sig Daniel just nu inte riktigt i samma form. Han har tufft i uppförsbacken och vi glider ifrån varandra. I ultralöpning är det svårt att anpassa tempot under ett helt lopp då alla löpare har dippar, fast på olika ställen. Därför är det säkrast att lyssna på sin egen kropp och låta känslan för stunden sköta tempot.

    Toppen på Muldsvorhornet nås förvånansvärt lätt och nu är det dags för brant, teknisk utförslöpning. Jag försöker hålla tempot uppe trots att det är svårt att få stopp på vissa ställen i branten. Plötsligt hinner jag inte bromsa, eller rättare sagt fötterna är nog inte tillräckligt responsiva och benen är trötta vilket resulterar i att jag får göra en halv kullerbytta ut i riset. Puh! Snabb check, Huvudet, Ok, benen och armar känns hela. Bra! Man kanske överskattar den egna förmågan när man är trött och inte tänker helt klart. Det gick nog oförsiktigt fort där.

    Stundtals branta stigningar som skulle tas både uppför och ned.
    På trötta ben blev nedförslöpningen en utmaning.

    Jag tänker ungefär en mikrosekund och påminner mig om att "en olycka kommer alltid ensam" Eller hur var det. På't igen, full fart nedåt. Går sådär bra kan jag säga; 50meter senare halkar jag och ställer mig halvt i spagat (För en löpare som jag innebär det ganska nära benen ihop...) Rackarns! Det svider till i högra ljumsken, en löpare som fick kasta sig åt sidan kollar läget och frågar hur det gick. Det är ok, svarar jag. Men det är inte helt okey. Jag bannar mig själv och börjar springa nedåt, sakta den här gången. Varje steg med högerbenet bränner i ljumsken, bara att hoppas det blir bättre med tiden.

    Men det blir inte bättre, vilken klant man är. I fortsättningen av loppet ska varje steg i framförallt nedförsbackar bränna och påminna mig om att löpare som inte är skicklig på trail-löpning ska ta det lugnt i branta tekniska utförspartier. Ok, nu har jag lärt mig det. (Probably not...)

    Men det går bra trots ljumsken, eftersom det knappt finns några platta partier och problemet fungerar bra i uppförsbackar och där jag sedan får jag ta mitt straff nedförslöpning under resterande del av loppet. Som man bäddar får man ligga heter det om jag inte minns fel. Inget fel på tankeverksamheten här inte...

    Checkpunkter avverkas vartefter och plötsligt reser sig den enorma glaciärväggen upp till Gulekoppen framför. Nu gäller det att bita ihop och börja arbeta steg för steg för steg. Upp, upp upp. Avlägset känns det då vi tidigare sprang skrattande och åkte kana ned för glaciären. Entusiasmen då över den långa branta glaciären har bytts till något helt annat i den här riktningen och nu är vi framme där den här bloggposten började.


    Finns inget att fundera över. Bara tänka uppåt och ta ett steg i taget, arbeta framåt. På något sätt blir det ändå stimulerande att plocka en bit i taget även om benen värker. På de brantaste partierna ligger detklätterrep att hålla i. Med repen finns även möjligheten att avlasta benen och dra kroppen uppåt med armarna som i princip har vilat hela dagen. Att klättra uppför tar en ansenlig tid vilket innebär att de blöta fötterna blir ganska kalla medans resten av kroppen kokar. Temperaturzoner i en 180cm lång kropp! I vilket fall kommer jag förstås upp och nu belönas kroppen äntligen med löpning utför glaciären. Ljumsken görs sig påmind men det går förvånansvärt bra att släppa på farten i den mjuka snön.

    23km löpning kvar och det återstår endast två mindre fjäll samt förstås en lång, brant stigning uppför Middagssfjellet. Jag vill springa men det går inte, uppför orkar jag inte, utför gör det för ont. Slarvet med energin vid vändpunkten oroar också en aning. Jag har några powershots kvar och 2dl Coca-cola. Gäller att ransonera nu.

    Daniel springer i kapp mig och vi gör sällskap i en mil. Hans dipp har gått över och han har sprungit ikapp den kvart han förlorat tidigare. Vi springer om varandra fram och tillbaka då Daniel har problem med uppförslöpningen är jag lite snabbare där och vid utförslöpningarna försvinner Daniel. Efter ett tag orkar jag inte följa med i tempot och vi skiljs igen och börjar båda klättra uppför branterna mot Middagsfjellet på egen hand. Tungt, tungt men ändå med känsla av att det är antagligen inte mer än två timmar kvar till att mållinjen får korsas. Känslan lockar.

    Efter Middagsfjellet springer jag så gott det går utför, det går inte speciellt fort men det går framåt och ibland skymtar dalen och sjön där Hornindal ligger vilket inspirerar. Skynda nu, desto mer du orkar springa desto snabbare får du vila är mantrat. Till sist når jag ut på den sista asfalterade sträckan mot mål. Två löpare bakom börjar närma sig men jag tänker inte släppa en placering till.

    Eftersom ljumsken gör riktigt ont nu behöver jag ett knep för att få igång löpningen. Att ge kraft med högern går inte så jag försöker driva på med vänsterbenet och flyttar högerbenet så försiktigt som möjligt. Det går riktigt bra så länge det är plant underlag eller svagt sluttande nedåt, uppför orkar inte högerbenet med riktigt i löpningen och då får jag promenera snabbt. Nu är det nära och här ska det minsann spurtas. Känslan av att vara fylld med glädje sprider sig i kroppen när målet visar upp sig ungefär 500meter fram. In i tunneln under vägen 200 meter kvar, håll i farten för nu är det nära. In på området, en skarp 90graders sväng och nu är det 30meter löpning kvar in i sporthallen. Nämen titta! Finns till och med publik kvar. En i min förvirrade sinnesvärld galant spurt avslutar loppet.

    Här står jag nu och behöver inte springa en meter till. En medalj hängs runt halsen och tävlingsledaren för loppet kommer och gratulerar. Jamen det här är ju underbart! Jag är färdig!! Daniel som väntat vid målet kommer och grattar. Två trötta Gävlebor som nu har fått smakat på Norska fjäll får äntligen vila.

    En medalj med hög status i samlingen

    Vi går runt en stund, pratar med andra löpare och äter lite soppa. Klockan är 23:30 och det tog 15h 20minuter att springa de 75 kilometrarna och 5600 höjdmetrarna i Norges tøffaste fjelløp. Ögonen nästan faller ihop när vi sätter oss, men varför sova nu? Nu vill vi bara njuta att sitta och inte behöva springa. Loppet är genomfört och vi kan bara vara stolta och sitta absolut stilla så att inte den stela kroppen gör sig påmind som den annars gör vid varje rörelse.

    Så var det värt allt slit? Jag vill varmt rekommendera andra som tycker om ultrasträckor och traillöpning att genomföra det här loppet. Loppet är nog det finaste jag någonsin sprungit och även det tuffaste av alla kategorier. Kanske inte på samma sätt som en Ironman där man ligger på hög puls under lång tid utan det här är något helt annat. En upplevelseutmaning för både själ och ben.

    Helt enkelt så värt att deltaga i.Ni hittar en massa inspirationsbilder på loppets Facebooksida https://www.facebook.com/hornindalrundt/ samt förstås på deras webb http://hornindalrundt.no/. Bara att anmäla er, ni kommer älska loppet!





    Hopp på pigga ben...

    Jamen vi kan inte sluta hoppa när vi ser en kamera


    Som sagt...


    Starten i Hornindal



    Halvvägs nu. Daniel och jag ger oss på väg tillbaka samma väg











    Och till sist filmen utför Gulekoppen

    Hornindal Rundts video



    .