tisdag 19 augusti 2014

I am an Ironman! Min race report från Ironman Kalmar



Rapport från en nöjd Ironmandebutant
Klockan slår 04:29 och larmet på min mobiltelefon ljuder ilsket. Om 2½ timme går startskottet till årets Ironman Kalmar och då ska jag vara redo för att genomföra IM Kalmar och ta plats i Ironman-familjen.
I hotellrummet står det prydligt uppradat på skrivbordet sekvensen av de prylar som jag ska ha under loppet och en checklista så att jag inte glömmer något. Är det något jag lärt mig av ett helt liv tillsammans med mig själv är det att inte lita på mitt minne, speciellt inte den här tiden på morgonen. 

På listan står det Triathlondräkt på, blanda de två första flaskorna sportdryck till cykeln, sätt på tidtagningschips på vänster smalben, ät frukost, ta med Beet boost för att blanda i juicen och så vidare. Varje punkt checkas av metodiskt (typ 3ggr per punkt) och 05:40 har jag ätit en stadig frukost bestående av en tallrik havregrynsgröt, en tallrik yoghurt, ett ägg, en leverpastejsmörgås + juice och kaffe. Det borde vara nog med energi åtminstone tills om 4 timmar då jag bör sitta på cykeln och nästa chans till energipåfyllning ges. När alla punkter på listan är avprickade är det dags för avfärd mot startområdet.

Väl vid starten fortsätter avprickning av nästa checklista med ytterligare förberedelser. Listan säger; Ta av regnskydet på cykeln, sätt på flaskorna med sportdryck på cykeln, Gå till växlingspåsen för löpning och lägg in ett wienerbröd osv. (Rune Larssons mentala belöningstips med Wienerbröd fungerade bra i Vansbro och kommer säkert bli uppskattat här efter 7 timmars ansträngning, så säger i alla fall min race-plan)
Väl framme vid starten görs de sista förberedelserna.

Jag är långt ifrån ensam om att vara osäker på om allt är packat för alla går och rycker i sina påsar och pumpar däck, vänder ut och in på våtdräkter etc. I årets Ironman Kalmar är vi 52%  blåbär som debuterar och alla undrar vi hur våra kroppar ska palla med sträckan och tiden. Mitt i förberedelserna springer en kvinna stressat omkring och undrar om inte någon har en slang. Stackars henne, men det är förstås inte så konstigt när 2300 cyklar står parkerade så är det sannolikt att åtminstone en får punktering över natten. Inte rätt tillfälle och heller inte rättvist men jag har tyvärr bara slanglösa däck som inte hjälper henne. Hoppas det ordnade sig till sist.

Tiden går och efter ett tag träffar jag Rafael, Anton och Camilla. Det är 30 minuter kvar till start och vi står och småpratar och funderar hur mycket tid simmomentet kommer att ta. För att göra det mindre stressigt i starten seedar alla atleter in sig i rätt grupp baserat på bedömd förmåga, ärlighet är ingen dum egenskap här. Är man inte ärlig mot sig själv är straffet att bli översimmad eller att behöva simma över andra medtävlare, båda tar mycket energi och är onödigt. Anton, Rafael och jag ställer oss i 1:25h gruppen och Camilla som är en bättre simmare ställer sig strax framför.

Läste i en artikel att män blir vuxna först vid 43 års ålder och jag imponeras över mig själv som tar det ärliga beslutet att ställa sig i 1:25h gruppen. Det här är ett tydligt bevis att jag i 46 års ålder är mogen att ta förnuftiga beslut baserad på självinsikt :-) Det här måste berättas för Maria...

Pang ljuder ett skott som indikerar att klockan är 06:55 vilket innebär starten för eliten och att det nu är 5 minuter till vår tur. Nu börjar det brännas! Men med 1000 atleter framför i kön så dröjer det ytterligare ca. 10 minuter innan det är dags för mig att göra entré i loppet. 10 minuter känns som 10 sekunder för plötsligt står jag på rampen mot vattnet och det är dags att göra Ironman debut.

Simningen

Liksom pingviner i Antarktis som köar för att hoppa i vattnet står vi atleter iklädda neopren och väntar på vår tur att ge oss av. Funktionärerna pushar på  för att säkerställa att ingen stannar upp och tvekar så det finns ingen tid att fundera. Innan loppet var det heller ingen chans att ”simma upp sig”. Nåväl jag har aldrig värmt upp när vi simmat 4 kilometer på träning så varför nu? Några snabba steg  nedför rampen och så rullar både tidtagningen och mina armar igång.

Jag lägger mig i ytterkant och tar ytterkurva på de flesta banmarkeringarna för att simma så ostört som möjligt, ändå är det trångt.
Hörde en skådespelare berätta om hur viktigt det är på scenskolan med beröring och närhet. Han skulle prova på triathlon för här berörs det minsann hela tiden. En spark på kroppen och en i ansiktet, någon simmar snett och däremellan alternerar vi med att simma över någon med att själv bli översimmad. Troligen ganska likt situationen för inlagda sillar om man ska hitta en liknelse men Ironman är betydligt roligare och dessutom frivilligt.

Simningen överraskar positivt. Visserligen är jag inte snabb men jag är heller inte trött och kilometerna rinner iväg. Jag har inte full koll på banan men känner igen mig när vi går in under första bron där jag inser att simningen snart är slut. Jösses! Jag är inte ens trött!
Med 500 meter kvar blir det väldigt grunt, nästan varje simtag når den dyiga botten som rörs upp eller fastnar i sjögräs och sikten går från att ha varit 30 centimeter till att bli nära noll. En strid ström av simmare har rört upp en del dy så kallsuparna får  tuggas ned i strupen. 

Jag kör ner huvudet i vattnet och tar in riktningen vart 5:e andetag för att på det sättet öka farten och utnyttja överskottsenergin som finns kvar i kroppen. Plötsligt blir det riktigt grunt eller rättare sagt tvärstopp. Jag tittar upp och märker att jag krockar med brofästet. Hoppsan! Ny riktning och titta framåt lite oftare den avslutande biten för att undvika fler sådana fadäsen. Såg nog förresten roligt ut för dem som stod på bron och tittade ned på den oundvikliga krocken av den vilsna simmaren :-)

Kort därefter kliver jag upp på rampen mot första växlingen T1. Första momentet klart och alla sinnen och kroppsdelar signalerar; KÖR!

T1

Vid växlingen är jag pigg. Jag har lyckats hålla mig lugn i simmomentet och inte slösat någon nämnvärd energi. Skönt att det största momentet har gått bra jag småspringer för att växla till cykel. Väl i ombytestältet är det trångt, jag hittar en ledig plats mitt på golvet där jag tar av mig tidtagningschippet innan jag river av våtdräkten. Snabbt därefter på med cykelskorna och chippet. Eftersom det är trångt stressas jag av tanken; Tänk om jag tar någon annans chip! Nåja det är säkert rätt tänker jag och springer iväg mot cykeln.

Samtidigt som jag går ut från ombytestältet möter jag Rafael som upplyser att vi simmat på ca. 1:30h vilket innebär att loppet åtminstone i början går enligt plan. Vi önskar varandra lycka till och springer vidare mot våra väntande cyklar.

Cyklingen

Att sätta sig på cykeln känns skönt. Jag vet att jag orkar ligga i ett snitt på en bit över 30 km/h i 180 kilometer men i min race planen har jag lovat mig själv att ta det lugnt i början och hinna njuta av att cykla på Ölandsbron. Planen håller inte så länge eftersom benen är pigga och vill allt annat än att ta det lugnt. Upp mot toppen av Ölandsbron och det går inte hålla igen. Svag medvind hjälper till upp för backen mot brokrönet där bron bryter av nedåt och med vinden i ryggen går hastigheten upp mot 60 km/h.

Jag tänker på orden från Pre-race mötet där man talade om hur vi tävlande når en IQ nära noll så fort vi får på oss kläder i Lycra. De orden är nog inte långt från sanningen just nu. Efter vägkanten står en tävlande med punktering och jag oroas lite av vad broskarvarna gör mot däcken i den här farten, men det är ju så härligt så kör i vind!

Under cyklingen nedför bron passar jag på att dricka av min hemgjorda sportdryck med blandning av blåbär, svartvinbärssaft och MightySport NDure pulver. Jag försöker pressa ut innehållet ur flaskan vilket resulterar i att drycken läcker ut på både mig, cykeln och kläderna. Saften torkar efter ett tag och nu känner jag att händerna kladdar fast i styret. Bra är min tanke. Om jag blir riktigt trött och får ont ska jag fokusera på att bli irriterad på kladdiga fingrar istället för smärtan och tröttheten i kroppen.
 
Öland är som bekant ganska platt så farten hålls utan större problem. Jag imponeras av alla funktionärer som langar flaskor, bananer och sportsbars till cyklister som passerar i 30 km/h. Vilka dare devils! Tack alla funktionärer! Ni inte bara skötte ert jobb ni hade även tid att heja fram oss när vi susar förbi. Imponerande!

När vi vänt och är på väg mot andra passagen över Ölandsbron passerar vi Alvaret där vinden tar fart och blåser rakt emot oss. Nu är det tungt och farten minskar egentligen för första gången i loppet. Det känns dock inte unikt för mig då alla medtävlare kämpar lika hårt för att sig framåt. Jag tröstar mig med att snart kommer bron och då är det bara 6 mil kvar av cyklingen. 
Tillbaka på fastlandet och efter ungefär 13 mils cykling börjar magen att klaga. Ingen mer sportdryck, Gel eller PowerBar är det tydliga budskapet. Farten blir automatiskt långsammare och jag kämpar med kväljningar i ca. 15 kilometer tills det helt enkelt inte fungerar längre. Jag stannar efter vägkanten och försöker framkalla en kräkning utan att lyckas. Rackarns! Hade varit bra att få bort ett par liter av de som skvalpar i halsen tänker jag och hoppar på cykeln igen. 

50 meter senare vaknar magen och alla andra organ som är missnöjda med situationen; Jag börjar kaskadkräkas i farten! Försöker stanna så fort jag kan och ställer mig vid vägkanten med ena foten i backen och den andra fast i vänstertrampan. Den här posen är nog en av de mindre glamorösa ögonblicken under helgens upplevelse men desto mer gottgörande. Jag funderar över hur lång tid det här tar innan kroppen är i balans igen så jag kan cykla. Men "händelsen" är över på 30 sekunder och efter avklarat "matjusteringsmoment" är jag snabbt upp i sadeln betydligt mer välmående och redo att cykla fortare.
Redan efter 500 meters cykling efter stoppet öppnar jag en PowerBar och magen klarar återigen av att äta och tillsammans med sportdryck går det även att svälja energi barsen, perfekt!  Jag blir nästan direkt kapabel att gå upp i hastighet och de återstående milen går galant i riktning mot Kalmar. När siluetten av staden visar sig börjar jag att  trampa med högre kadens och lätta växlar för att ha pigga ben till löpningen. Kroppen känns i fin balans redo att springa en marathon.

T2

Viss spänning infinner sig när jag ska hoppa av cykeln och springa in till växlingen till löpning. Hur ska det kännas att börja springa efter 5:45 timmar trampande på en cykel? Men oron är obefogad, benen känns lätta när joggar mot växlingstältet och tar min växlingspåse för att byta till löparskor.

Innan loppet valde jag mellan att använda mina lätta snabba Saucony skor eller mina Adidas Ultralöpningskor som är tunga och stabila och dessutom en storlek för stor för att ge plats åt svullna ultrafötter. Valet föll som tur är på ultra skorna för fötterna har svällt och mina lätta skor har säkerligen känts trånga. Och egentligen om race planen säger; Spring på ett tempo runt 5:30 finns det ingen anledning att använda lätta skor. Det är ju ingen Kenyanfart precis...

Innan jag ger mig av för att avsluta med löpningen öppnar jag påsen med wienerbrödet som jag förberett för T2. Men kroppen är i fin balans så det finns inget begär för att äta något gott. Jag vill hellre springa.

Löpningen

Efter att ha cyklat i nästan 6 timmar i snitt på 32 km/h är omställningen till att springa i en hastighet av 12 km/h ganska svår, inte bara för att det är olika muskelgrupper som arbetar. Man har nämligen blivit fartblind och även om farten är högre än den bör vara för ditt eget bästa så känns det hopplöst långsamt.
Efter en kilometers löpning har sinnena vant sig vid den nya farten och det är lättare att hålla sig till race planen. Förvånansvärt ändå att det inte är svårare att springa. Det känns som att nya muskler får börja arbeta och att det inte finns någon konflikt mellan cykel och löpmuskler. Man blir givetvis lycklig av en sådan känsla och eftersom jag lyckats med kontinuerlig påfyllning av energi under cyklingen så finns det energi att driva benen och jag märker att jag vill springa snabbare än planerat.

Jag låter kroppen följa med och med stöd av de tiotusentals människor i publiken efter gatorna runt Kalmar som lyfter fram oss löpare blir det inte jobbigt förrän efter 27 kilometer. Med min med Stockholm marathon kollaps färskt i minnet börjar nu en viss oro röra sig i huvudet. Ska det här hålla? Men oron hinner aldrig utveckla sig, vätskestationerna är tätt utplacerade och vid varje station serveras energidryck, cola, vatten, citron, chips, gurka, gel m.m dessutom ropar funktionärerna mitt och andra atleters namn som står på nummerlapparna. Vem kan ge upp med sådana motivatörer?

Tack återigen till alla fantastiska funktionärer, svårt att förklara hur mycket det betyder att bli tilltalad vid namn när man är trött men varje gång någon ropar ens namn fylls det på med en extra kilometer i energi.

Målområdet passeras 3 gånger
Jag tuffar vidare. Efter 25km slutade jag fylla på med sportdryck, gel och vatten och gick över till att bara dricka Coca-Cola och även RedBull. Ingen idé att fylla på med energi som ändå inte kroppen hinner tillgodogöra sig. Koffeinet i Colan  smakar både gott och ger snabb energi till kroppen.

Efter 28 kilometer träffar jag Staffan Helmestam en triathlet från Uppsala som också börjar tappa fart. Vi springer och pratar och bestämmer oss för att vi ska hjälpa varandra runt det sista varvet på banan och istället för att sakta ned för att vi är trötta ska vi öka farten.
Sagt och gjort, genom att prata om en massa andra saker än de ben som värker tas fokus bort från smärtan och det blir lätt att springa igen. Vi får växelvis dippar men pushar varandra att fortsätta och hålla farten och pratar om målbilder. T.ex. att snart ska vi få det gröna armbandet som visar funktionärerna att vi ska dirigeras in på målrakan istället för att varva vid målområdet, vi talar om målgester och att vi faktiskt börjar piggna till igen.

Nu närmar sig stadskärnan och publikraderna blir kompaktare och fyller helt upp allt utrymme längs efter den avstängda gatan där vi löpare springer. Ett lyckorus börjar sprida sig i kroppen när energin fyller på och vi ökar farten som om vi inte längre är trötta. Med publiken i ryggen och vetskapen om att det bara är några hundra meter kvar känns det som att jag inte längre nuddar marken.

90 graders sväng och sedan upploppet. Längst bort tronar nu Ironman loggan och på sidorna ståtar en galen publik som hejar frenetiskt på samtliga löpare som springer i mål.

När jag kommer fram till mattan vet jag inte längre vad jag gör. En high five med speakern följt av en piruett. Det känns som jag flyger när jag kommer fram till målet där min Ironman avslutas med det obligatoriska sprattelhoppet; För här finns det krafter kvar!



Speakern ropar i mikrofonen: Ulf, you are an Ironman! Kanske är det så. Vad vet jag? jag är bara glad!


Obligatoriska hoppet framför kameran

Resan är i mål eller kanske har den just börjat. Jag är bara lycklig! En medalj hängs runt min hals, min catcher som tar hand om mig efter loppet frågar hur jag mår och om jag behöver läkarvård. Men jag mår bara bra och vi går tillsammans ned mot mottagningsområdet där det finns godis, chips, öl, pizza och en massa gott.
Jag går förbi allt sött och väljer en buljongsoppa. Perfekta sättet att fira en målgång på en Ironman, åtminstone det alternativet som varken hade socker, fett eller behövde tuggas. Soppan smakar sensationellt! Jag sätter mig ned på backen och SMS:ar Maria samtidigt som jag ser fler atleter komma in i tältet, de flesta ser lyckliga ut, en del haltar fram och en del kommer avsvimmade burna på bår av läkarteam. En sak har vi alla gemensamt. Vi har  klarat vår utmaning och blivit järnmän och järnkvinnor! 
Nöjd och pigg nybliven Ironman

Men egentligen har vi idag gjort det lättaste genom att genomföra loppet. Den stora prestationen är nog alla timmar med träning som tog oss hit. Utan den hade inte det varit möjligt att genomföra loppet och må så här oförskämt bra och en målgång efter en tuff ansträngning är bland de bästa presenterna man kan ge sitt inre belöningssystem.

Backstage Ironman

Efter två timmars återhämtning och massage går jag tillbaka till växlingsområdet för att hämta min cykel och andra prylar. Ett lugn ligger över området och det känns som om att området är på väg att somna in efter en stressig dag. Jag går sakta genom tältet och tittar runt platsen där jag bytte om till löpning och försöker återkalla känslorna vid växling.

På backen ligger mitt wienerbröd som aldrig blev uppätet. Under cyklingen har jag följt planen och fyllt på med energi så det fanns aldrig något behov av wienerbröd. Jag behåller dock Rune Larsons wienerbrödsstrategi. För om man är totalt utsliten då kan medicinen vara just att både knoppen och kroppen bli glad och får ett wienerbröd.


Lugnet i växlingstältet när jag hämtar mina påsar efter tävlingen

Något wienerbröd behövdes aldrig. Energiintaget var helt enkelt perfekt ändå

Återstår att hämta cykeln

I vilket fall som helst ska jag nu vila några dagar. Dock inte för många för nu börjar nästa resa vilket jag snart återkommer om i senare blogginlägg. 


Men innan nästa mål börjar ska jag först ska jag se till att få fart på mina cykelben för om en vecka har jag blivit inbjuden att känna på livet som proffscyklist tillsammans med TIBCOs professionella cykelteam från dam touren. Antar att benen behöver vara i fin form då. Återkommer :-)
Ska bli roligt att få lära känna denna trupp och cykla tillsammans

På vägen hem  mot Gävle lyssnar Maria och jag på Podsändningar från Sveriges Radio och framförallt Bea Uusmans utomordentligt intressanta och underhållande sommarprat. Jag tänker som hon blir passionerad över de saker som intresserar henne så skulle hon bli en grym Ironman om intresset någon dag skulle fånga henne.Men först ska visst hela Arktis utforskas.


Mina loggade passeringar under loppet nedan.

Ulf Domanders

Rank: 61
Overall Rank: 579
BIB: 1988
Division: AK M45-49
State: GÄVLE
Country: SWE
Profession:
Swim: 1:29:05
Bike: 5:44:36
Run: 3:48:45
Overall: 11:11:40

Congratulations, Ulf, on your finish!

Swim Details Division Rank: 210
Split Name Distance Split Time Race Time Pace Div. Rank Overall Rank Gender Rank
Total 3.9 km 1:29:05 1:29:05 2:17/100m 210 1588 1393
Bike Details Division Rank: 137
Split Name Distance Split Time Race Time Pace Div. Rank Overall Rank Gender Rank
13 km 13 km 21:11 1:55:35 36.82 km/h


54 km 41 km 1:15:57 3:11:32 32.39 km/h


109 km 55 km 1:44:02 4:55:34 31.72 km/h


150 km 41 km 1:22:53 6:18:27 29.68 km/h


180 km 30 km 1:00:33 7:19:00 29.73 km/h


Total 180 km 5:44:36 7:19:00 31.34 km/h 137 975 903
Run Details Division Rank: 61
Split Name Distance Split Time Race Time Pace Div. Rank Overall Rank Gender Rank
1.5 km 1.5 km 9:27 7:32:22 6:18/km


4.9 km 3.4 km 16:17 7:48:39 4:47/km


8.1 km 3.2 km 16:21 8:05:00 5:06/km


11.3 km 3.2 km 16:46 8:21:46 5:14/km


15.1 km 3.8 km 19:36 8:41:22 5:09/km


18.4 km 3.3 km 17:22 8:58:44 5:15/km


21.6 km 3.2 km 17:16 9:16:00 5:23/km


24.8 km 3.2 km 18:33 9:34:33 5:47/km


28.6 km 3.8 km 21:20 9:55:53 5:36/km


32 km 3.4 km 19:06 10:14:59 5:37/km


35.2 km 3.2 km 17:49 10:32:48 5:34/km


38.4 km 3.2 km 18:28 10:51:16 5:46/km


42.2 km 3.8 km 20:24 11:11:40 5:22/km


Total 42.2 km 3:48:45 11:11:40 5:25/km 61 579 531
Transition
T1: SWIM-TO-BIKE 5:19
T2: BIKE-TO-RUN 3:55

Nedan filmer från målområdet från sista timmen innan banan stängdes av.

3 kommentarer:

  1. Vilket fantastiskt inlägg!!!! Jag hade läst ditt blogginlägg innan med dina "måltider" så jag följde dig och jämförde med dessa hela dagen. Jag är så galet imponerad av dig!! MAGISK! Grattis!

    SvaraRadera
  2. Så otroligt starkt, vilken prestation! Tack för att få följt med på din resa spännande att se vad som kommer härnäst :). Grattis!

    SvaraRadera
  3. Vad kul att ni följt min resa till Ironman :-) Följ gärna med på nästa resa som tjuvstartade igår och där målet är att den 26:e oktober springa under 3 timmar på Frankfiurt marathon

    SvaraRadera