Stockholm Marathon - En påfyllning i erfarenhetsdatabasen

Perfekt väder, Mycket folk, Löparfest och jag bestämde mig för att springa in ett fint litet personbästa dagen till ära. Inte för att mina sista veckors träning har skapat ett tryck för ett PB utan just bara för att jag är värd det.

Bild full av hopp före loppet

Eftersom hälen fortfarande smärtar rejält och jag hade tänkt egentligen planerat för att springa i skoinlägg för hälsporre. Innan loppet gjorde jag ett besök hos tävlingens sjukgymnast som tejpade foten vilket gjorde att all smärta försvann. Givetvis ytterligare ett tecken på det här kunde bara lyckas.

Efter att ha softat innan starten en tid och testat foten lite var det så dags för start där jag hamnade i Grupp C bland andra löpare som satsar på en tid mellan 3-3:45. När startskottet ljöd bar jag av i den skenande gruppen och de första 5K försvann i en hast i 4:15 tempo men vad gör väl det när man är pigg och ska hämta hem ett PB? När jag insåg tempot förstod jag att det nog är lämpligt att kliva ner till 4:30 tempo om det här skall hålla sträckan (Det kallas självinsikt :-))

Vätskekontrollerna de första 12km gled jag förbi utan större intresse, kände mig pigg och glad; Kanske det här var ett onödigt misstag om man ska vara en aning självkritisk. I vilket fall gick loppet riktigt bra ungefär fram till 25km då jag började få svårt att hålla tempot trots att kroppen kändes relativt pigg. En sån signal från kroppen har jag lärt mig att känna igen och det brukar inte innebära att nu blir det skoj.

Ite fullt lika nöjd men ändock. Jag kom i mål :-)

Höll dock ett hjälpligt tempo fram till 35km då kroppen sa emot med besked varje försök att springa resulterade att någon av vaderna skrek till och krampade. Jag fick börja GÅ! Efter att ha kämpat fram till Odenplan lade jag mig ned på en av de provisoriska massagebritserna  vid vätskekontrollen och fick hjälp av två mycket duktiga massörer som fick bort de värsta problemen, trodde jag...
När jag reste mig upp så vinglade jag som Bambi på hal is men nu var det bara framåt som gällde. Jag försökte börja springa men fick tillbaka ett motdrag i vaderna och låret. Nåväl kanske man kan lura krampen genom att gå fram till backen mot Sveavägen och börja springa när det går utför. Planen fungerade och jag joggade sakta framåt. Då kom nästa nederlag; Förbi springer 3:45 löparna piggt ropande, Herregud! Jag var ju nyss tillsammans med 3:15 löparna... Inte mycket att göra något åt i detta läge tänkte jag och stapplade vidare och strax kom jag slutligen in på  Stockholms Stadion.

Äntligen!

Målgången på stadion glädjer oavsett tid

Split	tidpunkt	tid	diff	min/km	km/h	placering
5K	12.21.42	0.21.14	21.14	04.15	14.13	864
10K	12.45.16	0.44.48	23.34	04.43	12.73	1245
15K	13.08.02	1.07.33	22.45	04.34	13.18	1317
20K	13.30.52	1.30.24	22.51	04.35	13.13	1397
Half	13.36.02	1.35.34	05.10	04.43	12.75	-
25K	13.55.07	1.54.39	19.05	04.54	12.27	1541
30K	14.21.01	2.20.33	25.54	05.11	11.58	1671
35K	14.49.35	2.49.07	28.34	05.43	10.50	1942
40K	15.30.25	3.29.57	40.50	08.11	7.35	3597
Finish	15.45.19	3.44.50	14.53	06.47	8.85	3922

Hårt lindad fot var en perfekt lösning

Så vilka ursäkter finns det för detta som ändå var ett litet nederlag. Egentligen kanske bara ett nederlag mot mina förväntningar på mig själv. Tiden 3:44:50 var ingen katastrof men det blir lite tungt när man satt förväntningar. Jag som egentligen brukar springa efter min kropp och har under de senaste loppen lämnat GPS-klockan hemma för att få lite lugn och ro i löpningen. Idag stressade jag på mot ett mål som jag inte vara kapabel till och fick betala priset som jag själv inte kunde påverka. Min kropps stora vrede!

Men det är bara att återigen bita ihop och komma igen. Det finns fler lopp och jag undrar nu om inte Frankfurt är en ort som ska besökas. Speciellt som mina vänner från Killimanjobestigningen också funderar på att springa just denna Marathon. En superkul återförening som dessutom bjuder på en riktigt lätt bana.

To be continued...