måndag 5 maj 2014

Att springa långt eller inte - Flytta ditt perspektiv med Ultraträning

Hur långt är egentligen långt? Många tyckare finns det i ämnet för eller emot ultralöpning och som vanligt när det gäller åsikter så sträcker sig spektrat från att vara mega-hälsosamt till att med största säkerhet orsaka en alltför plågsam tidig död.

Hur farligt det trots allt är att springa ultralöpning beror nog till stor del vilket utgångsläge man som tyckare har. Är man ingen löpare och har det jobbigt att springa 1km då är nog 100km en horribel tanke och en säker nära döden upplevelse. Men om man däremot flyttat sin bekvämlighetszon ett par snäpp så blir ultra-löpning en ultimat upplevelse både fysiskt och mentalt.
Bild tagen från min ultradebut i Stockholm Ultra 100km. Bilden togs efter 55km då jag hade sprungit ensam ett tag och blivit lite uttråkad. Roade mig att hoppa framför fotografen :-)

Inför utmaningen Ironman samt övriga marathonlopp har jag planerat in några längre träningspass som sträcker sig runt 60km. Anledning att jag gör det är helt enkelt att flytta min mentala bekvämlighetszon ett snäpp framåt. Jag menar har man sprungit 60km så blir ett marathon ett skönt sprintlopp på 42km och när du passerar målgången är du fortfarande långt ifrån din mentala gräns. Enkel bondpsykologi som kanske fungerar eller så är det helt förkastligt. För mig känns det bra och så länge kroppen inte säger ifrån så fungerar det, på riktigt eller som en placeboeffekt. Men vad spelar det för roll om det bara är en mental placebo om jag själv tror på det. Att springa ultra är dessutom en väldigt social aktivitet där man drar ned på tempot och har all tid i världen på sig att prata om all världens möjligheter och problem.

Årets första ultraträning gjorde jag ovanligt tidigt på säsongen tillsammans med Daniel Nilsson. Eftersom vädret har varit vänligt mot oss löpare och förutsättningarna ganska olikt andra år så bel debuten tidig. Med mål att nå en sträcka på 60km och dessutom ha en riktigt trevlig dag startade vi kl 09:00 vid Statoilmacken i Hagaström.
Vädret kunde inte vara bättre en marsdag och vägarna och stigarna som vi tänkte springa var torra och fina. Upplagt för en succé med andra ord.

Vår ursprungsplan var att hitta ett långsamt tempo på 6:30 för att må bra hela sträckan men att tala om det för ett par pigga ben är inte lätt så första milen låg tempot på ca. 5:40min/km, nåväl det tempot justeras nog vad det lider så min vanliga strategi att kör så länge det varar stämde bra överens med Daniels och familjen Hållström som anslöt en delsträcka i början av löpningen.

Jag hade planerat för ett upplägg liknande många cyklister gör så på vår löprunda råkade Högbo bruk finnas efter ganska precis 3 mil. Där stannade vi och avnjöt en Gulaschsoppa. Exakt såna här små detaljer där en ganska enkel soppa smakar gudomligt gör livet som löpare aningen lyxigare. Men ett liv i lyx har ett pris och efter 45minuters lunchpaus var benen inte alls ivrig på löpning så den första kilometern efter pausen haltades sakta fram men snart var benen väloljade igen och vi var nere i 5:45 tempo igen.

En intressant iakttagelse vid ultralöpning är när man slutar prata med varandra. Märker man att det börjar bli tyst ja då kommer snart benen börja prata. För vår del tror jag det skedde vid strax över 5mil. Tempot sjönk betänkligt och nu var det bara ett par kilometer till att Daniel skulle passera 100m från sitt hem. När vi passerade blev frestelsen omöjlig att besegra och Daniel vek av hem mot en väntande dusch och säng.

Själv hade jag ca 5km kvar till att springa 60 km och var fast besluten att inte ta genvägen hem som hade givit slutsträckan 58km. Utan medlöpare som motiverade att inte stundtals gå blev det ett par promenadstopp men ändock 60 km på GPS:en

När man ser målet eller som detta fall hemmet infaller sig ännu en av endorfinbelöningarna som vi löpare får till belöning av kroppen när vi klarat vad vi bestämt att göra. Att få stanna och inte ta ett steg till kan ibland vara en belöning värd att kämpa för och ge långt större minnesavtryck en något som går att köpa för pengar.

Blev jag någon bättre löpare nu då? Antagligen inte, kanske jag till och med får kämpa för att få tillbaka ett bättre löpsteg igen men för det finns det mycket tid innan något lopp blir aktuellt. Vad jag åstadkommit med dessa 60km är att jag talat om för mina ben, min hjärna och mig själv att springa ett marathon är en "Walk in the park"

Åtminstone är det min plan.


Vid starten var vi fem löpare då större delen av familjen Hållström anslöt en delsträcka.





2 kommentarer:

  1. Det var inte en säng som lockade, det var en hel hög med Nötcreme :)
    Den där rundan öppnade verkligen upp för mig att ge mig på längre sträckor, jag hade ju som längst sprungit 43km innan, den här rundan landade på 56km totalt. Jag vet inte om jag tom fick lite hybris för idag skrämmer det inte alls att ge mig ut på ett 4 mils långpass en lördag (om bara tiden finns där), eller faktiskt att inom inte en allt för snar framtid testa ett 80km lopp.
    Vad är det man säger om bekvämlighetszoner, det är väldigt fint och trevligt, men det växer inget där...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul! Säg bara till när det är dags för ett långlopp igen. Hinner med ett efter marathon innan det är dags för Vansbro Half Ironman.
      Du har helt rätt om bekvämlighetszoner, finns inget roligt att hämta där :-)

      Radera