Varje år tar jag några cykelturer till mina föräldrar i Edsbyn Vanligtvis brukar cyklingen ske på sommaren och aldrig tidigare har tanken ens slagit mig att ta en tur i april under påskhelgen. Det brukar faktiskt vara snö den här tiden!
Vi ger oss av strax efter kl. 08:00 med planen att vara framme lagom till att maten står på bordet kl 14:00, det verkar bli en fin dag så det här blir trevligt. Att ge sig ut tidigt en påskafton innebär att man är riktigt ensam på vägarna, på vägen till Sandviken har vi bara sett en enda bil då vi plötsligt får sällskap av en polisbil som kör upp bredvid oss och börjar prata. Lite ovanligt men roligt tänker jag och vi stannar och får reda på att de är på span efter en efterlyst bil och frågar om vi sett den. Tyvärr kan vi inte stå till tjänst men färden får en ny vändning och syfte. Inte bara träning, nu är vi även i polisens tjänst:) Vi blir ombedda att ringa 112 om vi ser den efterspanade bilen och så skiljs vi åt.
När vi efter Sandviken ger oss av i riktning mot Ockelbo har vi turen att få en lätt vind i ryggen något som gör cyklingen lätt hela vägen till Kilafors och som senare visar sig bli lite tuffare motvind när man minst behöver det; De sista tre milen... Nåväl, att man får motvind när man byter riktning det förstår man ju. Men varför bry sig om senare problem när man kan njuta av nuet?
När vi närmar oss Bollnäs börjar det kännas att det faktiskt är första cykelturen, bakre delar samt ryggen börjar göra sig påmind och undrar vad det är som händer. Jag nämner för Emelie hur jag känner och får inte oväntat en beskrivning inte helt olikt hur jag upplever cyklingen just nu. För hennes del är det första gången hon sitter på racern på 10månader så det är inte helt konstigt. Men det är bara tre mil kvar att cykla fram tills att påskmiddagen står på bordet och vi är i god tid vilket är en god motivation.
Sista tre milen körs som sagt i motvind men när det är så lite kvar går man på ångorna och den härliga känslan att snart vara framme och äntligen få kliva av cykeln. När vi passerat Alfta och ska uppför Alftabacken som är en relativ lång backe talar jag om för Emelie att det bästa med denna backe är att man bara ser hälften från början och att efter den svaga böjen döljer sig resten som är lika lång.
Får till svar att just nu är hon inte mottaglig för den typen av skämt... 10km kvar så nu känner vi nästa lukten av middagen så vad gör väl en lite backe. Backen börjar ändå bli det mindre problemet när sadeln börjar bli ä mer hård att sitta på.
Sista 200 metrarna mot mina föräldrars hus går på en grusväg så vi cyklar sakta så att vi inte får någon fartvind och njuter av känslan att välförtjänt få njuta av en påskmiddag. Dessutom glider vi in på gården på klockslaget utsatt tid. Maten står på bordet och vi hinner båda duscha under tiden vi väntar in resten av familjen som tog bilen och är en ändå en kvart sen.
Glad påsk!
Men det här året bjuder på mycket värme så det är bara att anpassa sig Ska man få några mil i benen så gäller det att trampa varje gång det finns tillfälle så när mina föräldrar bjuder in till påskmiddag så ska det självklart cyklas de 15 milen. När jag talar om för Emelie att jag cyklar bestämmer hon genast att det vill hon med. Ingen tidigare cykling sedan förra året har hon men grymt bra tränad från Crossfit borde det väl ordna sig, envis är hon i alla fall och att ge upp är ingen tanke som träffar henne så det blir trevligt med sällskap.
Vi ger oss av strax efter kl. 08:00 med planen att vara framme lagom till att maten står på bordet kl 14:00, det verkar bli en fin dag så det här blir trevligt. Att ge sig ut tidigt en påskafton innebär att man är riktigt ensam på vägarna, på vägen till Sandviken har vi bara sett en enda bil då vi plötsligt får sällskap av en polisbil som kör upp bredvid oss och börjar prata. Lite ovanligt men roligt tänker jag och vi stannar och får reda på att de är på span efter en efterlyst bil och frågar om vi sett den. Tyvärr kan vi inte stå till tjänst men färden får en ny vändning och syfte. Inte bara träning, nu är vi även i polisens tjänst:) Vi blir ombedda att ringa 112 om vi ser den efterspanade bilen och så skiljs vi åt.
När vi efter Sandviken ger oss av i riktning mot Ockelbo har vi turen att få en lätt vind i ryggen något som gör cyklingen lätt hela vägen till Kilafors och som senare visar sig bli lite tuffare motvind när man minst behöver det; De sista tre milen... Nåväl, att man får motvind när man byter riktning det förstår man ju. Men varför bry sig om senare problem när man kan njuta av nuet?
När vi närmar oss Bollnäs börjar det kännas att det faktiskt är första cykelturen, bakre delar samt ryggen börjar göra sig påmind och undrar vad det är som händer. Jag nämner för Emelie hur jag känner och får inte oväntat en beskrivning inte helt olikt hur jag upplever cyklingen just nu. För hennes del är det första gången hon sitter på racern på 10månader så det är inte helt konstigt. Men det är bara tre mil kvar att cykla fram tills att påskmiddagen står på bordet och vi är i god tid vilket är en god motivation.
Sista tre milen körs som sagt i motvind men när det är så lite kvar går man på ångorna och den härliga känslan att snart vara framme och äntligen få kliva av cykeln. När vi passerat Alfta och ska uppför Alftabacken som är en relativ lång backe talar jag om för Emelie att det bästa med denna backe är att man bara ser hälften från början och att efter den svaga böjen döljer sig resten som är lika lång.Får till svar att just nu är hon inte mottaglig för den typen av skämt... 10km kvar så nu känner vi nästa lukten av middagen så vad gör väl en lite backe. Backen börjar ändå bli det mindre problemet när sadeln börjar bli ä mer hård att sitta på.
Sista 200 metrarna mot mina föräldrars hus går på en grusväg så vi cyklar sakta så att vi inte får någon fartvind och njuter av känslan att välförtjänt få njuta av en påskmiddag. Dessutom glider vi in på gården på klockslaget utsatt tid. Maten står på bordet och vi hinner båda duscha under tiden vi väntar in resten av familjen som tog bilen och är en ändå en kvart sen.
Glad påsk!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar