fredag 6 mars 2015

Ultraintervaller 8 * 10 000m

Jag kan inte låta bli att älska sociala medier när det gäller möjligheter att snabbt samla folk och göra roliga saker. Det som började med David Hanssons filosoferande i ett FB-inlägg om att det skulle vara kul att köra riktigt långa intervaller ledde snabbt till en ny tråd där jag och Anders Hallberg tyckte det lät som ett utomordentligt sätt att spendera en dag tillsammans. Snart hade vi gjort upp ramarna för hur man på bästa sätt roar sig med en lördag fylld av ultra-intervaller.
Så planeras en lördag...

Planen för dagen sätts upp med utgångspunkten att det ändå ska bli en behaglig resa. Ett tempo på strax under 5:30 min/km låter därför som en rimlig plan.

Eftersom vi själva tycker att idén är genial är vi övertygade om att det här vill nog alla vara med på. Inbjudan skickas därför ut igen på Facebook, dock med ett ganska svalt mottagande eller rättare sagt inget intresse alls. De som vanligen aldrig kan säga nej till ultra-strapatser var dessutom på sportlovsferier, vi ber om ursäkt för det Daniel :-)

Även om inga fler ansluter är ursprungstrion fast vid övertygelsen att ultraintervaller är grejen för helgen.

Fokus på intervallschemat är att vi ska klara det utsatta tempot och få dryga timmen som vila mellan intervallerna. Startskottet går kl. 06:00 med efterföljande intervallschema 08, 10, 12, 14, 16, 18, och den avslutande intervallen startar vid Gävle teater kl 20:00. De första två intervallerna gör vi på egen hand för bekvämligheten skull, dessutom är vi säkert tillräckligt pigga i benen de två första passen ensamma.

Från och med den tredje intervallen kör vi sedan tillsammans.

Varför! Varför ska man då springa ultraintervaller?  Svaret på frågan är svävande men glasklart; - Jag har ingen som helst aning!

Från ord till handling, eller snarare löpning

Snabbfrukost för löpare
Telefonen ringer kl 05:27, Yes! Jag kravlar mig upp och intar den förberedda frukosten #1 med en banan och ett glas chiafrön, vatten och lime. 30 minuter senare står jag vid dörren och känner mig allt annat än redo för 10 kilometers löpning. Morgonen är helt enkelt inte min stund på dagen.

Intervall #1 06:00 (5:29min/km)

Så börjar det då. Stela ben efter gårdagen spinning och 18*200 meter intervaller. Jag bestämmer mig för att för en gång skull ta hjälp av musik och tar med telefonen. Hinner bara 50 meter då jag inser vad tyst det är. Jag kan inte förstöra känslan av att löpa i ett sovande Gävle genom att ha musik i öronen. Springer tillbaka hem och lämnar musiken i hallen.  På tomma väger njuter jag istället av sovande grannskap och ben som är på väg att vakna upp. Även om jag säkert skulle ha haft svårt att springa fortare så går det bra att ligga på ett tempo kring 5:30, kanske inte är så dumt att springa på morgonen trots allt. Väl hemkommen sover fortfarande alla i huset och jag får tillfälle att för en gång skull bjuda på frukost på sängen. Stekta ägg med bacon och kaffe blir frukost #2,

Intervall #2 08:00 (5:07min/km)

Andra etappen är betydligt lättare att springa, nu har kroppen vaknat och det svåraste är att hålla igen och inte springa för fort. Jag har sprungit långa sträckor tillräckligt många gånger för att veta var en snabb inledning brukar leda till. När jag passerar Mackmyra Whiskey destilleri kommer ett sånt där aha- moment där fåglar kvittrar och allt är bara så bra. Det är skönt i början på våren när man uppskattar att fåglarna börjar sin sång och en indikation på ljusare tider visar sig. Men det är inte direkt någon näktergal som sjunger, istället kretsar två kråkor ovanför och jag undrar om de redan nu börjar se en potentiell matbit...

Intervall #3 10:00 (5:22min/km)

Nu strålar den tappra trion samman i Hemlingby, vi är alla pigga efter de två inledande ensampassen. I intervall nummer tre har jag ett förslag på var den ska springas, det blir en bana runt Gävle. Svårt fortfarande att inte springa för fort men vi hjälps åt att hålla igen. Efter ca. 50 minuters löpning visar det sig att min planering av rundan varit väl optimistisk och den slutgiltiga sträckan slutar på 12 kilometer. Nåväl, tur att de sker nu när vi är pigga och inte i slutet då vi antagligen är betydligt tröttare och aningen känsliga för dålig planering :-)

Intervall #4 12:00 (5:22min/km)

30 kilometer avverkade och vi går in på fjärde intervallen. Vi är alla vana långdistansare och pigga och fräscha så några mil med en timmes paus emellan är inga problem. Nu lockar dessutom en sopplunch efter avslutad intervall. Lätt på fötterna avverkas passet och vi belönas med den goda lunchbuffen i Hemlingbystugan.

Intervall #5 14:00 (5:22min/km)

Störtsköna bänkar att slumra in på efter 50km
Lunchkoma! Pigga ben men bekväm i kroppen efter en god lunch. Inte lätt att ge sig ut och det krävs en god portion disciplin för att leda benen ut på tur igen.  Laddad med energi så kommer vi ändå iväg och intervallen avlöper utan större problem. Efter vägen möter vi andra löpare som hejar på, det verkar som många sett vår FB inbjudan och de tutar glatt till oss. Sådant ger extra krafter!
Väl tillbaka till Hemlingbystugan börjar det ändå kännas i kroppen att vi avverkat 50km. Intressant läge när man börjar bli trött och diskussionerna blir kortare och mindre frekvent. Jag och David lägger oss ned på en varsin träbänk och faller snart in i dvala. Inte klokt vad skönt det kan vara att ligga på en träbänk. Anders som är lite bekvämare glider upp i restaurangen och följer på avstånd damernas 30km innan han också slumrar in en kort stund i en av restaurangens fåtöljer.

En stund av ren njutning infinner sig, men inte länge då verkligheten knackar på dörren och lätt nyvaken ger vi oss ut för att springa ytterligare en intervall.

Intervall #6 16:00 (5:28min/km)

Även om vi slumrat en stund är vi inga fallna hjälte. En tupplur gjorde gott och det är dags att lägga ytterligare en mil bakom oss.. Men nu börjar det bli lite tyngre, David upprepar mantrat "-Positiva tankar". Målet med denna intervallrunda är att springa hem till mig där Maria lockar med laxsoppa. Inte dumt ändå att springa ultrasträckor då det går att planera in delikata matstopp under träningen.

Sträckan vi springer går på skogsvägar vilka dessvärre är isblanka något som passar trötta ben dåligt. Vi klarar dock utmaningen och kommer fram till matstopp nummer två. 60 km avklarade och på bordet står laxsoppa, dadlar inlindade i bacon och allehanda godsaker. Smaskens kan man tycka!

Dessvärre har jag inte längre någon aptit. Fördelen med ultra är att du kan äta och ha riktigt trevligt under träningen. Nackdelen är att matsmältningen lägger av när kroppen börjar bli trött vilket leder till att du inte kan äta. Tydligen är matintag lägre prioritet än att fortsätta springa i våra kroppar. Jag tittar avundsjukt på David och Anders som fortfarande har aptit och sörplar i sig soppa. 

Intervall #7 18:00 (5:32min/km)

Pauserna som tidigare kändes nästan löjligt långa känns nu som ett ögonblicks verk och tiden rusar. Det är dags att återigen ta på löparskorna igen och trampa de näst sista 10 kilometrarna för dagen.

Vi har dessvärre återigen räknat fel på avståndet till Hemlingby och den här gången i underkant. När vi närmar oss målet förstår vi att det återstår dryga 2 kilometer att springa för att nå upp till 10 km; Så nära men ändå så onåbart. Felräkningen innebär att vi måste springa förbi målet och göra en extra runda för att få ihop hela sträckan. Extraturer som påfrestar psyket på trötta löpare. Vi springer i vilket fall den extra rundan och närmar oss åter målet då motgång nummer två dyker upp. Det fattas ytterligare 800 metrar för att nå 10 kilometer! Benen är trötta och vill sluta springa men att ta genvägar finns inte på kartan. Ett litet villakvarter 500meter från målet rundas två gånger innan vi springer upp för den till synes oändliga backen mot Hemlingby spårcentral där vi slutligen når 10 kilometer på den 7:e intervallen. 70 km check!  

Intervall #8 20:00 (5:57min/km)

Ajajaj! Nu börjar det bli tungt. Jag sätter mig i bilen och kör ned mot stan där vi ska träffas för de sista 10 kilometrarna. Med 70km avverkade känns benen tunga och stela och aldrig har väl bilen känts så varm, mjuk och skön. Jag skruvar upp klimatkontrollen i bilen till 27°C för att inte frysa och nu krävs det disciplin för att leda kroppen ut ur bilen. Snart ska vi ut och göra det sista rycket i sista intervallen och det känns kallt fast det är plusgrader ute. Jag parkerar nära teatern där vi ska träffas och möter Anders och David vilka kommunicerar samma känsla som jag känner, stel och trött. Men nu finns ingen återvändo, de ä bara åk. Att inte klara sträckan finns inte på kartan.

David undrar hur vi hade känt oss om vi hade planerat för 10*10 000m intervaller och skulle haft ytterligare två pass att avverka. Antagligen hade vi varit lite piggare då den mentala bilden legat en bit längre bort redan från början; Nåväl,  det får vi inte reda på idag. Det är ändå anmärkningsvärt att man alltid tycks falla på målsnöret oavsett om det gäller 10 eller 100 kilometer, ett tecken på att dina prestationer sitter lika mycket i huvudet som i kroppen.

- Positiva tankar, positiva tankar!

Efter 5 kilometer på den sista intervallen märker jag hur energin sinar i kroppen och den tidigare frusna kroppen går över till att börja svettas. Eftersom jag inte lyckades med att fylla på med mat under sista matstoppet och inte heller laddat med annan energi är depåerna slut. Det går tungt och jag misströstar när jag kommer på att David knaprade en Dextrosol under förra intervallen. Hoppas han har en kvar...
Som tur är finns det varsin liten sockerkick för oss tre. Tur är det,  för det visar sig att alla i sällskapet har samma "out of energy" känsla som jag. Vi stannar upp, tar en tablett och den annalkande mattheten börjar ganska snabbt avta. Åtminstone tillfälligt, men hur länge räcker en dextrosol? 

Sista rundan sker på gatorna runt Gävle och vi snirklar runt på Söder vidare ned mot centrala stan med strategin att när vi närmar oss 10 kilometer vill vi vara så nära målet vid teatern som möjligt. Det får absolut inte bli för många metrar extra för nu är vi trötta. Vi ger upp måltempot på att ligga under 5:30 och nu på slutet springer vi i dryga 6 min/km. Det spelar ingen roll, tempot känns inte längre viktigt. Nu är det bara att komma i mål som gäller.

Och visst kommer vi i mål till sist! Sista kilometern sker i kvarteren runt målet för att vara säker på att vi inte ska springa i onödan och några hundra meter från målet konstaterar vi att nu är dagens intervallpass på sammanlagt 80 kilometer klart. Men vad är det som händer? När vi äntligen får stanna så blir benen aningens piggare och gladare. Vi springer vidare nu på övertid utan att klaga för att nå det utsatta målet. Väl vid teatern fylls vi ändå av en sån där varm känsla som man får när man har presterat över sin egen komfortzon. Man blir bara så överlycklig och tillfreds med sitt ömmande tillstånd att man bara vill skratta eller gråta, vilket som egentligen. Vi kramar om varandra och konstaterar nöjt att nu är vi klara för dagen. UNDERBART!

Äntligen i MÅÅL!!
Men tillbaka till frågan varför springer man egentligen ultra intervaller? Är det bara för att vi kan, vi vill eller bara för att vi är galen nog att försöka. Jag har inget bra svar på frågan. Jag bara råkar hamna i situationer med ultrasträckor helt enkelt för att jag inte kan motstå att testa om jag klarar det. Det är helt omöjligt att säga nej till roliga utmaningar man möter.
Ultralöpning är dessutom inte bara en tävling/motion eller prestationstest. Genom ultralöpning lär man känna sig själv och andra på ett helt annorlunda vis. Det är många prövningar som uppstår under en längre tids löpning. Du blir trött, det gör ont, det blir enformigt eller helt enkelt bara den övermäktiga känslan efter de första 5 kilometrarna där du vet att du har 75km till mål. Det gäller att hitta glädjeämnen i den situation du befinner dig och arbeta utifrån det.

Kanske det också är nyttigt för oss moderna människor som egentligen har det väldigt bra men vårt liv är fyllt av abstrakta mål och resultat, åtminstone vi som inte direkt kan titta på resultatet av vårt arbete i form av färdiga hus eller andra konkreta resultat som direkt kan ses. Kanske är det helt enkelt att vi har det för bra och behöver utsätta oss för ursprungliga, äkta, oförfalskade känslor i den puraste av sporter; Konsten att löpa. Vad vet jag?

Jag avslutar den här bloggposten med ett av mina favoritcitat angränsande till löpning från Sir Roger Bannister som på ett bra sätt beskriver oss löpare:

We run, not because we think it is doing us good, but because we enjoy it and cannot help ourselves. The more restricted our society and work become, the more necessary it will be to find some outlet for this craving for freedom. No one can say, 'You must not run faster than this, or jump higher than that.' The human spirit is indomitable.

Det är nog så vi människor överlevt evolutionen, genom att vara envisa, ostyriga och  helt enkelt oemotståndliga. Att stå inför en ultrautmaning är som att titta på det första tomma vita bladet i en bok du ska skriva. Så mycket tankar, ideér och vilja men ändå är det så lite du vet om slutet och de utmaningar som står efter vägen.

Helt enkelt betvingande att ge sig ut för att söka hur långt du kan nå.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar