fredag 30 december 2016

Verona Marathon - Race report


Årets första marathon så här sent på året! Varför inte? För en pollenallergiker är detta prime time på året, inte ett pollen så långt ögat når och en temperatur på behagliga 10-12 grader. Går inte att misslyckas med andra ord.

För min del har löpningen varit starkt åsidosatt till förmån för cykling i år. Dels förstås p.g.a. sub8 satsningen, men kanske framförallt för att början på året bjöd på knäproblem. Något som i och för sig återställdes med en galen dos stretch och löpvila i tre månader.

Men det skulle kännas konstigt att ett år passerar utan att ett enda marathon blir genomfört. Efter att den halvmaran som avslutar Vansbro Triathlon fungerat förvånansvärt bra, bestämde jag mig i augusti att trots bristen på löpträning vore det roligt att få åtminstone en målgång i ett marathon.

Sagt och gjort, under ett besök i Oslo blev det bestämt under en löptur med Jamie. Redan efter 10km löpning stod det klart att Verona i November blir ett fint tillfälle att köra en mara. Jamie är redan nu i toppform, och jag har en rejäl dos cykling i benen därför bestäms att målet för marathon ska vara sub3. På med löparskorna med andra ord. Sub3 har jag aldrig klarat tidigare så under hela hösten har fokuset varit på löpning och nu till sist är det dags att se vad investerade träningstimmar ger i form av minskat antal minuter på sträckan.

Startdags

Positivt: Vi fann ett B&B hotell endast 300 meter från startområdet
Negativt: Frukosten serveras kl. 08:00 och starten går kl. 09:00. Dessutom erbjuder frukosten en ganska fattig marathonuppladdning innehållande kaffe, croissant och en söt yoghurt.

Tur då att jag sedvanligt har med en chiafrö påse som har legat i blöt från gårdagskvällen. Chiafrön, inget marathon utan chiafrön. De må vara placeboeffekt eller inte, så länge jag tror att det fungerar så fortsätter jag köra med. Vad som helst borde vara bättre än en burk sötad yoghurt.

Nåväl, Den här posten ska inte klaga, jag tog två yoghurt och nu är det dags att springa.

Starten och målen vid den magnifika arenan i Verona

Start och målområdet är runt i kring Piazza Bra i centrala Verona. Sämre start kan man tänka sig.Vi träffar farthållaren för sub3 gruppen och han gör det klart att hans tempo ska ligga runt 4:05-4:15. Aldrig snabbare, säger han. Det låter som en plan: Både Jamie och jag "committar" oss för att göra följe under loppet.

Perfekt! Med en duktig farthållare ser jag mig själv mer eller mindre bara som en passagerare de kommande 42 195metrarna. Springa efter en ballong utan att behöve planera loppet det minsta.


Banan slingrar sig genom gator i centrum och två loopar i stadens ytterkanter.

Så går då starten. Som vanligt i marathon med långsamma steg i början då alla ska iväg. Ingen fara, det är inte här loppet avgörs. Vi joggar sakta fram och försöker hålla sub3 ballongen inom synhåll.

Fältet spricker upp och nu är vi uppe i marschfart på 4:15 det känns ganska vilsamt och bekvämt. Men farthållaren försvinner mer och mer. Ok, öka lite mot 4-tempo. Håller den för mig alldeles för höga farten några kilometrar och tappar fortfarande på farthållaren som måste köra på en bra bit under 4 min/km. WTF! Jag hör Jamie som springer upp bakom mig och förbi,

- His pushing us too hard! I give it a try to catch up with him.

Jag kan bara hålla med, det går för fort. Jag ger upp farthållaren och påbörjar min egen resa, Jamie fortsätter förbi och tar upp jakten. Ett val som visar sig vara ödesdigert för honom, några kilometer senare springer jag förbi och ser hans slitna ansiktsuttryck. De första kilometrarna har gått i en fart av strax över 4 min fart och jag är en idiot som aldrig lär mig att köra mitt lopp. Å andra sidan har jag bara sprungit 25 marathon så snart kanske jag lär mig.

Farthållaren som visade sig vara en 2:52 löpare. Den marginalen till målet hade inte jag i benen
Nu är det dags att köra mitt eget lopp. Jag börjar njuta av omgivningarna istället för att försöka överleva. Det är precis detta som jag gillar med marathon; att få uppleva städer på nytt sätt. Genom delar av städer som lätt missas som turist. Farten är fortfarande god och eftersom de första 6 kilometrarna gått fortare än planen så finns det marginal kvar.

En stadig ström av löpare runt om får mig att känna mig som en flockmedlem. Det är liksom bara är att följa med strömmen. Efter halva loppet passeras Piazza Bra igen och rätt vad det är så springer jag ensam. Vad är det här? Det verkar som att de flesta varit  halvmarathonlöpare. Nåja, det gör inget. Det finns fortfarande ryggar att jaga och benen känns fortfarande pigga.

Inför Verona marathon bestämde vi att det även är lämpligt för en reunion med Everest-gänget så Europa-delen av av Teamet ansluter. Steve som är skadad har ändå rest till Verona för att vara supporter. Nu ser jag honom för första gången och hör honom skrika. 
- You're looking good! Jamie is just about 3 minutes ahead of you.

Nu snurrar det till i skallen. Jamie??!! Men jag sprang förbi honom för 15 kilometer sedan och han verkade riktigt trött. Har jag sovit den sista milen? Nåja; Bra för honom.

Eftersom marathonsträckningen vinglar genom staden så får jag fortlöpande rapporter från Steve och hör att Jamie ökar farten. Mina egna ben börjar dock tyvärr bli trötta. 

Nu börjar kraften ta slut...

Farten avtar betydligt och det börjar bli tungt. Jag inser efter 35km att sub3 är förlorat. Nytt mål blir att åtminstone klara 3:05. Jag kämpar med varje steg utan att nå målfarten, lyckas ändå klamra mig fast i en fart kring 4:25 vilket får vara godkänt. Mer finns inte att hämta. Nu slingrar sig banan genom staden och det känns som att Steve står vid varje gathörn och hejar på fortfarande lika entusiastisk.   

3 kilometer kvar och Steve ropar:

- You are still up for 3:05, keep on running!

3:05, jag smakar på det och tänker att det inte är så dåligt trots allt att förbättra PB med 5 minuter. Mitt fokus under lopp är att inte titta så mycket på klockan, därför har jag bara momentantiden för tempot på displayen. Jag har därför ingen riktig koll på sluttiden, men 3:05 låter rimligt.  Jag kämpar för att få upp farten. Med ynka två kilometer kvar står Jamie efter kanten och hejar på. Har han redan gått i mål?

Jag frågar om han fixade sub3 och får svaret att det har gått toppen.

Nu snurrar det till i skallen igen. Har han redan gått i mål? Dessutom hunnit duschat! Då måste han fixat loppet på minst 2:50 alternativt så ligger min tid på 3:20.  Jag blir plötsligt lite tröttare i benen, men hoppas ändå att Steve har koll på läget och att 3:05 är inom räckhåll. Gatorna är till största del gjord av kullersten och stenplattor i den äldre delan av stan. Trötta fötter och ojämt underlag är ingen bra kombination och farten sackar. Till sist så öppnar sig målområdet framför, 300 meter kvara tt springa och i glädjen att se målområdet finns helt plötsligt kraft till en spurt kvar i benen.

Mot målbannern, traditionsenligt hopp och så är loppet över. Jamie och Steve väntar i målområdet och grattar. Det visar sig att Jamie har avbrutit loppet efter halvmaran men han tyckte att jag såg så trött ut att han tänkte att det piggar nog upp han säger att det gick bra för honom.

Steves rapporter har alltså varit felaktiga under loppet och vi undrar vad den kille tänkte med en stalker som fotar och peppar honom på en massa ställen under loppet.

För min del har jag räddat marathonåret 2016 med ett genomfört marathon. Det hade känts lite magert att inte få en enda målgång.

Tiden för loppet slutade på: 3:04:53, personbästa med 6 minuter. Det får jag vara nöjd med.

Lite vila och sedan några "after marathon" öl så ska nog detta bli bra:-)

Självklart finns det utrymme för ett målhopp




En till medalj till samlingen



After marathon party

Jamen, traditionsenligt måste man beröra Julia på ett visst ställe...

Rome & Julias balkong måste förstås besökas














Inga kommentarer:

Skicka en kommentar