Tidig morgon igen och den här morgonen ringer klockan p.g.a. att Ironman Mallorca startar 07:37. Väckarklockan står på 04:45 och det är dags att äta frukost och göra mig race klar. På golvet bredvid sängen ligger tävlingskläderna prydligt uppradade i ordning. Byxor, pulsband, tidtagningschip, linne, GPS-klocka. Följer man raden av kläder och utrustning står man när raden är slut färdigklädd med två glas chiafrön i handen och redo för frukost. Här kan inget gå fel.

Säkerställer dagen innan att inget kan glömmas genom att bygga en påklädnadsväg

Jag möter upp Roffe vid frukostbuffén och ytterligare ett tio-tal triatleter som bor på hotellet. Det är lugn stämning och vi intar frukosten småpratande om vad som komma ska under dagen. Roffe och jag har planerat att gå och jogga de 4 kilometrarna till starten vilket jag känner är en sådär bra idé så här på morgonen. Vi har dock tur då när en schweiziska med hennes PT har beställt taxi och vi erbjuds skjuts. Bra början på dagen!

Väl framme vid transitionsområdet och min cykel är det dags att börja pysslet. Cykeln packas med Gels och sportdryck och jag kollar att allt är ok. Det ser bra ut, men ska man inte pumpa däcket en aning till? Dagen innan köpte jag ett nytt bakdäck och även om det verkar vara bra tryck lånar jag en pump av killen bredvid.

-    Can I borrow your pump, please?
-    Yes of course! It is a bit tricky though so be careful. I use it just because it is small and convenient to travel with.
-    Brilliant! Thanks!

Nothin new on race day

Kollar bakdäcket, ser fint ut. Går över till framdäcken, nämen ser man på, här kan det fyllas på med 0.3 bar. Säkert avgörande för loppet... Precis vad jag misstänkte. Pumpar lite lätt och sedan strular nippeln lite när jag ska ta av pumpen.

Pssschhh…. WTF! Luften pyser ur!!! Jag har förstört min ventil och står nu med ett punkterat framdäck med 25 minuter innan transitionsområdet ska vara tomt. Ok Vad att göra? Det här är för det första inte så bra. Jag har aldrig bytt ett däck och nu känns inte som ett bra val att lära sig något nytt. Jag nyper mig i armen för att dubbelkolla om det inte är en mardröm trots allt. Aj! Närå jag är klarvaken.

- Thanks mate for borrowing me your pump! Need to rush, I am in a bit of a hurry. Good luck in the race; Inte hans fel att jag sabbar mitt däck och vi önskar varandra lycka till.

Då är det dags att testa den fria marknaden i startområdet, lite mindre än 25 min på mig nu och jag har ingen fungerande cykel att ge mig ut på efter avslutad simning.
- Anyone got a spare tyre? Tyvärr så inget svar mer än det jag själv gav till den kvinna jag såg på Ironman Kalmar förra året. Får dock en hel del sympati, I am so sorry for you friend, Good luck…

Men så kommer en spansk kvinna som säger. Jag känner mekanikern, jag ringer honom så kommer det att ordna sig. Ett ögonblick. Det här är inte sant! Det kommer att ordna sig, jag kommer kunna cykla. YES!

Jag springer med cykeln till bortre delen av transitionsområdet och träffar mekanikern. 17min kvar och jag verkar vara i trygga händer även om jag inte är ensam om att ha problem. Jag ringer Roffe och meddelar min status. Innan vi gick in på området så pratade vi just om sista minutenändringar. Roffe är tydlig med ’Don’t touch what is working’. Jag höll förstås med då, men har ofta svårt att lyssna på den kloka sidan mig själv när det gäller praktisk handling.

Just nu, allt annat än startklar och tiden går

Ok, Roffe strör ingen salt i såret och kommer till min plats, 7 min kvar och jag har inte ens hunnit gå på toaletten. Ber Roffe om hjälp att ställa cykeln på min plats när den är klar medan jag ställer mig i toalettkön. Gott om tid, fixar toaletten och springer väg till ombytestältet. Har fått tummen upp av Roffe när jag såg honom gå iväg med min cykel så jag springer in i ombytestältet och packar upp simprylarna. Ur högtalarna ljuder.

- The time has now pasted 7 a clock and everyone needs to be out of the transition area. It is a long way to walk and you need the time to drop your white bags.

Jag småjoggar till starten och hänger upp min vita påse med ombyteskläder efter målgången. Förhoppningsvis ska jag vara tillbaka inom 11h för att hämta väskan igen.

Puh! Vilken morgon. Men nu är jag på plats, cykeln är ok och nu är det bara att ladda för simningen. I vanliga fall brukar jag känna behov av att jogga lite alternativt simma igång kroppen. Den här morgonen är annorlunda. Jag har redan puls, är varm och har inget behov av någon som helst ytterligare stimulans. Men titta där står Roffe! Tjena kompis, kul att se dig. Eftersom vi inte har haft tid på morgonen att göra en race plan så gör vi det nu på väg till startledet.

Dags för start.

Simningen

Starten i Mallorca är rullande vilket innebär att du seedar dig själv baserat på din egen ärlighet mot dig själv. Min race plan säger att som bästa tid kan jag göra 1:15, men förutsättningarna är optimala idag. Inga vågor, saltvatten, 24C i vattentemperatur och våtdräkt är tillåten. Vi ställer oss i ledet 1:15 och är optimistiska. Den offensiva race-planen träder i kraft.

Startskottet ljuder för proffsen vilket innebär att det fortfarande är 7minuter kvar för oss. Speakern höjer stämningen och två minuter senare går starten för de professionella damerna. Nästa skott är det vi som ger oss av. Roffe och jag småpratar, avancerar lite i startkön efter att vi börjar få lite feeling och att vi båda känner oss trygga efter att ha fått coachning av Patrik Floren och Pär Thörnhult har vi förbättrat oss väsentligt och nu hoppas vi på att få visa det med en bra tid på Ironman. Till vår hjälp förutom förbättrad simteknik är det tillåtet med våtdräkt, vilket i kombination med Medelhavets salta vatten ger ett skönt flytläge.

Där går startskottet! Kön mot vattnet börjar rulla framåt, jag är spänd om mina känslor för simningen ska besvaras när jag väl infinner mig i vattnet. Man vet faktiskt inte hur huvudet fungerar när man befinner sig i trängseln med en mängd andra atleter som inget annat vill än att prestera. Precis som jag själv med andra ord. Men det fungerar bra glädjande nog bra, några slag och sparkar, några simmar långsammare än jag, vissa är snabbare och försöker simma över mig. Jag känner mig trygg och inget får mig ur balans. Vilken härlig känsla!

Visst är det speciellt när 2500 simmare ger sig av i soluppgången

Navigeringssimning tar på krafterna. Navigeringssimning innebär att du lyfter blicken och tar en riktning efter ett visst antal andningar istället för att enbart ligga i en bra position som man kan göra i en bassäng. Men jag är en smart liten filur som tänker. Om jag istället för att navigeringsimma, istället hittar ett par fötter framför mig som jag kan simma bakom, då kommer jag inte bara att spara krafter på att slippa titta upp och framåt. Jag ligger dessutom och draftar bakom simmaren framför.

Efter några hundra meter finner jag ett bekvämt tempo bakom en simmare och exekverar min listiga plan att drafta bakom den simmaren som säkert vet var han är på väg. Bekvämt ligger jag tätt inpå och touchar hans fötter med jämna mellanrum. Inte en tanke på att själv hålla riktning. Döm om min förvåning då han efter några hundra meter gör ett tvärkast och byter riktning. Jag tittar upp och… Vi är bredvid en av de vattenskotrar som är tänkt att avgränsa simningen. Damn!

Vi människor är flockdjur och jag är en av alla de individer som tror att den framför mig i flocken har koll på läget. Det visar sig nu att så är inte fallet och vi befinner oss just nu ensam, 50 meter från alla andra som simmar i rätt riktning. Ok, lite extra simning, jag ändrar riktning och bestämmer mig för att resterande del av simningen lita på mig själv och återgå till navigationssimning och eget ansvar. Senare hör jag att även Roffe har varit och simmat ute i periferin av samma anledning. Ja, vi människor; Vi är inte mycket klokare än en skock fiskar.

Simningen känns bra; Jag trycker på och blir inte trött. Tänk vad en tävling kan göra med din förmåga och dina sinnen. Efter dryga halva sträckan gör vi en Australian exit, dvs. vi springer upp på stranden i 50 meter för att sedan vända tillbaka ned i vattnet. Min klocka visar 44minuter och 2.4 kilometer och jag blir osäker om jag har vinglat alldeles för mycket. Tillbaka i vattnet ökas därför tempot, lätt besviken och en viss rädsla över att ha underpresterat även fast känslan varit god. Jag trycker på och kroppen svarar med Go go go… Inte ett uns av trötthet, underbart!

Resten av simningen går som en dans även om jag är lätt orolig över tiden, är det en bra tid eller.. Jag kliver upp ur vattnet och tittar på klockan och finner att simningen tagit 1h 12 minuter!! God damn it! Jag har redan sprängt det bästa scenariot i race planen och jag är pigg som aldrig förr. Simningen har inte tagit ett uns av kraft. Fy tusan vad skönt!

Min dåliga simnavigering gjorde att simningen fick några hundra meter i bonus.

T1

In på växlingen, jag kostar på mig att ta det lite lugnt. Det är några hundra meter löpning till transitionsområdet där jag ska hämta min blåa cykelpåse; (Blue for bike, allt måste vara intuitivt för trötta atleter). Av med våtdräkten, tar snabbt en Mightysport Gel som ligger i påsen och därefter tar jag tid för att smörja in mig i solskyddsfaktor 50 för nu ska det enligt raceplanen cyklas i max 6 timmar. Färdig! Packar påsen med simprylar och kastar den i dropzone för att leta upp cykeln och ge mig av. Bland 2500 cyklar springer jag direkt rätt och hittar cykeln som Roffe ställt upp. Allt verkar ok, dags att ge sig av.

Cykling 180.2 kilometer

Ut från transitionsområdet och jag ler. Jag nästan småskrattar; För jämfört med förra årets Kalmar Ironman har jag 20 minuter tillgodo redan efter simningen och i år är jag i betydligt bättre form än inför Kalmar. Vilken hit det här kommer att bli!

Mitt utgångsläge de första 20km ligger i en fart på 36+ km/h vilket är bra då stigningarna mot Mount Lluk säkert kommer att utmana och tillfälligt sänka medelhastigheten. Lluk eller ej spelar ingen roll, jag är kung och mina ben är en maskin som inte kan krossas. Nu kör vi!

Kchong! Något smäller till och min första tanke är att någon har problem. Min andra tanke är dessvärre att nu har jag problem. In på sidan och snabbt upp med handen i ledet av cyklister för att få plats och inte riskera att någon kör in i mig när jag gör en snabb inbromsning. Det här är tamigtusan inte sant! En eker har gått i mitt bakhjul och hjulet har fastnat i ramen!!!

En sandstorm av tankar far genom mitt huvud, en tromb som suger allt gott ur dig och lämnar endast ett ensamt tomt intet vid vägkanten som betraktar alla andra cyklister vina förbi i 40km/h medans jag står på noll och i moll. Jag försöker samla tankarna, hitta mig själv, nuet och den lätt jobbiga situationen; Det är inte lätt; Komihåg att iklädd Lycra besitter vi triatleter en IQ nära noll, så att försöka sig på intellektuella eller framförallt praktiska metoder är i stort sett meningslöst. I mitt huvud snurrar tankarna i alla riktningar, ”Nu är det slut för min del”, ”hit men inte längre”, ”Så går det när man inte har koll på prylarna”.

Jag behöver en markör, en sådan som används på turistkartor. En markör som säger "du är här", härifrån väljer du en riktning som utgångspunkt från den position du just nu befinner dig i. Vill du sluta här? Eller ska vi köra järnet? För andra gången den här morgonen känner jag att jag tappar kontrollen. Är det här slutet? Slutar resan redan här? Missar jag hela poängen med resan? Jag framkallar bilder från i somras när en eker gick sönder och Maria hämtade mig 5 mil utanför Gävle då cykeln satte sig och blev obrukbar efter ett ekerbrott.

Just snyggt att det ska hända igen efter att man rest till Mallorca för att prestera i hopp om att få den härliga bekräftelsen att man verkligen har cashat in all träning från det gångna året. Just nu känns hoppet ute. Ska det ta slut? Ska jag stå och vänta på skjuts härifrån och låta tävlingen vara över? Jag misströstar och tycker synd om mig själv en stund, men vaknar som tur är till liv igen;

- It aint over until fat lady sings.

Fan! Det ska ta mig tusan inte vara över! Jag snurrar på hjulet och det fastnar direkt i ramen eftersom hjulet har blivit skevt där ekern lossnat. Okay! Hur tar vi oss ur det här? Fortfarande i en lätt stressituation lossar jag bakhjulet och vrider det lätt snett åt höger så att det hjulet inte skrapar i ramen när jag cyklar. Jag skruvar fast hjulet igen och snurrar lätt på det, det löper fint även om det är aningen skevt. Måtte det bara hålla! Ibland när jag är hemma brukar jag beundra ingenjörskonsten med de aerodynamiska ekrarna som håller upp FSA-fälgarna i kolfiber. Just i detta nu hade jag gärna sett att hjulet bars upp av Monark stålfälgar där det utan problem kan lossna en tre fyra ekrar och det går att cykla ändå.

Upp på cykeln igen; Roffe cyklar förbi strax efteråt och undrar hur det går; Börjar bli bättre även om jag befinner mig strax utanför helvetet är svaret. Roffe önskar lycka till och trampar vidare. Han ser stark ut, kul att en av oss presterar! Nu cyklar jag lugnt och undrar om hjulet håller, om det första 20 kilometrarna varit en dans på rosor så har jag en känsla av att de resterande 160km blir en dans på kaktusar.

Ned i bocken och trampa, enda sättet att ta sig framåt

Trampa, trampa; Det verkar fungera ändå. Efter ett tag vågar jag öka farten och jag bestämmer mig att från och med nu är varje kilometer som jag tar mig framåt i loppet en bonus och jag tänker köra som att varje meter är den sista. Eftersom varje meter är en bonus tittar jag heller inte mer på GPS-klockan för att veta hur långt in i loppet jag kommit, just nu är det troligtvis irrelevant. Vägarna är fina och efter den löper ett pärlband av cyklister i snabb fart, man får inte glömma att man är priviligierad att få vara med om en sådan här upplevelse och jag glädjs mitt i allt elände. Glädjs för att de är så förbaskat vackert att få vara en del av en tävling med så många atleter som just nu pressar ur hundratusentals träningstimmar rakt ned i asfalten.

En sak vet jag dock, det kommer att pressas mer kraft i asfalten. Efter 12mil ska vi klättra uppför Mount Lluk. Vi cyklade över Lluk i onsdags för att få en känsla och nu ska vi återigen testa med lite mil i benen. Det går inte fort, 11-15km/h uppför branten som sträcker sig ca. 13km med 5-6% lutning. Det bränner i benen och kokar i huvudet för mot bergväggen står luften stilla och solen steker.

Eftersom jag vridit hjulet ett snäpp kuggar inte kedjan så bra in i den lättaste växeln vilket gör att jag hackar mig uppför branten samtidigt som däcket stundtals smeker ramen och bromsar upp cykeln en aning. Bara jag inte sliter upp en punktering. Men vad gör det, just nu? Det fungerar och jag ska bara tänka en meter i taget!

- Jag är en maskin, kan inte bli trött, Jag är en maskin, kan inte bli trött...

Det går trögt, men inte så tufft som jag föreställt mig, ett antal svenskar är snabbare än jag och de passerar. Vi passar på att småprata och lyckönska varandra när backen tar plötsligt slut. Nu blir det åka av, tyvärr inte i den fart jag hoppats då jag inte vågar påfresta bakhjulet med att bromsa har jag enbart frambromsen till min hjälp. Det blir åtminstone vila och en förbaskat rolig utförskörning efter serpentinvägen. Backkörningen fungerar trots att jag var lite orolig. Visserligen kör jag relativt lugnt och trampar inte så hårt utför som jag önskat, ändå rullar cykeln fram i 65km/h. Nu är det bara att stå på mot Alcudia!

Sista metrarna efter en händelserik cykling

Ok några hinder som den branta backen i Muro ska passeras. Efter loppet får jag höra att Muro betyder vägg på spanska, kan vara bra för er som kör IM i Mallorca att ha i minnet när ni gör den skarpa vänstersvängen efter att ni just kommit in i Muro och där ni kommer att möttas av en väg som ser ut att löpa upp efter en vägg.

Efter Muro verkar cyklingen aldrig ta slut. Vägen slingrar fram på mindre vägar och en viss del efter motorvägen, gemensamt oavsett storlek är att det alltid är motvind. Hursomhelst verkar silhuetten av Alcudia aldrig vilja visa sig. Men till sist; Äntligen! Nu närmar sig Alcudia och cyklingen kommer att fixa sig. Blir det något fel nu kan jag utan problem springa sista milen bara på adrealin.

Cyklingen genom stan känns underbar och när målområdet närmar sig blir det lite känslosamt, jag trodde ju 5½ timme tidigare att loppet var kört. Men nu är jag här och nu ska springas!

T2

Av med cykeln. Min plats ligger ca. 200 meter fram och jag springer på lätta fötter fram. Ok, en misslyckad cykling men tid finns att reparera skadan genom att springa maran på under 3:30. Jag gick ju faktiskt ut med bonusminuter efter simningen. Tar det ändå lugnt i växlingen för att hinna samla kroppen samtidigt som den röda påsen (Red for Run) hämtas med löpprylarna i. Få på skorna och droppa cykelprylarna i dropzone and; Off we go!

- Ut för lite löpning…

Löpning 42.2 kilometer

Känns skönt att få ge sig ut på löpning. Nu beror allt enbart på mig

Lika bra då att köra på från början, med ambitionen att ligga på 4:45 fart ger jag mig av. I det här läget känns det överkomligt då banan är platt och lätt. Inser tyvärr snart att farten inte finns i benen, benmusklerna minns fortfarande Lluk och redan efter 4km ger jag upp försöket med att springa maran på 3:30. Ok, vad att göra? Löpning är min komfortzon, fungerar det inte med att springa med fart får jag helt enkelt koppla in ångloket, lägga ett tempo där jag kan nöta mil efter mil utan ansträngning. Jag hoppar in i 5:30 lunken och nu börjar det kännas bra. Förbaskat varmt. Måste vara kring 30 grader, men ändå känns det bra.

Banan är ca. 9kilometer och löps i 4.5 varv. Varje varv får man ett armband så att man själv har koll på när man är klar och får vika av mot mål efter fyra varv, men framförallt förstås också så att arrangörerna inte får in en massa yra triatleter i målområdet som egentligen ska springa ett varv till.

Armbanden fungerar även bra som motivation. Nästa varv får du ett blått band då är det bara ett varv till du får det röda och sen; Sen får du det magiska gula bandet som betyder att du får springa i mål. Ja, ungefär så går tankarna. För det behövs motivation den avslutande marathonsträckan då kroppen börjar tycka att nu är det nog.

Men mina ben får inte nog, dom är faktiskt inte speciellt trötta under löpningen; Däremot får magen nog efter 22 kilometer. Magen vill inte veta av en Powerbar, Gel eller ens en droppe sportdyck. Allt står mig upp i halsen och jag går över till att enbart dricka vatten vid stationerna. Men illamåendet håller i sig fram till 30 km och det går trögt, till sist pallar magen inte mer och jag springer in på en toalett och kräks. Hmmm… Inte vackert men nu känns det bättre. Farten kan ökas igen och vid nästa vätskestation känner jag lusten att dricka Cola som balanseras med en apelsinklyfta. Surheten i apelsinen balanserar överflödet av all energi som tryckts tidigare i loppet och farten kan ökas.

I en Ironman går man genom många faser, hopp & förtvivlan, kickar och glädje blandat med känslomässiga berg och dalbanor. Man får krampkänning, mjölksyra och en känsla av hopplöshet av avståndet om sådana tankar dyker upp. Som tur är så heter kungen av allt man möter under ett Ironman ENDORFINER. Endorfiner som fyller kroppen vid målgången och som man kan använda som lockbete för att bestrida alla svårigheter under ett race. Till sin hjälp har endorfinerna all publik efter banan som lyfter fram löparna med hejarop. Du ser pigg ut, Ulf; Kör hårt; Heja Sverige! På nummerlappen står svenska flaggan samt förnamnet och publiken ser nog på oss att vi blir piggare när vi får höra vårt namn.

Så får jag till sist ta det gula armbandet och nu återstår det lite mindre än 7 kilometers löpning. Det är mindre än min vardagsrunda hemmma och nu kan jag som vanligt bryta ned loppet i sträckor som jag känner igen varje steg på. 6km, då passerar jag Statoil. 4km och jag är snart framme vid Bolougnerskogen. 2km kvar och jag har passerat Lexe. Att visualisera banor du känner igen gör löpningen lätt, du vet precis hur många steg det är kvar och du vet att egentligen brukar du ligga på 4min/km tempo på den här banan. Att springa så här sakta är ju löjligt enkelt.

Sista två kilometrarna av banan löper efter stranden i Alcudia, det är också där det är mest publik av naturliga anledningar. Nu är jag pigg och glad av varje hejarop som publiken ger. På avstånd hörs speakern i målfållan när medtävlare springer i mål vilket ger än mer energi. Vi är fyra löpare som springer tillsammans och samtliga har fyra armband i olika färger vilket innebär att samtliga av oss ska svänga till höger mot den härliga Ironmanmattan snart, istället för att ge oss av för ett nytt varv. Finns inte längre ett uns av trötthet kvar och vi ökar farten, ingen vill förstås ge sig den sista kilometern. 200 meter kvar, jag låter de andra löparna springa förbi för jag har lovat Daniel N en kullerbytta över mållinjen och sådana löften måste hållas.

Så tas då de första stegen på den magiska mattan om 100meter får jag stanna för att få massage och bara ligga ned. Publiken och konferenciern säger den härliga meningen som är belöningen för 11 timmmars slit:

- Ulf, YOU ARE AN IRONMAN!
Underbart! Jag letar efter Maria I publiken men hittar henne inte, stannar upp innan målgången och gör en kullerbytta för att sedan kliva över mållinjen. Ett dagsverke är gjort och nu ska jag bara hitta ett ställe att ligga ned på och ta det väldigt lugnt innan jag går vidare mot massage och Ironman-buffén.

Jaha; Då var det över, alla träningstimmar, cykelpass och simning växlades in under 11h 14minuter och 58 sekunder. 3 minuter sämre än förra året i Kalmar och även sämre än mitt mål för den här tävlingen, men jag är nöjd. Man kan inte vara annat nöjd när kroppen visar tacksamhet enbart över att få stå stilla och slippa dricka sportdryck. Det här är ändå höjden av lycka! Lycka för det enkla förhållandena som gör en glad, nu ska det bli smaskens med en öl som serveras. Förra året var det enda jag kunde äta lite buljong men i år mår jag prima och är redan sugen på en öl. Skål på oss allesammans!

Till sist blev jag ändå en Ironman igen. En sån underbar känsla!

Maria filmade målgången och visst höll jag löftet med en kullerbytta. Det går inte vara trött på en Ironman målraka, se film nedan.

Medalj, nummerlapp och de armband som samlades under löpningen

Ulf Domanders

Overall Rank: 627

Div Rank: 93

Gender Rank: 580


BIB	1802
Division	45-49
Age	47
State	SE
Country	SWE
Profession	---
Points	3424

Race Summary
Swim	01:12:59
Bike	05:58:36
Run	03:51:14
Overall	11:14:56

SWIM DETAILS | Division Rank: 181

Split Name	Distance	Split Time	Race Time	Pace	Division Rank	Gender Rank	Overall Rank
Total	3.9 km	01:12:59	01:12:59	01:53/100m	181	1073	1176

BIKE DETAILS | Division Rank: 154

Split Name	Distance	Split Time	Race Time	Pace	Division Rank	Gender Rank	Overall Rank
Total	180.2 km	05:58:36	07:17:40	30.16 kph	154	899	970

RUN DETAILS | Division Rank: 93

Split Name	Distance	Split Time	Race Time	Pace	Division Rank	Gender Rank	Overall Rank
Total	42.2 km	03:51:14	11:14:56	05:29/km	93	580	627

Transition Details

T1: Swim-to-bike	00:06:05
T2: Bike-to-run	00:06:02

Säkert lite dåligt formatterad resultatlista. Här finns originalet: http://eu.ironman.com/triathlon/events/emea/ironman/mallorca/results.aspx#ixzz3nDY4MtYo


Ironmantaxin som står och väntar in kollapsande atleter som tar sig in till mål, men inte en meter till.

Ironman klart! Årets stora utmaning avklarad och vad återstår nu? Kanske en marathon i Nice i november, eller så blir det bara vila till nästa års utmaningar börjar ta form. Norseman lockar förstås och jag avser även i år att vara med i lotteriet av de exklusiva platserna till denna som det verkar fantastiska utmaning.

Men först i kön står några sköna träningsfria dagar med Ironmanvila på Mallorca.