Vad gör man om man blir inbjuden till att springa 52 kilometer skogslöpning när det i träningsprogrammet klart och tydligt står - Träna snabbhet? Självklart struntar man i programmet och ger sig ut i skogen för att samla mil.
När frågan från Daniel N anlände om det inte är dags att göra ett ultra-pass igen är min första tanke; Ultra-pass! Är han galen? Han vet ju om att min plan att bli snabb vilket innebär, inte bara nöta mil. Det borde han väl förstå? I tre veckor har jag enbart tränat för att orka hålla högre fart och ta mig ifrån min löpkomfortzon, den som varit mitt hem i så många år. Men givetvis traillöpning är kul och även om det inte främjar snabbhet så vänjer det benen att springa i många timmar vilket är nog så viktigt. Tid i benen gör att den magiska 30 kilometers stumheten i benen på ett marathon förskjuts och mentalt så känns förstås 42 kilometer ynkligt lite om man några veckor innan springer över 50 kilometer. Det är nog trots allt inte så dumt att göra ett ultrapass.
Klockan 08:30 står vi därför på parkeringen utanför Högbo bruk och samlar ihop gänget. Vädret kunde inte vara bättre med höstsolen som värmer och på parkeringen står vi fyra löpare som vill springa. Planen är att utgå från Brattfors mot Högbo för att i Gruvstugan äta lunch och sedan springa tillbaka en annan sträckning efter Gästrikeleden. Med den planerade rutten passeras Mårtens klack vidare efter Länåsleden mot Hålldammen och sedan mot Högbo. på vägen tillbaka följer vi Gästrikeleden efter väg 272. På det viset får vi även möta stigningen uppför Mårtens klack två gånger. Det kommer benen att gilla...
När vi parkerar i Brattfors möter torparen Danne Solander upp och visar upp hela Brattfors i sin prakt vilket går på ungefär 5 sekunder. Det räcker med att vrida huvudet i båda riktningarna så är sightseeingturen över. Men vi har inte tid att prata löpningen kallar. Hejdå Brattfors och Danne...
Första etappen mot Mårtens klack går på väl utmärkta stigar och även om löpningen går uppför i några kilometer har vi svårt att hålla det planerade tempot på mellan 6-6:30 även om vi vet att sådant beteende ofta har en bitter eftersmak. Det går helt enkelt för fort.
Stigarna efter Gästrikeleden och speciellt Länåsleden är av högst varierande kvalitet stundtals fina stigar blandas med löpning i sank mark och letande efter trädmarkeringar som visar sig alltför sällan. Den dåliga markeringen av banan ger oss en massa extrakilometer trots att vi alla har telefoner med GPS och gröna kartan springer vi fel. Alla felval i orienteringen kan även härledas till gruppen obefintliga navigationskänsla. Det tillsammans med roliga diskussioner och konstant pratande under löpningen gör att vi säkert hade missat Piccadilly circus om det hade passerats. Nu är vi dock långt ifrån Londons vimmel och ännu inte halvvägs på dagens löptur.
Halvvägs efter 27 kilometers löpning har Stefan haft hög puls en tid trots att vi springer i lugnt tempo. Vi stannar upp och väntar på att pulsen sjunker men när vi ger oss av så pumpar det snabbt inne i Stefans bröst. För att inte riskera att slita på kroppen och dra på sig följdsjukdomar i onödan bestäms att han börjar promenera och vi andra löpare springer vidare. Lite som djungelns lag de svaga lämnas åt rovdjuren. :-) Vi lovar att Martin som kliver av i Högbo möter upp honom med bil. Vi önskar Stefan lycka till med en skön höstförkylning och feber kommande vecka...
Nu börjar det fina vädret byta form mot mörka moln och regnet börjar droppa. Mörka moln ser även Martin som redan nu persat med den längsta sträckan han någonsin sprungit. Enligt Daniels kartmätning skulle vi varit framme nu men enligt kartan har vi minst 5 kilometer kvar. Så går det till när man utökar komfortzonen, lite underskattning på sträckor utan möjlighet att hitta en närmare väg och vips så persar man i långdistanslöpning. Det värker i benen på Martin får vi höra samtidigt som det är han som håller upp farten och springer som en gasell uppför backarna. Jag och Daniel förstår ingenting. Måste vara längtan till en varm bil som lockar.
36 kilometer avverkade, regnet tilltar kraftigt och Högbo närmar sig där vi ska vi äta lunch på Gruvstugan. Martin hoppar först in i bilen för att hålla löftet till Stefan och hämta upp honom var han nu är. Senare får vi höra att nu har Martin åkt fel med bilen, låga odds på den. Jag och Daniel joggar till Gruvstugans servering med den varma Gulaschsoppan i tankarna som nu nästan nått smaklökarna. Men vad nu?
- STÄNGT PÅ SÖNDAGAR!
I den här situationen tänker man att det kanske hade det varit på sin plats om vi redan innan vi började springa hade verifierat att restaurangen är öppen. Nåja, 100 meter längre bort finns en liten kiosk som i alla fall är öppen. Vi joggar lite nedslagna dit och köper en kexchoklad och Cola och sätter oss på golvet utanför receptionen. Regnet öser nu ned och vi tappar nästan modet. Det är 27 kilometer kvar att springa tillbaka till Brattfors och vi har precis blivit snuvade på det goda. Ska resan ta slut redan här?
Vi börjar tänka på alternativen:
Efter att ha fått lift första etappen är vi båda nöjda över beslutet och nu känns benen fjäderlätta igen. Vi ökar tempot och håller bra fart över stigarna och senare upp mot Mårtens klack. Det regnar fortfarande men nu är alla kläder så genomblöta att det spelar ingen roll längre. Vi håller ett bra tempo efter leden som nu när det är utmärkta stigar så är löpningen är lätt. När vi står nöjda uppe på Mårtens klack och beundrar för andra gången idag utsikten är det bara ett par kilometers utförslöpning kvar. Daniel tar täten och låter benen rulla i nedförsbacken på den hala stigen, jag som inte är lika duktig traillöpare hänger med skräck på i samma fart.
Förstås läggs det till ytterligare 1 kilometers löpning p.g.a. en sista felnavigering, men det hör ju dagen till. Skön löpning fick vi absolut under dagen och några ultra-mil i benen som hjälp i den kommande marathon i Frankfurt.
När frågan från Daniel N anlände om det inte är dags att göra ett ultra-pass igen är min första tanke; Ultra-pass! Är han galen? Han vet ju om att min plan att bli snabb vilket innebär, inte bara nöta mil. Det borde han väl förstå? I tre veckor har jag enbart tränat för att orka hålla högre fart och ta mig ifrån min löpkomfortzon, den som varit mitt hem i så många år. Men givetvis traillöpning är kul och även om det inte främjar snabbhet så vänjer det benen att springa i många timmar vilket är nog så viktigt. Tid i benen gör att den magiska 30 kilometers stumheten i benen på ett marathon förskjuts och mentalt så känns förstås 42 kilometer ynkligt lite om man några veckor innan springer över 50 kilometer. Det är nog trots allt inte så dumt att göra ett ultrapass.
 |
| Den planerade löprutten efter Gästrikeleden |
Klockan 08:30 står vi därför på parkeringen utanför Högbo bruk och samlar ihop gänget. Vädret kunde inte vara bättre med höstsolen som värmer och på parkeringen står vi fyra löpare som vill springa. Planen är att utgå från Brattfors mot Högbo för att i Gruvstugan äta lunch och sedan springa tillbaka en annan sträckning efter Gästrikeleden. Med den planerade rutten passeras Mårtens klack vidare efter Länåsleden mot Hålldammen och sedan mot Högbo. på vägen tillbaka följer vi Gästrikeleden efter väg 272. På det viset får vi även möta stigningen uppför Mårtens klack två gånger. Det kommer benen att gilla...
När vi parkerar i Brattfors möter torparen Danne Solander upp och visar upp hela Brattfors i sin prakt vilket går på ungefär 5 sekunder. Det räcker med att vrida huvudet i båda riktningarna så är sightseeingturen över. Men vi har inte tid att prata löpningen kallar. Hejdå Brattfors och Danne...
Första etappen mot Mårtens klack går på väl utmärkta stigar och även om löpningen går uppför i några kilometer har vi svårt att hålla det planerade tempot på mellan 6-6:30 även om vi vet att sådant beteende ofta har en bitter eftersmak. Det går helt enkelt för fort.
Stigarna efter Gästrikeleden och speciellt Länåsleden är av högst varierande kvalitet stundtals fina stigar blandas med löpning i sank mark och letande efter trädmarkeringar som visar sig alltför sällan. Den dåliga markeringen av banan ger oss en massa extrakilometer trots att vi alla har telefoner med GPS och gröna kartan springer vi fel. Alla felval i orienteringen kan även härledas till gruppen obefintliga navigationskänsla. Det tillsammans med roliga diskussioner och konstant pratande under löpningen gör att vi säkert hade missat Piccadilly circus om det hade passerats. Nu är vi dock långt ifrån Londons vimmel och ännu inte halvvägs på dagens löptur.
Halvvägs efter 27 kilometers löpning har Stefan haft hög puls en tid trots att vi springer i lugnt tempo. Vi stannar upp och väntar på att pulsen sjunker men när vi ger oss av så pumpar det snabbt inne i Stefans bröst. För att inte riskera att slita på kroppen och dra på sig följdsjukdomar i onödan bestäms att han börjar promenera och vi andra löpare springer vidare. Lite som djungelns lag de svaga lämnas åt rovdjuren. :-) Vi lovar att Martin som kliver av i Högbo möter upp honom med bil. Vi önskar Stefan lycka till med en skön höstförkylning och feber kommande vecka...
Nu börjar det fina vädret byta form mot mörka moln och regnet börjar droppa. Mörka moln ser även Martin som redan nu persat med den längsta sträckan han någonsin sprungit. Enligt Daniels kartmätning skulle vi varit framme nu men enligt kartan har vi minst 5 kilometer kvar. Så går det till när man utökar komfortzonen, lite underskattning på sträckor utan möjlighet att hitta en närmare väg och vips så persar man i långdistanslöpning. Det värker i benen på Martin får vi höra samtidigt som det är han som håller upp farten och springer som en gasell uppför backarna. Jag och Daniel förstår ingenting. Måste vara längtan till en varm bil som lockar.
36 kilometer avverkade, regnet tilltar kraftigt och Högbo närmar sig där vi ska vi äta lunch på Gruvstugan. Martin hoppar först in i bilen för att hålla löftet till Stefan och hämta upp honom var han nu är. Senare får vi höra att nu har Martin åkt fel med bilen, låga odds på den. Jag och Daniel joggar till Gruvstugans servering med den varma Gulaschsoppan i tankarna som nu nästan nått smaklökarna. Men vad nu?
- STÄNGT PÅ SÖNDAGAR!
I den här situationen tänker man att det kanske hade det varit på sin plats om vi redan innan vi började springa hade verifierat att restaurangen är öppen. Nåja, 100 meter längre bort finns en liten kiosk som i alla fall är öppen. Vi joggar lite nedslagna dit och köper en kexchoklad och Cola och sätter oss på golvet utanför receptionen. Regnet öser nu ned och vi tappar nästan modet. Det är 27 kilometer kvar att springa tillbaka till Brattfors och vi har precis blivit snuvade på det goda. Ska resan ta slut redan här?Vi börjar tänka på alternativen:
- Att bryta i Högbo efter 37 km är för tråkigt. Ultra börjar vid 50 km då går det inte att göra en 37 km sprint
- Att lägga till 27 km ytterligare i hällande regn lockar så där mycket
Efter att ha fått lift första etappen är vi båda nöjda över beslutet och nu känns benen fjäderlätta igen. Vi ökar tempot och håller bra fart över stigarna och senare upp mot Mårtens klack. Det regnar fortfarande men nu är alla kläder så genomblöta att det spelar ingen roll längre. Vi håller ett bra tempo efter leden som nu när det är utmärkta stigar så är löpningen är lätt. När vi står nöjda uppe på Mårtens klack och beundrar för andra gången idag utsikten är det bara ett par kilometers utförslöpning kvar. Daniel tar täten och låter benen rulla i nedförsbacken på den hala stigen, jag som inte är lika duktig traillöpare hänger med skräck på i samma fart.
Förstås läggs det till ytterligare 1 kilometers löpning p.g.a. en sista felnavigering, men det hör ju dagen till. Skön löpning fick vi absolut under dagen och några ultra-mil i benen som hjälp i den kommande marathon i Frankfurt.
 |
| Navigering |
 |
| Mer navigering, är vi vilse? |
 |
| Gruvstugan stängd var lite av en överraskning |
 |
| Kexchoklad istället för mat fick bli räddningen |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar