A perfect day for sport!

Jag står iklädd mina löparkläder i hotellreception på ett hotell i Sibirien och receptionisten meddelar att det är -19°C och att det är en “Perfect day for sport”. Jag har hamnat i Sibirien efter att ett år tidigare sprungit Everest marathon och kommit överens med några av de andra deltagarna i min Everest-grupp att nästa gång vi träffas ska vi minsann göra det med mål att springa en absolut slät marathon; Till skillnad från Himalayas högst ojämna natur.

Mötespunkten som nästan ett år tidigare kändes genialisk med tanke på att endast ca. 15mil härifrån går starten till något som måste vara ett av världens plattaste marathonbana, Bajkal Ice Marathon; Dessvärre även en av de kallare. 

Nåväl man ska inte klaga; Sagt är sagt och nu är man här och i väntan på mina kompisar ska ansluta ger jag mig ut på ett testpass efter Angarafloden som strömmar rakt igenom Irkutsk. Dimman ligger tät där isen inte klarar av att frysa p.g.a. det strömmande “varma” vattnet möter kylan i luften. Det är otroligt vackert är min tanke när jag sakta joggar och avnjuter vinterlandskapet som känns ovant trots att jag kommer från Norrland, men vintern hemma har inte varit likt andra vintrar i Sverige och vanan med kyla är inte heller vad den borde vara. 

Jag har planerat in några extra dagar i Ryssland och lär känna Irkutsk som turist och avnjuta en hel del Borschsoppa och andra ryska delikatesser. Innan den stora dagen närmar sig för maratonloppet över den frysna Bajkalsjöns is beger vi oss till den lilla byn Bajkalsk som blir den lilla by där vi kommer att övernatta före loppet. Hotellet vi stannar vid ser ut som ett sovjetliknande resort storhetstiden legat någonstans vid Bresjnevs styre. Perfekt! Det är precis såna här upplevelser vi letar och glädjen blir ännu större när lite kålsoppa kastas på en tallrik vid lunchen av en högst ointresserad servitris. Dagen spenderas med att promenera runt i byn och prova den lokala vodkan som faktiskt är det enda som finns i lager i den lokala restaurang vi besöker. Vi tar en skål för Bajkalsk medan restaurang-ägarinnan åker till affären och inhandlar råvaror för maten vi beställde, underbart här förväntar man sig inga gäster under dagen:-)...  På kvällen innan loppet samlas vi i hotellet och får instruktioner om loppet och det bjuds även på en gemensam pastaladdning samtidigt som vi  lär känna de andra deltagarna som i år kommer från ett 15-tal nationaliteter. 

Vi lämnar hotellet i Bajkalsk kl. 08:30 termometern visar -23°C och vi åker 20 minibussar med igenisade fönster i en lång karavan efter de Sibiriska vägarna. Jag skrapar isen från rutan och skymtar topparna på de massiva bergskedjorna Altajbergen, Changajbergen. Berg som jag senare kommer att få bekanta mig ytterligare med under loppet över Bajkalsjöns is. Efter en bilfärd på ca. 1½ timme glider vi ned på allt mindre vägar och alla i bussen blir plötsligt vaket förväntansfulla då vi närmar oss startområdet. Bussen stannar och dörrarna öppnas vilket gör att även kylan vill komma in till den aningen varmare bussen. 

Runt bussen står strax över 140 löpare, ett 50-tal åskådare och några svävare som ska frakta våra tillhörigheter till målområdet  42 195meter i riktning mot Listvjanka på andra sidan Bajkalsjön. Varför är jag inte mer som min fru och väljer att resa till varma länder tänker jag när jag drar ned mössan över öronen för att inte frysa så mycket. Nåväl, aningen sent att tänka på det nu, den saken får repareras vid ett senare tillfälle, kanske dags för en ökenmara men nu först gäller en ismarathon...

Efter den traditionella riten där vi sköljer ned något som jag tror är Vodka och mjölk och spottar ut på Bajkalsjöns is för att hedra sjöns andar så ställer vi upp för start. Det känns i kroppen ungefär som i Vasaloppsstarten då kläderna är alldeles för tunna för att stå stilla och man hoppas på att man funnit den rätta balansen med antal klädlager efter ett par kilometer i spåret. Med andra ord, Jag fryser! 

Vid startlinjen ser jag mig om ungefär vart ska jag stå för att inte springa för långsamt och inte heller för långt fram för att bli ett hinder på vägen. En okulär besiktning på ålder, kroppsvikt och hunger i ögonen på deltagarna tyder på att jag bör nog vara bland de första 50 första i starten för att inte hamna i bland löpare med “fel” fart.

Snabbt efter uppställning vid startlinjen går startskottet och fältet ger sig ut över isen och en öppen frusen gigantisk sjö som vi ska korsa i riktning mot Listvjanka. Min okulära besiktning av startande var inte helt korrekt och jag vill gärna springa fortare än vad löparna runt omkring mig gör vilket gör att jag tillbringar en del tid ute i den lösare snön. Vet att det inte är smart men det är heller inte roligt att springa för långsamt.

Efter 45 minuters löpning då kroppen börjar komma upp i arbetstemperatur känns allt fortfarande bra  och eftersom luften är torr så biter inte kylan på samma vis som hemma i Gävle, förutom förstås att is bygger på i ansiktet och nästippen fryser så mår resten av kroppen riktigt bra. Jag bestämmer att här ska farten ökas!

Vi har informerats att det kommer vara ett tunnt skönt lager mjuk snö de första 17kilometrarna som gör löpningen lite tyngre  men jag är pigg så varför ska man vara klok och springa lugnt i början? Även om jag inte har koll på hur min ork påverkas av kylan så känns beslutet rätt. Behöver bara springa 7kilometer till och sen kommer isen så det borde vara plättlätt att springa resterande 25km då.

Första vätskestationen kommer efter 10km och bara ett ögonblick senare är jag halvvägs vid 21km och oförskämt pigg fortfarande. Vid vätskestationerna finns varma drycker, vatten och lite småplock att tugga på samt dessutom som en bonus ska det finnas vodka vid vätskestationerna för den modige... Min tanke att en liten hutt kan nog smaka bra vid sista stationen så här blir det bara vatten.

Löpningen fortsätter och kanske du tänker; Vad händer egentligen på en gigantisk sjö där det inte finns någon publik och där banan märks ut med ett långt band av nedborrade röda markörer i isen och där det dessutom är svinkallt? Mitt svar är enkelt, det är ren njutning, ljudet av dubbarna i mina nyinköpta IceBug dubbskor är taktfast och i varje steg känner jag hur dubbarna greppar i den blanka isen vilket gör att man bara vill springa vidare. Under loppetser jag  de ca. 3000m höga topparna på  Altajbergen som för några ögonblick får en att vykortsnjuta och glömma bort den annalkande smärtan i vaderna som börjar smyga på. Från 21km stationen och fram till 32km ägnar jag mig dessutom att springa förbi löparen framför mig, det tog ca 1mil att löpa ikapp 100m. Så kan man roa sig på Bajkalsjön…

Nu börjar konturerna av Listvjanka synas och sista vätskestationen har passerats och uppslupen som jag varit av att komma förbi min rival har jag glömt bort att belöna mig med en hutt vodka! Nåväl den skadan kan lagas i efterföljande banketten förmodar jag och målar upp bilder på min målgång istället. Banan har gjort en svag sväng och nu ligger vinden rakt i ansiktet vilket gör att för första gången är kylan lite besvärande. Den hårda isen har också varit tuff mot mina vader och jag kämpar för att inte tappa fart och bli ikappsprungen och återigen behöva se ryggtavlan på min rival. En svag titt bakåt och jag ser honom 50meter bakom mig annalkande i snabb fart. Jag beslutar mig för att det var sista trötthetstecknet jag visar genom att titta bakåt och istället läggs fokus på att öka farten och ignorera mina vaders desperata rop på vila.  Taktiken lyckas! Jag passerar 39km skylten och bara  3km längre fram får jag sluta springa. Isen har dock gått från att vara blank till pannkaksis där trötta vrister lätt vrickas, eftersom jag har förbjudit mig själv att titta bakåt så är sakta farten heller inget alternativ för här ska snart  en mållinje korsas. Jag klarar mig fint över den knackliga isen och har nu mållinjen kvar att korsa. Vid målet står tidtagarna och ett 10-tal personer som hejar vilt och förstärker min känsla att korsa målet. YES!!! Jag har gjort det! New York släng dig i väggen! Här står jag i Listvjanka i det livliga målområdet som rymmer hela 20 personer och jag är väl värd att få stå stilla även om jag snabbt börjar frysa när kroppen inte längre aktiveras så finns bara den njutning i kroppen som bara en långdistanslöpare får uppleva.

Hur gick det då med den förlorade vodkan? Ingen fara; Kvällens bankett reparerade det problemet i en härlig traditionell rysk middag med vänner.