På plats i Östersund och jag funderar på hur man utnyttjar tiden på bästa sättet i en ny stad. Givetvis är en löptur svaret på frågan; Och är man i Österund måste man givetvis passa på att springa runt spåret i skidskyttestadion. Spår som spår kanske den med avsaknad av fantasi säger, men om man har ett uns av fantasi bjuder en sådan runda på ypperliga tillfällen att framkalla publikens jubel när man passerar den för tillfället tomma läktaren. Dock ser man förstås till att populera läktarplatserna med entusiastisk publik som hejar fram dig de sista 100 metrarna efter avslutat pass.
En löptur efter skidskyttespåret ger säkert även en extra dimension senare i vinter när jag kommer att följa tävlingen i Östersund från tv-skärmen. Nu har jag en egen upplevd känsla hur backarna suger och vilken lutning de har, bra att veta när man ser Foucade spurta uppför backarna. Det ger liksom ytterligare respekt till de tävlandes prestationer.
Förra gången Östersund besöktes var det under skidskytte-VM och när jag ger mig ut på löpturen försöker jag minnas vilken riktning skidåkarna hade. Visst kom väl skidåkarna med för branten efter huvudläktaren inna de sköt, eller? jomen så var det helt klart. Jag ger mig ut i samma riktning som jag minns. Men nu verkar det som att alla skidåkare kör åt motsatt håll. Jaså, man hade fel igen...
Tror jag! Efter ett par kilometrar hittar jag skylten att man vänder riktning för rullskidåkarna. Skönt att jag mindes rätt ändå.
Känslan är bra när jag springer längs den kuperade banan, inte överdrivet kuperat men än då ständigt upp & ned. Kanske benen ändå lärt sig något efter säsongens alla lopp, för det här går bra. Passade på att stanna och ta några foton som givetvis inte ger rättvisa men som ändå ger en indikation på hur härligt det är att springa efter detta spår där stundtals Östersund och Storsjön visar sig blygt mellan träden.
En löptur efter skidskyttespåret ger säkert även en extra dimension senare i vinter när jag kommer att följa tävlingen i Östersund från tv-skärmen. Nu har jag en egen upplevd känsla hur backarna suger och vilken lutning de har, bra att veta när man ser Foucade spurta uppför backarna. Det ger liksom ytterligare respekt till de tävlandes prestationer.
 |
| Jag hör publikens jubel när huvudläktaren passeras |
Förra gången Östersund besöktes var det under skidskytte-VM och när jag ger mig ut på löpturen försöker jag minnas vilken riktning skidåkarna hade. Visst kom väl skidåkarna med för branten efter huvudläktaren inna de sköt, eller? jomen så var det helt klart. Jag ger mig ut i samma riktning som jag minns. Men nu verkar det som att alla skidåkare kör åt motsatt håll. Jaså, man hade fel igen...
Tror jag! Efter ett par kilometrar hittar jag skylten att man vänder riktning för rullskidåkarna. Skönt att jag mindes rätt ändå.
Känslan är bra när jag springer längs den kuperade banan, inte överdrivet kuperat men än då ständigt upp & ned. Kanske benen ändå lärt sig något efter säsongens alla lopp, för det här går bra. Passade på att stanna och ta några foton som givetvis inte ger rättvisa men som ändå ger en indikation på hur härligt det är att springa efter detta spår där stundtals Östersund och Storsjön visar sig blygt mellan träden.
 |
| En öde stadion |
 |
| På väg hem efter löpturen passeras denna fina byggnad. Magnifikt! |
Efter avslutat pass belönar jag tillsammans med en kollega oss med en fantastisk middag bestående av Reninnerfilé på Dalwhinnies, middagen sköljdes givetvis ned med öl från Jämtlands bryggeri. Väl förtjänt, om jag själv får säga. Enligt Tripadvisor är Dalwhinnies tillsammans med Jazzköket de bästa restaurangerna i Östersund. Jag har inget att invända på det omdömet. Grymt god mat och fantastisk service.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar