Resan mot Järnmannen: San Francisco Marathon

Så ringer då klockan återigen kl. 04:00 på morgonen och det är dags för att springa ytterligare ett marathon. Tycker det börjar bli en överrepresentation på race rapporter som börjar med att det är väldigt tidigt på morgonen, men så är det. Den här gången arbetar dock klockan till min fördel, jag befinner mig i San Francisco, klockan är 4:00 och om 90 minuter går starten till San Francisco Marathon 2015.

Vi ankom till San Francisco för två dagar sedan så kroppen lever fortfarande till viss del i svensk tidszon vilket är underbart, även om starten på loppet är 05:30 så tror mina ben att det är eftermiddag.

Haha… Jag har triumf på handen gentemot amerikanarna redan innan start.

Även om vi är i San Francisco så blir det problem att hitta en frukost som är någorlunda nyttig den här tiden på dygnet. På hotellrummet står därför två små muggar sötad amerikansk yoghurt och apelsinjuice. Inte den perfekta maraton uppladdningsmåltiden men det får duga. På race expon såldes chiafrön som sportgel under namnet Mama Chia. Jag köpte några påsar som jag klämmer tillsammans med frukosten. Ja, jag tror ju på att chiafrön är bra så om inte annat ger det bra placebo för att balansera en usel frukost.

Så där, 20 minuter efter uppvaknande står jag redo för att ge mig av för en 1½ kilometers joggingtur mot starten. Jag hinner dock bara ned till receptionen där jag träffar en annan löpare, jag frågar om vi ska göra sällskap och springa till starten. Hon har dock beställt en Uber bil och jag blir istället erbjuden att följa med. Det låter bekvämt och vi gör följe mot startområdet vid Pier 39.

Startklar med Sverigetröja på. nu är det bara resten kvar...

Stadens gator är tomma förutom en och annan förmodad löpare som går i riktning mot startområdet. Känns lite surrealistiskt att uppleva en öde stad där det annars vimlar av människor. Snart blir dock allt i sin ordning då vi kommer fram till starten som är full av folk, vimplar, flaggor och fordon. Bra! Då har allt fungerat, jag har vaknat, kommit till rätt plats i rätt tid. Nu det bara att springa som återstår och klockan närmar sig start. Det uppstår en aning förvirring om hur startfälten är uppdelade då det är ett antal grupper samt halvmarathonlöpare som skall skjutas iväg samtidigt. Det ordnar sig dock och så går starten och 6052 fullmaraton löpare ger sig av tillsammans med ytterligare 7726 löpare som gör halva distansen.

Vi ska nu springa ett varv runt staden. Det är något speciellt med maraton som är endast ett varv. Speciellt första gången man springer. Man har lite dålig koll på var man är samtidigt som det är lite spännande eftersom alla intryck är nya. Benen känns bra och redo för sightseeing.

Bättre stadsvandring(löpning) än så här kan man knappast få. Sträckningen går genom
vackra parker och områden som normalt inte står på turistkartan.

Efter starten avverkas de första kilometerna längs med vattnet i riktning mot Golden Gatebron. Här är underlaget i princip slätt vilket är skönt med tanke på att jag inte har en aning om hur mina ben klarar av löpning. Efter Hornindal Rundt för tre veckor sedan och Barfotalöpningsförsöket en vecka tidigare har jag inte gjort några löppass då benen varit utmattade. Ingen fara på taket dock, i kombination med en nummerlapp brukar det alltid ordna sig, trots att man är lite nervös. Ett par kilometer på slätt underlag och sedan kommer brofäste till Golden Gate. Oooops! Bron ligger en bit upp känner jag, stigningen är betydligt mer markant nu jämfört med när vi passerade med bilen dagen före.

Små steg och sakta farten för att inte sprängas redan här. Vips så är vi uppe och riktningen går mot bron. Det känns mäktigt att mötas av bropelarna och man slås av hur hög bron är både när man tittar upp och ned mot vattnet.

Det dimmigt när vi springer över Golden Gate men ändå mäktigt.

Golden gate bron är att jämföra som att springa Västerbron i Stockholm Marathon 4ggr och här löper vi fram och tillbaka över bron sammanhängande. Efter att vi sprungit över bron så vänder banan redan efter 500 meter och så är det dags att springa tillbaka. Även om det är dimma så är det mäktigt att springa över bron. Liksom Västerbron är Golden Gate svagt välvd så du spring uppåt första halvan och sedan nedåt. Som en bonus så möter vi de snabbaste löparna ungefär halvvägs över bron. De är då på väg tillbaka då jag gör min första tur över bron.

Jag gillar maratonbanor där man får tillfälle att möta eliten, man blir på sätt och vis publik på samma gång som man springer.

Som de flesta vet är San Francisco allt annat än en platt stad. Faktum är att de förutom området kring vattnet inte är många kvarter som inte ligger i en sluttning åt något håll. Det här är något som vi maratonlöpare får tillfälle att känna på ett flertal gånger.

Sverigetröja på

Jag springer i min Sverigetröja och efter Golden Gate så står det en grupp svenskar som ser min tröja och ger glada hejarop, - Heja Sverige, GO GO!! Hör jag och som per automatik höjs tempot av den extra kicken. Det är så roligt att springa i Sverigetröja och få hejarop av de som känner igen flaggan. Senare efter banan visar det sig att det är fler som kan vårt fotbollslandslags färger och jag hör Go Sweden, Run as Zlatan!

Blir man jämförd med Zlatan då duger det inte med att jogga. Jag sträcker på mig...

Vi springer genom Golden Gate park och en massa andra parker och man får se staden från den bästa sidan, fina blomsterarrangemang, träd, dammar och statyer.

Hoppsan! Är det inte bisonoxar som står där?

Jomenvisst, helt plötsligt befinner vi oss nästan på prärien där en liten buffelhjord står och betar. Man får uppleva mycket under ett marathon. Jag fylls av en cowboykänsla, är jag Billie the Kid? Näh, snarare Zeb Macahan för benen vacklar en aning av backarna efter Golden Gate. Har jag börjat hallucinera? Tillbaka till loppet nu, du är här för att springa, inte fantisera.

Nej, det var ingen hallucination. Bufflarna betar i Golden Gate park

Strax innan lämnar Golden Gate Park står en av de få musikerna efter banan och spelar cello. Ackompanjerad av Slayers, Raining Blood i bakgrunden höjs adrenalinnivån till att stå på rött. Grymt! Jag vill stanna och lyssna, men - "Never stop running". Jag är ute på ett annat uppdrag just nu! Farten ökas automatiskt i takt med att cellon plågas.

100 meter efter Golden Gate Park och killen som plågar cellon står en grupp och suger i sig rökheroin (OBS! Kunskapen i ämnet inhämtad från film :-)). Kontrasterna är stora i San Francisco, lyx och misär lever sida vid sida. Jag börjar bli törstig, är det inte dags för en vätskestation snart? Värmen vågar sig fram i takt med att solen stiger och backarna tär på depåerna.

30 kilometer löpning avverkad och jag börjar fundera hur det stod till med banprofilen. Resan genom parkerna vid Golden Gate bjöd på ett antal tunga backar och nu närmar vi oss stan där de riktiga backarna finns. Som tur är går banan i båge spänd vid sidan av de värsta backarna och istället för att möta de värsta branterna springer vi nästan runt den inre staden och bjuds på aningen skonsammare höjdprofiler. Vi springer genom intressanta kvarter som man lätt missar när man är turist. Benen värker men nu är siktet inställt på målgång, att klara 3:20 känns inte orimligt men jag har inte koll på hur många backar som står mellan mig och den tiden.

Det fanns dock några backar för mycket mellan mig och 3:20. Med tre kilometer kvar passerar 3:25 farthållaren. Han tycker det är roligt att jag kommit från Sverige och vi gör sällskap och pratar om ditt och datt, samtidigt höjer vi tempot. Är det inte konstigt? Plötsligt finns det mer krafter att hämta, du tror att du är slut, men så börjar man tjata med någon och så glömmer du bort att vara trött. De sista kilometerna följer vattnet och det är plant. Staden och turisterna har vaknat så det finns publik som hejar på efter sträckningen, samtidigt hörs speakerns röst vid målgången och det är dags att ta fram spurten som alltid finns där någonstans.

Det är ungefär som "det finns alltid plats för lite efterrätt" efter maten. Det finns alltid utrymme för en spurt. Målrakan är 300 meter, någonstans här står Maria och Moa och väntar. Det gäller att avsluta med stil med andra ord.

Var är dom? hur länge ska jag behöva springa så här fort? Man har ju inte obegränsade spurtkrafter. Men så ser jag dom, 50 meter kvar och en snabb vink och så är loppet över.

San Francisco Marathon läggs till handlingarna, en medalj hängs runt min hals, bananer, sportdryck och vatten i händerna och den sköna plastfolien som värmer runt kroppen. Ska jag sätta mig? Eller ska jag gå sakta och dra ut på njutningen av att inte behöva springa, vem vet jag kanske inte kan resa mig igen. Backarna har säkert satt sina spår tänker jag.

Till sist sätter jag mig, tittar på folk och bara njuter. En uteliggare frågar om han får ta mina "give aways"i form av bananer, bars, energidrycker, musli etc. som delats ut vid målgången. Jag sparar medaljen och ger honom resten.

Sluttiden blev 3:24:05, placeringen 32 i min åldersgrupp och 303 av över 6000 totalt och jag är nöjd!

Målgång in style

Ytterligare en medalj till samlingen, finishertröjan är definitvit den snyggaste av alla lopp jag deltagit i

Ytterligare ett marathon till handlingarna, efter loppet turistar vi i stan och promenerar mer än vad jag trodde var möjligt efter ett marathon. Men det går bra, i de värsta backarna värker det skönt men vad gör det när man befinner sig i en stad som San Francisco. Nu packar vi väskorna för en road trip mot Los Angeles via Highway One, men det är antagligen nästa inlägg.