söndag 29 juni 2014

Vansbro Triathlon fixad och halvvägs mot Ironman..

Så där ja! Då är ytterligare ett av delmålen i min resa mot Ironman Kalmar avprickat. Igår fullgjorde jag Vansbro Triathlon ( En halv Ironman) i kyla, regn och rusk, men ack så kul det var.

Nja; Kanske det inte blev en alldeles riktig triathlon ändå. Vädret spelade arrangörerna ett rejält spratt och enligt reglementet från triathlonförbundet så tillåts inte simning i de här förhållandena, synd men absolut rätt beslut. Istället för simningen och en triathlon blev det till slut en duathlon run-cycle-run och simträningen förblir oprövad i tävling ett tag till. Ingen fara det blir fler tillfällen och om jag ska vara ärlig så var det nog ändå till min fördel att byta simning mot löpning...

Tältplatsen

Inför den här tävlingen bildade jag tillsammans med Rolf Wikman Camp Domanders-Wikman och tillsammans slår vi upp en tältplats i Vansbro just innan himlen öppnar sig och de ihållande regnet slår till. Att sova i tält är bara för härligt när det smattrar på tältduken och de gånger tältet håller tätt vilket det faktiskt gör sover man som ett barn och vi vaknar upp väl förberedda för tävling.

Tältet slog vi upp vid Kulturhuset i Vansbro som även serverar en rejäl triathlet-frukost med gröt, bröd, ägg m.m. Lyxtältning och No excuses för den saken skull alltså.



Starten går kl. 12 och kl. 10 är det pre-race report där vi som väntat möttes av beskedet att simningen ställs in. Tråkigt men som sagt bra för vissa.

Sista minuterna innan start

Planen för min del är att köra tävlingen i korta shorts och åtminstone inledningsvis med enbart överdelen för att vid byte till cykel klä på underställ och jacka. För att klara kylan och regnet för framförallt benen lägger jag på ett tjockt lager vaselin på ben och även ansiktet.

Fungerar det med späck för sälar så fungerar det säkert även för triathleter är den listiga planen.



Så var det äntligen dags för start. Att gå omkring och frysa i startområdet gör en rastlös så det blir en befrielse när klockan närmar sig 12 och starten går för den första sträckan.

Löpning #1 6km

Inledande sträcka; Nu är det upp till bevis om träningsdosen varit tillräcklig och med viss nervositet står jag och småpratar med medtävlare på startlinjen. För att inte förhasta mig som jag vanligen gör placerar jag mig ungefär i mitten av startfältet. Med trängseln vid start så är det bara att gilla läget och inte tanklöst rusa i ett för snabbt tempo. Taktiken fungerar och jag ligger ganska lugnt i 2 kilometer och väntar på att kroppen ska bli varm för att sedan öka på tempot en aning. Bansträckningen går i skogen och i motionsspåret på mjuka mossar och bark så det gäller att inte trötta ut benen allt för mycket på det tyngre underlaget. Konstigt vad fort tiden går när det flyter på, ganska snart hör jag tydligt speakern från målområdet och jag är inte ens trött...

Dags att  växla. Inga problem, kroppen har fått upp värmen men jag väljer att ändå sätta på mig två lager kläder och stoppa ned både fötterna i ett par 3liters fryspåsar som jag fått av Vansbro Kulturhus där vi åt frukost. Plastpåsarna skyddar mot vind och ger även en viss våtdräktseffekt genom att  regnvattnet stannar kvar i påsen mot foten istället för att ständigt bytas ut mot nytt vatten som stänker från hjulen.

Bara att börja cykla då...

Cyklingen 90km

Upp på cykeln och med en kropp som svarar bra håller inleds de första 30kilometrarna i bra tempo och en bit över 35 km/h i snitt. Jag bestämmer att nu är det dags att äta lite av energikakan som ligger i ryggfickan för att underhålla energireserven. Hoppsan här kommer första motgången, händerna som varit fixerade i styret är så frusna att jag saknar känsel och rörlighet i fingrarna och handen har inte kraften att fånga något från dräktens ryggficka, ajdå.. När man har flytet är det tråkigt att sakta ned farten men jag vet också vad som händer om man inte sköter energitillförseln under längre lopp, oreparerbar soppatorsk!

Cykeln innan hemfärd får ligga och vila
Bara att sakta ned och arbeta fram energikakan. Efter lite strul lyckas jag få upp förpackningen bara för
att möta problem nummer två. Hur öppnas plasten utan kraft i fingrarna? Jag försöker hålla i chokladbiten med hela handen och biter upp plasten bara för att konstatera att kroppen inte alls vill ödsla energi på matsmältning. Första lilla tuggan tar ett par minuter att svälja varför jag lägger ned hela energipåfyllningsprojektet och hoppas att sportdrycken ska räcka som bränsle. Vätskan accepteras av kroppen som tur är. Det visar det sig som tur är att det langas både ny sportdryck och gel efter 45km och gelen fungerar att stoppa i sig trots att det inte är någon större gastronomisk upplevelse.

Loppet tuffar på och jag håller fortsatt bra tempo men efter 60km börjar benen bli rejält frusna för att inte prata om fötterna som är borttappade för länge sedan. Jag funderar över hur det ska kännas att börja springa med dessa ben medan farten avtar och medtävlarna börjar passera i något som känns som dubbel hastighet mot min. Benen har inget driv längre p.g.a. kylan. Det borde vara lika för alla men varför åker då de andra så fort?

Jag lyfter mina tankar mot att istället fokusera på det hemliga vapnet som väntar vid växlingen. Det som kommer att ge mig nya krafter och åter fylla kroppen med härlig energi men framförallt en belöning för sinnet. Tanken för mig framåt och även om farten är långsammare så är det fortfarande kring 30km/h sträcket så det får duga.

Efter ett tags nötande hörs återigen speakerns röst i målområdet och stadsbilden av Vansbro träder fram. Inte långt kvar och jag vet att om bara fötterna kan springa kommer värmen tillbaka ganska snabbt när hela kroppen får röra på sig.

Framme vid växling...

Löpning #2 21km

Väl inne i växlingen var det det här med fingrarna igen, de fingrar som inte längre fungerar. Att av sig cykelskorna fungerar fint men att få på sig löpskorna är ett större projekt och inte heller helt lätt att knyta skorna när det väl har kommit på. Men vad gör väl det det är nu som det är dags för den mentala injektionen och belöningen efter 9mils cykling i kyla och regn. Det hemliga vapnet:

Bästa och godaste sättet att få energi: Wienerbröd





WIENERBRÖD!!









Rune Larsson medicinen för mental hälsa under längre ansträngningar; Ät ett Wienerbröd! Tipset fick jag från Petra Månssons maratonpodd där Rune var gäst och berättade om vikten av mentala uppmuntringar. Och visst var det bra! Vilken skillnad med att äta ett wienerbröd jämfört med en energikaka med inbyggd äcklig smak och egentligen är det bara olika sidor av samma ingredienser; socker, fett i två olika paketeringar av energi. Den väsentliga skillnaden är att att den ena smakar mjöl och är svår att smälta efter ansträngning och den andra smakar gudomligt och wienerbröden är dessutom lätt att svälja. Prova själv under ett lopp, rena turbon.

Nog med njutning, dags att springa återstående 21.1km. Då kommer det här med fötterna fram, dom finns het enkelt inte längre. De första 3-4kilometrarna har jag ingen känsel alls och efter 5km när väl känseln börjar komma tillbaka känner jag att sulan ligger hopkorvad som en liten boll längst fram i vänsterskon. Jag bestämmer mig att så får det vara och fortsätter springa jag kan i vilket fall ändå inte knyta om skorna så inget att lägga tankemöda på.

Efter en stunds löpning blir kroppen åter varm och det går förvånansvärt bra med värmen kommer orken åter tillbaka. Publiken och funktionärerna hejar och peppar på vilket ger den lilla extra energin och jag löper fram i ett behagligt 5minuters tempo och det verkar som om orken aldrig ska ta slut.
Av erfarenhet väntar man sig att det ska komma en energidip under ett lopp på 21km, det är lika säkert som amen i kyrkan men nu kommer den aldrig. Banan är lagd så att man springer i två varv och  och på det sättet möter man klubbkompisar flera gånger något som muntrar upp löpningen.

När skylten visar 18km:s löpning kommer och jag fortfarande är pigg som om inget har hänt ökas farten några hack och i och med att speakerrösten från målområdet än en gång närmar sig kommer också den underbara euforin att snart vara i mål och på målrakan kommer den där kraften man inte trodde sig ha och jag närmar mig mållinjen en rejäl spurt.

Loppet är fixat och jag kan äntligen stå stilla! Medalj och T-shirt delas ut och tävlingsledare Claes Björling ger uppmuntrande ord till samtliga löpare. Claes är ända en Ironman champ så det känns förstås extra kul att få peppning efter målgång av honom.

Ironman! Att gå i mål i en halv Ironman och vara riktigt pigg ger förstås ett bra besked inför kommande fulla sträcka och tiden är fullt godkänd med 5.07 som sluttid. Lovar gott inför det som komma ska.


En belöning värd mödan :-)


Trots kylan eller kanske p.g.a. kylan känner jag mig oförskämt pigg efter loppet. Kanske kylan gjorde att jag för en gångs skull planerade jag loppet smart och höll ett förhållandevis lågt tempo. I vilket fall så gjorde arrangörerna med Claes Björling i spetsen ett kanonjobb och gjorde det här loppet till ett skönt minne.

Tiderna från loppet nedan:



participant

nameDomanders, Ulf (SWE)
clubGävle Triathlon Klubb
age groupTävlingsklass
number637

race info

splittimeplace
Löp 100:26:12112
T100:02:46142
Cykel02:48:05250
T200:03:04125
Löp 201:47:30140

totals

place (M/W)164
place (ag)101
place (total)177
time total (brutto)05:07:36

splits

Splittime of daytimediffmin/kmkm/hplace
Löp 1 In12:26:4900:26:1226:1204:2213.74112
Cykel Ut12:29:3500:28:5802:46--97
Cykel In15:17:3903:17:0202:48:0401:5332.13222
Löp 2 Ut15:20:4303:20:0603:04--199
finish17:08:1205:07:3601:47:3005:0811.72164

Lite synd var det förstås att jag inte fick ett kvitto på simningen men med facit i hand så hade nog ingen av oss tävlande fullföljt om vi klivit nedkylda ur vattnet för att cykla 9mil så det var ett skönt beslut att ställa in simningen och att vi istället fick en duathlon.

Nu är det bara fortsatt träning och framförallt cykling som gäller så kommer nog det här gå bra.

Klar för avfärd, mot Vansbro. Roffe packar cyklar.

Claes Björling på Pre-race mötet

Cykeluppställning innan loppet. Dunjackan och byxor på fram till sista minuterna

Roffe avnjuter frukost på Vansbro Kulturhus

Pre-race selfie

Delar av Gävle triathlonklubb innan start

Tjohoo!!


 



torsdag 26 juni 2014

Vansbro triathlondags

Sista dagen före tävling och allt är packat. Prognosen lovar kallt i både luften och vattnet. Skönt med stadiga väderförhållande i tävlingen, det verkar nämligen även bli en blöt tillställning både före och efter simningen lägg därpå till lite kyla så blir det bingo:-)  Här finns det visst regler för hur kallt det får vara i vattnet tillsammans med lufttemperaturen definierade av Triathlonförbundet som bestämmer när simmomentet ställs in p.g.a. kyla. För min personliga del vill jag dock helst härda ut och göra ett försök i kylan för att få prova på sträckan inför den fulla Ironman-tävlingen och med kylan som ursäkt går det bra att försvara mindre fokus på resultat.

Ja just det resultatet... Träningen har ju liksom avstannat på sista månaderna och nu är det dags att ta straffet. Simning för två dagars sedan indikerade dock att det verkar ok med åtminstone den delen av tävlingen, rdäremot var jag bra trött efter 4,5 mils cykling igår vilket kan vara lite oroande. Visserligen låg  snitthastigheten strax under 35 km/h vilket jag kan minska ned en aning Nåja, säkert ingenting som inte tävlingsnerverna kan reparera får jag hoppas.

För övrigt blir även denna dag en dag i resandets tecken. Första stoppet Stockholm och därefter hem och vidare till Vansbro. Börjar känna mig som en Speedwayförare i mitt pendlande mellan orter. De sista två veckorna har bjudit på följande resa genom vårt avlånga land. Jönköping-Borås-Stockholm-Karlstad-Visby-Oslo-Stockholm-Vansbro. Sådant resande främjar inte träning precis men på varje anhalt har någon form av träningskläder varit packade och jag har även haft hyfsad disciplin med att använda dem. Den disciplinen är visserligen något som visar sig imorgon då tomt pratar inte tjänar något till.

Färdigskrivet för idag och imorgon blir det upp till bevis http://www.vansbrotriathlon.com/
Pärlan i väntan på tjänstgöring...

söndag 22 juni 2014

Ta det kallt - Åk till Gotland

Vattnet vid Gnisvärd höll ca. 11-12grader.
Aningen för kallt enligt min smak
Helgens simträning blir nog aningen kortare än tänkt. Min avsikt under minisemestern på Gotland var initialt att simma långpass i öppen sjö och bli van med lite större vågor och även kyligare vatten inför nästa helgs Vansbro Triathlon. Jag misstänker att Dalälven fortfarande flödar en del fjällvatten. När det var dags för simpasset öste regnet ned och vågorna gick relativt höga vid Gnisvärd. Perfekt med andra ord!

Några kitesurfare roade sig en bit ut på stranden och jag konstaterar att det ser för härligt ut med kite, måste bara testa det någon gång! Nåja, det får vänta nu är det simning som gäller. Pratade dock lite med kitarna som dessutom var kiteubildare på Tofta, kanske något att testa under nästa Gotlandsbesök. Två dagars kurs verkade vara lämpligt för att åtminstone klara sig hjälpligt på en kite. Kite finns nu på min TODO-listan.

Väl i vattnet var tårna nästan nedkylda innan jag ens börjat simma, jäklar vad kallt! Ingen fara våtdräkten klarar kylan och nedkylda fötter borde inte vara något större problem. Problem blev det däremot med ansiktet. Efter endast 200meters simning var ansiktet besvärande kallt, det hade jag inte väntat mig att ansiktet skulle bli problem. Jag menar ansiktet är ju den enda kroppsdel som exponeras för kyla en hel vinter! Det tog ungefär 500meters simning innan ansiktet inte längre kändes besvärande kallt och simningen började flyta på så bra som det gör i vågor.

Ursprungsidén att simma en bit över 2 kilometer skrotades dock och dagens pass stannade på ca. 1,2 kilometer. Det får duga efter omständigheterna som en liten tröst blev det ett snabbt besök i hotellgymmet på morgonen. Visserligen där jag och verktygen visade stor respekt för varandra och där vi mest möttes med blickar utan att komma alltför nära. Sccandic Visbys hotellbastu fick däremot ett betydligt längre besök efter simningen. Tog lite över en timme att få upp kroppstemperaturen till någorlunda stabil nivå igen :-)

Med tanke på hur det kändes att simma i 11gradigt vatten får jag än större respekt för det triatleter som genomför Norseman https://www.youtube.com/watch?v=vLKTxesPAHM där vattentemperaturen är betydligt lägre. Å andra sidan har man nog större problem att tänka på i det loppet än bara temperaturen i vattnet.

Om ni råkar vara på Gotland ta då en tur till Gnisvärd.
Fantastiska byggnader


Bilvägen genom Gnisvärd




lördag 21 juni 2014

Midsommarafton = löpartävlingsafton...

Efteranmälan till Midsommarloppet fungerar smidigt
Åtminstone om man bor i närheten av Axmarby där startskottet till det anrika Midsommarloppet skjuts iväg på förmiddagen. Loppet går på lagom kuperade grusvägar och en avslutande asfalterad sträcka med start i Gåsholmen och målgång i Axmarby. I år samlade loppet 350 löpare som liksom jag själv antagligen kände att
detta är en bra start på Midsommarafton. Vad kan vara bättre start på denna högtid än att få i gång pulsen med löpning, ingen fest kan misslyckas efter det.

Personligen var det första gången jag själv haft möjlighet att deltaga eftersom vi i vanlig fall brukar tillbringa midsommarafton i norra Hälsingland tillsammans med svågern Lasse och familj. Mina klubbkompisar i HLK har dock talat sig varm om loppet så jag har alltid hoppats att själv kunna vara med. I år har jag dessutom behov av att testa om det finns någon fart i benen.

Midsommarloppet startar i Gåsholma och avslutas i Axmar, kul att man faktiskt förflyttar sig någonstans i ett lopp och när jag ger mig av hemifrån är min avsikt att göra uppvärmning genom att parkera bilen vid mål och jogga 7 kilometer till start. Men väl på plats vid målgång kändes onödigt att parkera så långt från starten, energin behövs nog under loppet var tanken. Dessutom borde det väl ändå vara perfekt med nedjogg efter loppet ändrade jag mig snabb till att tänka och fortsatte med bilen till start. Väl på plats gick det snabbt att efteranmäla sig och parkeringslogistiken fungerade utmärkt trots högst begränsat utrymme. 

Mounir i den varma sopsäcken. Perfekt löparplagg.
Bilden visar även startfållan efter den smala skogsvägen
Strax efter anmälan var avklarad kom Mounir iklädd en sopsäck och vi gav oss ut på en inledande uppvärmningsjogg. Sopsäckar ska verkligen inte underskattas. Spelar ingen roll hur dyra bra och märkeskläder man köper så klår det inte en sopsäck. Speciellt eftersom sopsäckar bara kan slängas när man inte längre behöver dem.

Energiuppladdningen innan loppet var lite annorlunda. Två timmar innan loppet hade jag laddat upp med Mightysports Beet boost  som jag innan starten kompletterade med vätska blandat med Mightysport nDure. Jag är generellt ingen fan av sportdrycker och speciellt inte de som smakar plast och antagligen även är det. Men Mightysport verkar lovande eftersom de är gjorda på naturliga råvaror och faktiskt smakar ganska bra. Mightysport nDure blandar jag med vatten och apelsinsaft för att få en bättre smaklig belöning.

Dags för start!

När 350 löpare samlas runt en liten skylt och en markerad linje efter en skogsväg blir det trångt och med en massa förväntansfulla startklara ben och förväntan i luften så bildar det en skön atmosfär. För egen del har jag  dessutom bestämt mig för att inte göra mitt vanliga generalfel genom att starta som Usain Bolt och avsluta som Skalman. Den här gången ska jag springa smart!

Ganska snart efter start hamnar jag i ett gäng om 4 löpare som verkade hålla mitt tempo. Jag bestämde mig för att försöka hålla ihop med det gänget. En av löparna var dessutom en kvinna och tjejer brukar generellt vara duktiga på att hålla jämn fart vilket är bra för en naiv löpare som mig själv som har en tendens att rusa över förmåga. Det visade sig att jag gjort ett bra val, vi höll ihop fram till den sista kilometern där jag började känna att mitt tempo långsamt saktade in och där jag hamnade en bit efter de som nu var en trio. En mental övertalning och stränga direktiv till mina ben behövdes och med det lyckades jag övervinna tröttheten för att strax innan målgång få till en rafflande spurt mellan mig och damtvåan. Härligt med en spurt och efter målgång tackade vi varandra för den ömsesidiga draghjälpen under loppet som ledde till att vi korsade mållinjen på samma sekund. Nedan utdrag ur resultatlistan.
25 Guillermo Carrasco Hernandez 76 31:47
26 Rickard Nilsson 305 31:50
27 Ulf Domanders 341 31:52
28 Helena Fernström 184 31:52
29 Per Nordström 356 32:10



Mitt resultatmål med loppet var att springa de 8 kilometerna på under 32 minuter något som jag fixade med god marginal - Sluttid 31:52.LÄTT!! 8 sekunders marginal är en ocean av tid när det gäller att kvalificera mål. Synd då när jag berättar om min måluppfyllelse för Mounir som upplyser att banan endast mäter 7.9 kilometrar L Upp som en sol och ned som en pannkaka, Ajajaj... Inget att bli nedslagen för, resultatet visar att kapaciteten på att ligga på runt 4 minuters tempo finns där och nu bör inte sub40 vara alltför avlägset. Har inte gjort en sub40 tid på de senaste 5 åren så i år är det sannerligen på tiden att det sker. 

Bansträckning midsommarloppet
Det var inte enbart jag själv som hade en bra dag. I eftersnacket på Hemlingby LK-bänken verkade det som att alla presterat över förväntan i loppet vilket gör dagen ändå mycket roligare. Anders Hallberg lyckades springa in på en 3:e plats bakom snabba Magnus Lindberg och den omöjlige Dahl. Midsommarloppet fick dessutom två nya banrekord med Magnus för herrarna och Annika Löfström för damerna.

Så då återstod för mig endast en nedjogg och 8 kilometer till starten där bilen står kvar, suck... Märkligt nog kändes det före loppet som en bra idé med nedjogg efter loppet. Det som kändes bara så rätt. Nu vara goda råd dyra och jag började oroligt spana runt omkring mig för att hitta skjuts tillbaka med någon som jag känner. Som tur var fanns en plats kvar i en av Hemlingby LK bilarna och jag undvek den extra löpningen även denna gång.

Sammanfattningsvis är jag riktigt nöjd med min egen prestation i Midsommarloppet. Har inte provat mitt farttempo tidigare i år och resultatet i Axmar tyder på att jag är kapabel runt sub40 på milen.

Frågan är dock om inte förutsättningarna för bra tider hade varit bättre i Hälsingland. Min svåger Lasse rapporterade via SMS lite senare att han och Christina mötte en björn i skogen under Midsommarpromenaden vid stugan i Lokilen. Lovar gott inför semestern då träningen kommer ske i dessa skogar och med en björn i ryggen bör t.o.m. jag  fixa sub35 :-)

Nu fortsätter färden mot en fortsatt träningshelg i Visby och med simning i öppen sjö runt stränderna på Gotland. Men mellan loppet och Gotland belönades båda benen med en midsommarnubbe och lite sill.

Dagens ord: Det växer ingen mossa på rullande stenar. Keep on going! 

Fridens.

Mer info om Midsommarloppet på http://www.laget.se/AXMARBYIF/

onsdag 18 juni 2014

Tillbaka i träning...

Två veckor efter Stoockholm marathon och man är åter i tjänst. Årets återhämtning var inte att leka med och efterföljande veckor efter maran har jag mest ägnat åt att träna simning och till viss del cykling, nog så viktigt men löpningen har varit parkerad eftersom jag och löpning har helt enkelt känt oss färdiga med varandra.

Men kroppen börjar sakta återgå till ett normalläge och därmed slut på ursäkter. Efter att nästan uteslutande ägnat mig åt simning och lite cykel bestämde jag mig för att testa på half ironman stäckan i ett träningspass. Sagt och gjort, bara att starta och hoppas att kroppen håller. Eftersom Gavleån där jag tränar ligger en bit ifrån mitt hus tog jag inte superallvarligt på transitionerna. det fick ta 10-15minuter mellan bytena. Simningen  som gick 850m uppström Gavleån och ned igen gick riktigt bra. Även om farten inte riktigt infunnit sig så håller jag för sträckan. I alla fall kändes det så.

Cykelrunda runt Storsjön förbi Årsunda
Cyklingen hade jag mätt ut en runda på 80km men ett felval i en korsning gav 12km extra i bonus vilket egentligen var bra då jag fick testa cykelsträckan för kommande Vansbro triathlon. Kände dock en rejäl trötthet efter 60km så fler och längre cykelpass  måste in i träningskalendern. Lyckades åtminstone hålla ett snitt på 29km/h, det får jag vara nöjd med.

Löpningen då? Den som jag var mest nervös inför. Efter cyklingen togs en 15minuters paus och sedan ut i spåret. Det gick bra, förvånansvärt bra!! Även om benen kändes som bly såg jag i Garminloggen efteråt att tempot låg på 4:45 vilket är betydligt bättre än det kändes under själva passet, Kul! Dock avbröt jag redan efter 5kilometer, inte för att jag var trött utan för att klockan började bli sen och fotbolls VM lockade. Hade säkert tagit åtminstone en mil till (Lätt att säga :)Hoppas nu bara att min känsla inför Vansbro är korrekt och att kapaciteten finns där någonstans.

I tisdags gjordes som en del i "efter marathon terapin" första intervallpasset och här var benen inte riktigt med på att öka farten. Men det är inte benen som ska bestämma en löpares beslut så tillsammans med några klubbkompisar i Hemlingby LK tog vi oss igenom 11*500meters intervaller i rätt hyfsat tempo.

Under passet när jag och Anders E diskuterade behovet av återhämtning efter ett marathon klämmer Anna ur sig att hon gjort, 17tävlingar på 2 månader!!!... Tydligen är det vardag för orienterare, RESPEKT! Därför var detta inlägg också det sista där jag klagar på min kropp efter maran.eller någon annan tävling för den delen :-)

Intervallerna gick i alla fall bra och jag är nu åter på resande fot. I Karlstad denna gång och jag har just satt mig ned efter en skön löpning efter Klarälven. Som sagt tillbaka i matchen och träningskläderna åter packade vid resor. I helgen blir det Gotland och simning i öppet vatten som träning, På återseende.
Lyckades även få ett foto framför Löfbergs lila, En fortsättning på mitt förra blogginlägg

Sola i Karlstad - Nog var det fint väder här allt


torsdag 12 juni 2014

Gävle kommun får mig ur balans

Tanken är väl ändå att detta ska vara en träningsblogg och inte ett instrument för att lufta mina tankar för frågor som gör mig upprörd, eller? När jag läser att Gävle kommun lastar in 17 miljoner åt Brynäs Hockey i utbyte mot att de inte har reklam på tröjorna då blir jag upprörd. När jag blir så här upprörd får jag ojämn hjärtrytm vilket orsakar träningsuppehåll vilket gör att Gävle kommuns sponsring blir en i allra högsta grad träningsfråga och därför skrivs detta inlägg. Nåväl det var ett tag sedan jag kom hem från några dagars frånvaro i tjänstens vägnar och då jag gör en catch up i lokaltidningen GD fås information om Gävle kommuns otroligt respektlösa och hånfulla beteende mot alla andra idrottsföreningar i Gävle.

Missförstå mig rätt. Jag är ingen hockeyhatare! Tvärtom jag ser gärna på hockey och besöker själv Läkerolen, förlåt Gavlerinken Arena några gånger per år. Men när en ansträngd kommunal plånbok väljer att lägga 17miljoner på ett hockeylag då undrar jag hur man tänker.

Barcelona sponsras av Qatar airways
Kommunalrådet Carina Blank ställer sig bredvid UNICEF och jämför satsningen tillsammans med Brynäs med vad UNICEF gör tillsammans med Barcelona FC. Har kommunen verkligen läst på här? Barcelona sponsras av Qatar airways då de inte har råd att vara utan tröjsponsor även om UNICEF också sponsrar dem.
Motprestationen Brynäs lovar är att arbeta för att minska mobbing och utanförskap och bidra till att unga vuxna får jobb vilket gör att alla vi skattebetalare i kommunen ska vinna på samarbetet. Kul ändå att vårt kommunalråd ändå tror på Brynäs, för  här är hon nog ensam om det förtroendet. Själv är jag skeptisk till fagra löften från denna förening; - Hur gick det förresten med den tredje ishallen som Brynäs lovade för att få bidrag till nya arenan? Att hålla det löftet hade definitivt bidragit med arbete till både unga och gamla i regionen....
Antar att kommunikationsavdelning fått arbeta hårt på kommunen för att hitta formuleringar för att lugna oss kommuninvånare. Att jobba åt inkompetenta kommunalråd måste vara lika svårt som att arbeta som kommunikatör hos hovet.

Att Läkerol Arena byter namn till anrika Gavlerinken är förstås kul men nog hade jag hellre sett ett starkt företag som stod bakom arenan och där Brynäs varumärke hjälpte till att stärka namnsponsorn. Istället för privata sponsringspengar ger en kommunal verksamhet bidrag till en organisation som visserligen stöder ungdomsverksamhet, men så gör väl även ridklubbar, basketklubbar, friidrott och fotboll. Jag misstänker dessutom att merparten av sponsorpengarna ändå går till vuxna grabbar som nu dessutom inte marknadsför företag i regionen utan "bara" jagar en puck och får oförskämt bra betalt för det. Kanske är det öppet för fler som har ont om pengar och som gör ett hästjobb i kommunen att äntligen få betalt. Vad sägs om att även öka bidraget till skolor, dagis och ungdomsgårdar är inte det organisationer som främjar ungdomars utveckling på riktigt?

Det budskap som jag tolkar utifrån att en kommun sponsrar ett elitserielag är att i den här regionen finns inga företag som har pengar, åtminstone inga som vill förknippas med Brynäs. Douglas Adams bok liftarens guide till galaxen skulle antagligen Gävle beskrivits som "I stort sett värdelöst" och inte värt att besöka. Tänk om istället starka innovativa företag som Sandvik, BillerudKorsnäs m.fl. funnits på tröjorna då hade Gävlebudskapet istället kunna tolkats. - Flytta till Gävle för här finns det coola företag och utvecklingspotential.

Sådär ja, nu har jag lättat lite på trycket och den värsta chocken har lagt sig även om man  blir sur och kan återigen konstatera att Gävle styrs av politiker som inte har det minsta respekt för oss invånare.

Positiva intryck från veckan är trots allt att jag som av en händelse spenderade en natt i Jönköping endast 100m från HV71s hemmaplan Kinnarps Arena (var väl inte så konstigt med ett riktigt företagsnamn på en arena). Lite jobb och sedan på hemvägen stannade jag vid Vättern och simmade 1,5km. Som vanligt hade någon form av träningskläder packats och denna vecka blev det våtdräkten så helt ur balans blev jag inte efter kommunens påhitt.

Svalkande simtur i Vättern  . Vattentemperatur 15grader var bra terapi för Gävle kommuns sponsringsbeslut.


fredag 6 juni 2014

Post marathon syndrom

If it was hard to run , your body will suffer... Den här veckan har jag till stor del lidit av vad jag vill påstå är post traumatiskt marathon syndrom. Årets marathon var nog det lopp jag lidit mest i och efteråt i jämförelse med alla tidigare lopp; Jodå jag var med med och sprang för två år sedan när motvinden piskade efter Söder Mälarstrand och termometern visade +1C för att inte tala om maran i Sibirien, jag var också med för fyra år sedan under den stekheta marathontävlingen. Men i både de loppen sprang jag klokt och efter min kapacitet. Till skillnad från årets lopp...

Tröstpris från Moa som smakade bra
När en löpare knappt kan gå efter ett lopp förstår man av erfarenhet vad som väntar dagen efter, eller kanske framförallt två dagar efter, så var det givetvis även för mig. Min söndag genomleds större delen av dagen med stilla aktiviteter samt upprepade försök att söka empati hos min fru Maria och övriga. Responsen från familjemedlemmarna svalnade ganska snabbt och ingen visade till sist något större intresse för en högst marginaliserad f.d. marathonlöpares klagan. Framåt söndagskvällen gjorde jag ändå ett tappert försök att imponera på Maria genom att följa med på en promenad dock i verkligt långsamt tempo för att se om mina ben visade några livstecken. Jodå det fanns hopp om liv men inte mycket.

Så kom då den andra dagen efter tävlingen; Genast när jag steg ur sängen fick jag känna av stelheten och verkande leder. En klar föraning om livet som 90-åring är nog det närmaste jag kan beskriva morgonens rörelser. Och inte blev det bättre efter att ha cyklat till jobbet även om cykling brukar ha en gottgörande effekt på stela marathonleder så fungerade det inte idag. Kl. 09:00 förstod jag att det inte blir bättre av sig själv och att det behövs hjälp. Ett akutsamtal till min massör Pia Löfqvist som turligt nog har sin lokal några meter från mitt kontor var nu det enda hoppet.

Efter jag förklarat min situation planerade Pia vänligt nog om sin dag och jag fick hjälp att massera bort marathonknutar, krampade muskler och allmänt stressade ben så att jag återigen återfick en relativt kurant kropp. Det smärtade rejält under massagen på ett sätt jag aldrig tidigare upplevt men här var det inte läge att klaga. Som man bäddar får man ligga... Massagen gjorde dock susen och kroppen borde åter vara itjänst

Normalt brukar jag ta en längre cykeltur två dagar efter ett lopp men jag ville inte stressa trötta muskler så istället fick jag sällskap av Rolf Wikman och köra ett simpass efter Gavleån. Även om man är urlakad energimässigt efter ett marathonlopp så brukar det alltid vara bra att följa upp ett marathon genom att träna en annan aktivitet och inte ha alltför lång vila. Tillsammans crawlade vi ca.1.6km efter Gavleån där benen fick sprattla efter förmåga och armarna göra arbetet. Simningen passade även väl in i mitt dåliga samvete för just simträning. Den senaste månaden har det inte blivit många kilometrar  gjorda där (heller)..

Åter i träning med andra ord och ett något positivare tonläge. En kopp värmande te efter simningen och kvällsprat med aningen mindre klagan till Maria så var det då dags att packa väskan för några dagars arbete i Oslo. Med återvunnen energi packas givetvis även löparskor och jag ringer min kollega och ber honom göra detsamma., samtidigt har jag planerat in en extra dag i Oslo för att träffa Jamie och tillsammans springa runt Oslo i skönt prattempo. GREAT!

Oturligt nog visade det sig att det räcker inte med att packa löptillbehören man måste faktiskt själv praktisera löpning... Efter en intensiv arbetsdag antydde Robin en förkylning som minskade hans motivationen för löpning och jag var snabb att inflika att då låter vi skorna vila. Tanken var ju ändå att jag och Jamie skulle ta en långtur, men på torsdagen regnade det ganska hårt och vi var båda lättövertalade att spendera kvällen på Gammel Major Pub och diskutera löpning över några öl istället.

Kvällen blev natt och som vanligt när vi träffas flyger tiden fram och vips var kl 3 på morgonen även om det kändes som knappt midnatt. Men mycket löpsnack och många minnen blev det och givetvis lite nya vilda planer på var nästa resa ska gå. Finns så otroligt många härliga lopp, länder och miljöer och  utmaningar som bara måste upplevas.

Nåväl, sista dagen fick jag åtminstone några timmars träning när jag tog en ensampromenad runt i ett soligt Oslo och givetvis genom favoriten Vigelandsparken med alla fantastiska skulpturer. Veckan avslutades med att möta min dotter Amanda och luncha prata och tillsammans vandra mot stationen för att åter åka till Gävle.

Löpningsmässigt har det varit en fattig vecka men allt är inte löpning och motivationen har återkommit så nu är det dags för nya tag och bort med alla ursäkter för snart står Vansbro Half Ironman på dagsmenyn.

På återseende.




Vigelandsparken Oslo, en av de finare parkerna jag vet och givet besöksmål