1,5% förlorad muskelkapacitet per dag!

Tydligen är det vad som händer med kroppen vid total inaktivitet, t.ex. vid influensa. I alla fall enligt Läkaren Karin Henriksson-Larsén som informerar i TV-programmet Svett & Etikett, att den mängden muskler tar farväl då man ligger platt i sängen och inte rör sig alls. Rakt in i sänghalmen kryper 1½ procent prima muskelmassa per dag. 1½ procent! Det låter allvarligt men inte så där ofantligt mycket som man man inbillar sig vid sjukdom där oron att de sista 10 årens träning har varit förgäves. Dessutom inte bara sista årens träning, alla kommande års mål faller tillsammans med febern ned i sängen.

Ja det här ser inte bra ut, 0% istället för putsad formtopp :-/

Karin fortsätter berätta orättvisan i att en otränad medelålders Svensson endast behöver träna varannan vecka för att bibehålla sin (dåliga) kondition. Det tröstar inte mycket att veta att de otränade spelar mot mycket bättre odds. För dem spelar det knappt  ens någon roll rent konditionsmässigt om man får lite influensa nu och då.

1.5%tänker jag då;  Det är ju inte mycket om man ser på det med lite perspektiv.  En viss lättnad infinner sig då allt kanske inte är kört trots allt. Pust!

Det är då jag börjar fundera och inser snabbt det orättvisa i 1.5 procent minskning av muskelmassa per dag. Det är en helt oacceptabel ekvation som kroppen håller på med. För hur kan kroppens system få tillåtelse att dra bort en massa tränad tid för att den själv har bestämt sig att bli lite krasslig. Jag har ju investerat en massa tid i dom där musklerna! Jag menar dom där musklerna ska ju översättas till mindre antal minuter i min race kalender och där är det ju fullt av uppbokade dagar och det snart!

Kroppens orättvisa ekvation

Är det då inte lite bakvänt? Jag har de sista 120 dagarna efter årskiftet åter startat min ambitiösa träning och investerat 12% av vaken tid åt just träning. Av dessa investerade tolv procent har en utdelning i form av prestationsbonus getts i form av 8% förbättring på milen. Mer konkret gick jag från dryga 41 minuter i januari till under 39 minuter i mars. Dryga två minuters cashades alltså in mellan två Bore cup deltävlingar i perioden januari till mars. Det var ju bra utdelning, eller?

Det ska inte vara så svårt att räkna ut och ställa insättning/uttag i relation mot varandra;
För det första räknar vi ut förlusten under de10 dagars totala inaktivitet där ja enligt Karins teori förlorat 15 procent kapacitet. Inte bra men så är det.

Så hur ser förhållandet ut för insättning ut då?

Min förbättring på 120 dagar dagar är  8 procent (8/120=0.067) ok lätt förenklad uträkning, men ni förstår poängen...  En fraktion av en procents förbättring per dag!  Det här får kroppens räntematematik att se ut som värsta SMS-lånehajars uträkningar. Ett gap mellan insättning och uttag som är helt enkelt horribelt! Hur ska vi kunna hantera sådana här omöjliga förhållanden? Vem tar vinsten, eller är det helt enkelt det gamla vanlig tjatet om att energi är oförstörbar och energin övergår endast till en annan form? Jaha, så är det nog insatt kapital har gått från rörelseenergi till värmeenergi genom febern. Vilken ynklig tröst!

7 dagar återstår nu till Dead Sea Ultra vilket enligt plan skulle ha avverkats på under 4 timmar men som enligt tidigare resonemang måste revideras upp med dryga 15 procent  vilket då borde ge en rimlig sluttid på 4h 40min. Vilken öken, i dubbel bemärkelse!

Tur i oturen ändå att man är 100 procent motiverad att få ta på sig löparskorna igen om några dagar och jaga igen de futtiga promillen som ändå tydligen går att lägga till som en sista sekunden insättning av ny fräsch rörelseenergi till kroppens kappsäck.

Nåväl, jag kanske överreagerar som vanligt. Idrottsläkaren Karin gav även lugnande besked då hon sa att man bibehåller sin kondition under lång tid om man är normal-aktiv under dagarna. Dags att förstå att världen inte går under bara för att träningen uteblir.

Får hoppas ändå att reskompisen David har lyckats bättre i uppladdningen, jag har inte orkat frågat honom ifrån min misär och självömkande position i sängen. Men nu är det slut på febriga tankar, för nu ska åtminstone den mentala peppningen börja. Jag lägger min tilltro till att det sitter lika mycket i pannbenet som i löparbenen :-)

På tisdag går resan mot Amman där jag ska försöka få tillfälle att lägga in några blogginlägg för att ta er med på en spännande resa i en annan del av Världen och ett ultra-lopp runt i Jordanien. Ni kan åtminstone vänta er en race report från loppet, Stay tuned 3:e april går startskottet!

By the way: Efter att ha läst Nikes beslut om att sponsra Justin Gatlin kommer Nike produkter försvinna från min inköpslista. Hur F...n tänker Nike när de sponsrar en fuskare som åkt dit två gånger för doping? Det enda vi kan göra som konsumenter är att sluta stödja sådana företag som älskar fuskare över atleter.

Så här ska mitt happy place se ut under loppet. Målgång och direkt efter bad i Döda havet.

Stabil träningsmängd fram till dagen D eller influensadagen.

Tid för lopp och influensa, ingen perfekt kombination...

Två veckor kvar till Dead Sea Ultra 50 km och jag ligger hemma i influensa. En influensa som gör att jag inte tar mig mer än knappt en meter från sängen och lever i en fruktansvärd misär. Ja jag vet, antagligen är det aningen förstärkt av  "Man-flu" syndromet men faktum är att jag inte varit så här sänkt på jag vet inte hur länge. I den situationen då man borde få all service i världen då är frun borta på en inplanerad tjej-weekend. Möjligheten att få sympati och någon att beklaga sig för är därmed borta. Dessutom låter hon meddela att det måste finnas en mening med att hon slipper vara hemma och höra på mitt lidande, eller gnäll som hon kallade det. Hårt liv att vara man...

Vyn från sjuksängen.

Det är rätt märkligt ändå när man befinner sig i ekorrhjulet med arbete, träning, fritid och sömn så finns det så mycket planer och ideér som känns viktiga. När man sedan blir sjuk har man bara en önskan; Att bli frisk!

Jag ligger kvar i sängen och tittar på snön som vräker ned utanför. Så var det med den våren, elände elände...

Vad gör man då när dagarna spenderas i sängen istället för att slipa på formen för det kommande ultra-loppet? Panik kanske! Stressad av att inte hinna komma i form?'

Nja, kanske inte. Det är nu det behövs kloka ord som;

- Det du inte kan påverka, ska du heller inte stressa upp dig för

För det är tyvärr bara att gilla läget.

För några år sedan spenderade vi en längre semester i Thailand.Eftersom strandlivet tråkar ut mig, bestämde jag mig för att prova på livet som munk. Det finns faktiskt möjlighet att få leva som en munk, eller rättare sagt munknovis om munkarna har plats och tid att låta dig stanna. Eftersom buddism intresserar mig så tog jag kontakt med ett tempel med frågan om de har tid att låta en Svenne bo hos dem i några dagar. Som tur var fanns en annan munknovis som kunde några ord engelska som lovade munkarna att instruera mig om livet som munk så att jag inte skulle bli ett allt för stort hinder. Dagarna på templet förflöt med fasta rutiner.

• Väckning 03:00, skönt att resa sig upp från den tunna bambufilten på marmorgolvet
• 03:30 till 05:00 Meditation
• 05:00 till 06:30 Bön
• Allmoserunda, där vi munknoviser gick bakom munkarna och bar de gåvor som vi fick av ortsbefolkningen. Tillsammans vandrade vi barfota efter gatorna i Ban Phe och samlade mat till de övriga på templet. Fantastisk erfarenhet!
• 09:30 Dagens enda mål mat. Resten av dagen var det endast tillåtet att dricka vatten eller te. Konstigt nog var jag aldrig hungrig.
• 11:00 tid för sig själv samt att sopa tempelgårdens alla gångar
• 18:00 Bön och meditation fram till 22:30
• Sovdags

Dagarna var lärorika. Det jag framförallt lärde mig efter några dagar som munknovis var att acceptera den situation jag befinner mig i just nu (nuet) och inte stressa för att hinna att göra saker som egentligen är helt betydelselösa. T.ex. Varför skynda sig att göra något klart för att undvika att missa ett tv-program eller vila i soffan. Helt onödigt, lär dig istället njuta där du är och med det du gör.
Tänk; Nu klipper jag gräset och det tar den tid det tar. Eller som nu, jag är sjuk och det tar den tid det tar att bli frisk; Tid som jag faktiskt har.

Meditation och bön var vad som gällde på morgnar och kvällar. Dagarna på templet spenderades till stor del med att sopa tempelgården och att göra enklare sysslor där du kan koppla loss tankarna och helt enkelt bara gå in i dig själv.

Just det här meditativa tillståndet under enkla sysselsättningar som lärdes ut  på templet försöker jag framkalla under crawl, cykling och löpning. Det är också en av anledningar till att jag aldrig använder musik under löpning. Jag får inte ut samma känsla av att ha något som gör att jag inte kliver ur alla tankar och bara blir ett med löpningen.

Så får jag även göra under den här övergående sjukperioden, gilla läget. Hur mycket påverkar 1½ veckas vila egentligen? Kanske det till och med är bra med vila för kroppen, det är åtminstone förhoppningen.

Ok, den här influensan kom aningen olägligt med tanke på att jag jag har ett lopp om två veckor, det kan jag villigt erkänna. Det är bara att inse att det kommer ta lite tid att bli frisk. Men tid är faktiskt något jag har.

Bara att vända på resonemanget från att det tar tid till att jag har tid. Även munkar blir sjuka, och friska igen...

Det blev en hel del löv i den långa trappan  som sopades varje dag.

Ok, lite spex får man väl göra även som munk!

Kanske det här inlägget lät seriöst och som att jag har en plan att hantera sjukdom. Ber om ursäkt för det. Om någon letar smärtlinring under sjukdom sä är det undertecknad

Ultraintervaller 8 * 10 000m

Jag kan inte låta bli att älska sociala medier när det gäller möjligheter att snabbt samla folk och göra roliga saker. Det som började med David Hanssons filosoferande i ett FB-inlägg om att det skulle vara kul att köra riktigt långa intervaller ledde snabbt till en ny tråd där jag och Anders Hallberg tyckte det lät som ett utomordentligt sätt att spendera en dag tillsammans. Snart hade vi gjort upp ramarna för hur man på bästa sätt roar sig med en lördag fylld av ultra-intervaller.

Så planeras en lördag...

Planen för dagen sätts upp med utgångspunkten att det ändå ska bli en behaglig resa. Ett tempo på strax under 5:30 min/km låter därför som en rimlig plan.

Eftersom vi själva tycker att idén är genial är vi övertygade om att det här vill nog alla vara med på. Inbjudan skickas därför ut igen på Facebook, dock med ett ganska svalt mottagande eller rättare sagt inget intresse alls. De som vanligen aldrig kan säga nej till ultra-strapatser var dessutom på sportlovsferier, vi ber om ursäkt för det Daniel :-)

Även om inga fler ansluter är ursprungstrion fast vid övertygelsen att ultraintervaller är grejen för helgen.

Fokus på intervallschemat är att vi ska klara det utsatta tempot och få dryga timmen som vila mellan intervallerna. Startskottet går kl. 06:00 med efterföljande intervallschema 08, 10, 12, 14, 16, 18, och den avslutande intervallen startar vid Gävle teater kl 20:00. De första två intervallerna gör vi på egen hand för bekvämligheten skull, dessutom är vi säkert tillräckligt pigga i benen de två första passen ensamma.

Från och med den tredje intervallen kör vi sedan tillsammans.

Varför! Varför ska man då springa ultraintervaller?  Svaret på frågan är svävande men glasklart; - Jag har ingen som helst aning!

Från ord till handling, eller snarare löpning

Snabbfrukost för löpare

Telefonen ringer kl 05:27, Yes! Jag kravlar mig upp och intar den förberedda frukosten #1 med en banan och ett glas chiafrön, vatten och lime. 30 minuter senare står jag vid dörren och känner mig allt annat än redo för 10 kilometers löpning. Morgonen är helt enkelt inte min stund på dagen.

Intervall #1 06:00 (5:29min/km)

Så börjar det då. Stela ben efter gårdagen spinning och 18*200 meter intervaller. Jag bestämmer mig för att för en gång skull ta hjälp av musik och tar med telefonen. Hinner bara 50 meter då jag inser vad tyst det är. Jag kan inte förstöra känslan av att löpa i ett sovande Gävle genom att ha musik i öronen. Springer tillbaka hem och lämnar musiken i hallen.  På tomma väger njuter jag istället av sovande grannskap och ben som är på väg att vakna upp. Även om jag säkert skulle ha haft svårt att springa fortare så går det bra att ligga på ett tempo kring 5:30, kanske inte är så dumt att springa på morgonen trots allt. Väl hemkommen sover fortfarande alla i huset och jag får tillfälle att för en gång skull bjuda på frukost på sängen. Stekta ägg med bacon och kaffe blir frukost #2,

Intervall #2 08:00 (5:07min/km)

Andra etappen är betydligt lättare att springa, nu har kroppen vaknat och det svåraste är att hålla igen och inte springa för fort. Jag har sprungit långa sträckor tillräckligt många gånger för att veta var en snabb inledning brukar leda till. När jag passerar Mackmyra Whiskey destilleri kommer ett sånt där aha- moment där fåglar kvittrar och allt är bara så bra. Det är skönt i början på våren när man uppskattar att fåglarna börjar sin sång och en indikation på ljusare tider visar sig. Men det är inte direkt någon näktergal som sjunger, istället kretsar två kråkor ovanför och jag undrar om de redan nu börjar se en potentiell matbit...

Intervall #3 10:00 (5:22min/km)

Nu strålar den tappra trion samman i Hemlingby, vi är alla pigga efter de två inledande ensampassen. I intervall nummer tre har jag ett förslag på var den ska springas, det blir en bana runt Gävle. Svårt fortfarande att inte springa för fort men vi hjälps åt att hålla igen. Efter ca. 50 minuters löpning visar det sig att min planering av rundan varit väl optimistisk och den slutgiltiga sträckan slutar på 12 kilometer. Nåväl, tur att de sker nu när vi är pigga och inte i slutet då vi antagligen är betydligt tröttare och aningen känsliga för dålig planering :-)

Intervall #4 12:00 (5:22min/km)

30 kilometer avverkade och vi går in på fjärde intervallen. Vi är alla vana långdistansare och pigga och fräscha så några mil med en timmes paus emellan är inga problem. Nu lockar dessutom en sopplunch efter avslutad intervall. Lätt på fötterna avverkas passet och vi belönas med den goda lunchbuffen i Hemlingbystugan.

Intervall #5 14:00 (5:22min/km)

Störtsköna bänkar att slumra in på efter 50km

Lunchkoma! Pigga ben men bekväm i kroppen efter en god lunch. Inte lätt att ge sig ut och det krävs en god portion disciplin för att leda benen ut på tur igen.  Laddad med energi så kommer vi ändå iväg och intervallen avlöper utan större problem. Efter vägen möter vi andra löpare som hejar på, det verkar som många sett vår FB inbjudan och de tutar glatt till oss. Sådant ger extra krafter!

Väl tillbaka till Hemlingbystugan börjar det ändå kännas i kroppen att vi avverkat 50km. Intressant läge när man börjar bli trött och diskussionerna blir kortare och mindre frekvent. Jag och David lägger oss ned på en varsin träbänk och faller snart in i dvala. Inte klokt vad skönt det kan vara att ligga på en träbänk. Anders som är lite bekvämare glider upp i restaurangen och följer på avstånd damernas 30km innan han också slumrar in en kort stund i en av restaurangens fåtöljer.

En stund av ren njutning infinner sig, men inte länge då verkligheten knackar på dörren och lätt nyvaken ger vi oss ut för att springa ytterligare en intervall.

Intervall #6 16:00 (5:28min/km)

Även om vi slumrat en stund är vi inga fallna hjälte. En tupplur gjorde gott och det är dags att lägga ytterligare en mil bakom oss.. Men nu börjar det bli lite tyngre, David upprepar mantrat "-Positiva tankar". Målet med denna intervallrunda är att springa hem till mig där Maria lockar med laxsoppa. Inte dumt ändå att springa ultrasträckor då det går att planera in delikata matstopp under träningen.

Sträckan vi springer går på skogsvägar vilka dessvärre är isblanka något som passar trötta ben dåligt. Vi klarar dock utmaningen och kommer fram till matstopp nummer två. 60 km avklarade och på bordet står laxsoppa, dadlar inlindade i bacon och allehanda godsaker. Smaskens kan man tycka!

Dessvärre har jag inte längre någon aptit. Fördelen med ultra är att du kan äta och ha riktigt trevligt under träningen. Nackdelen är att matsmältningen lägger av när kroppen börjar bli trött vilket leder till att du inte kan äta. Tydligen är matintag lägre prioritet än att fortsätta springa i våra kroppar. Jag tittar avundsjukt på David och Anders som fortfarande har aptit och sörplar i sig soppa. 

Intervall #7 18:00 (5:32min/km)

Pauserna som tidigare kändes nästan löjligt långa känns nu som ett ögonblicks verk och tiden rusar. Det är dags att återigen ta på löparskorna igen och trampa de näst sista 10 kilometrarna för dagen.

Vi har dessvärre återigen räknat fel på avståndet till Hemlingby och den här gången i underkant. När vi närmar oss målet förstår vi att det återstår dryga 2 kilometer att springa för att nå upp till 10 km; Så nära men ändå så onåbart. Felräkningen innebär att vi måste springa förbi målet och göra en extra runda för att få ihop hela sträckan. Extraturer som påfrestar psyket på trötta löpare. Vi springer i vilket fall den extra rundan och närmar oss åter målet då motgång nummer två dyker upp. Det fattas ytterligare 800 metrar för att nå 10 kilometer! Benen är trötta och vill sluta springa men att ta genvägar finns inte på kartan. Ett litet villakvarter 500meter från målet rundas två gånger innan vi springer upp för den till synes oändliga backen mot Hemlingby spårcentral där vi slutligen når 10 kilometer på den 7:e intervallen. 70 km check!  

Intervall #8 20:00 (5:57min/km)

Ajajaj! Nu börjar det bli tungt. Jag sätter mig i bilen och kör ned mot stan där vi ska träffas för de sista 10 kilometrarna. Med 70km avverkade känns benen tunga och stela och aldrig har väl bilen känts så varm, mjuk och skön. Jag skruvar upp klimatkontrollen i bilen till 27°C för att inte frysa och nu krävs det disciplin för att leda kroppen ut ur bilen. Snart ska vi ut och göra det sista rycket i sista intervallen och det känns kallt fast det är plusgrader ute. Jag parkerar nära teatern där vi ska träffas och möter Anders och David vilka kommunicerar samma känsla som jag känner, stel och trött. Men nu finns ingen återvändo, de ä bara åk. Att inte klara sträckan finns inte på kartan.

David undrar hur vi hade känt oss om vi hade planerat för 10*10 000m intervaller och skulle haft ytterligare två pass att avverka. Antagligen hade vi varit lite piggare då den mentala bilden legat en bit längre bort redan från början; Nåväl,  det får vi inte reda på idag. Det är ändå anmärkningsvärt att man alltid tycks falla på målsnöret oavsett om det gäller 10 eller 100 kilometer, ett tecken på att dina prestationer sitter lika mycket i huvudet som i kroppen.

- Positiva tankar, positiva tankar!

Efter 5 kilometer på den sista intervallen märker jag hur energin sinar i kroppen och den tidigare frusna kroppen går över till att börja svettas. Eftersom jag inte lyckades med att fylla på med mat under sista matstoppet och inte heller laddat med annan energi är depåerna slut. Det går tungt och jag misströstar när jag kommer på att David knaprade en Dextrosol under förra intervallen. Hoppas han har en kvar...
Som tur är finns det varsin liten sockerkick för oss tre. Tur är det,  för det visar sig att alla i sällskapet har samma "out of energy" känsla som jag. Vi stannar upp, tar en tablett och den annalkande mattheten börjar ganska snabbt avta. Åtminstone tillfälligt, men hur länge räcker en dextrosol? 

Sista rundan sker på gatorna runt Gävle och vi snirklar runt på Söder vidare ned mot centrala stan med strategin att när vi närmar oss 10 kilometer vill vi vara så nära målet vid teatern som möjligt. Det får absolut inte bli för många metrar extra för nu är vi trötta. Vi ger upp måltempot på att ligga under 5:30 och nu på slutet springer vi i dryga 6 min/km. Det spelar ingen roll, tempot känns inte längre viktigt. Nu är det bara att komma i mål som gäller.

Och visst kommer vi i mål till sist! Sista kilometern sker i kvarteren runt målet för att vara säker på att vi inte ska springa i onödan och några hundra meter från målet konstaterar vi att nu är dagens intervallpass på sammanlagt 80 kilometer klart. Men vad är det som händer? När vi äntligen får stanna så blir benen aningens piggare och gladare. Vi springer vidare nu på övertid utan att klaga för att nå det utsatta målet. Väl vid teatern fylls vi ändå av en sån där varm känsla som man får när man har presterat över sin egen komfortzon. Man blir bara så överlycklig och tillfreds med sitt ömmande tillstånd att man bara vill skratta eller gråta, vilket som egentligen. Vi kramar om varandra och konstaterar nöjt att nu är vi klara för dagen. UNDERBART!

Äntligen i MÅÅL!!

Men tillbaka till frågan varför springer man egentligen ultra intervaller? Är det bara för att vi kan, vi vill eller bara för att vi är galen nog att försöka. Jag har inget bra svar på frågan. Jag bara råkar hamna i situationer med ultrasträckor helt enkelt för att jag inte kan motstå att testa om jag klarar det. Det är helt omöjligt att säga nej till roliga utmaningar man möter.
Ultralöpning är dessutom inte bara en tävling/motion eller prestationstest. Genom ultralöpning lär man känna sig själv och andra på ett helt annorlunda vis. Det är många prövningar som uppstår under en längre tids löpning. Du blir trött, det gör ont, det blir enformigt eller helt enkelt bara den övermäktiga känslan efter de första 5 kilometrarna där du vet att du har 75km till mål. Det gäller att hitta glädjeämnen i den situation du befinner dig och arbeta utifrån det.

Kanske det också är nyttigt för oss moderna människor som egentligen har det väldigt bra men vårt liv är fyllt av abstrakta mål och resultat, åtminstone vi som inte direkt kan titta på resultatet av vårt arbete i form av färdiga hus eller andra konkreta resultat som direkt kan ses. Kanske är det helt enkelt att vi har det för bra och behöver utsätta oss för ursprungliga, äkta, oförfalskade känslor i den puraste av sporter; Konsten att löpa. Vad vet jag?

Jag avslutar den här bloggposten med ett av mina favoritcitat angränsande till löpning från Sir Roger Bannister som på ett bra sätt beskriver oss löpare:

We run, not because we think it is doing us good, but because we enjoy it and cannot help ourselves. The more restricted our society and work become, the more necessary it will be to find some outlet for this craving for freedom. No one can say, 'You must not run faster than this, or jump higher than that.' The human spirit is indomitable.

Det är nog så vi människor överlevt evolutionen, genom att vara envisa, ostyriga och  helt enkelt oemotståndliga. Att stå inför en ultrautmaning är som att titta på det första tomma vita bladet i en bok du ska skriva. Så mycket tankar, ideér och vilja men ändå är det så lite du vet om slutet och de utmaningar som står efter vägen.

Helt enkelt betvingande att ge sig ut för att söka hur långt du kan nå.