Hornindal Rundt - En upplevelserappport från Norges tøffaste fjelløp

Då befinner jag mig återigen i den här situationen. Benen värker, undrar om jag orkar ta ett steg till. Varför finns det ingen mekanismen som stoppar mig vid anmälningsformuläret till nya utmaningar? Typ en enkel funktion där någon anhörig ska godkänna att sökande får åka. Men här är jag nu, och trots att kroppen skriker stopp fortsätter benen att gå, gå och gå igen.

Egentligen vill jag stanna och bara stilla sätta mig ned och låta kroppen läka, men benen hör inte utan fortsätter sakta uppför den branta stigningen mot toppen. Framför mig, högt där uppe reser sig Gulekoppen. Men det är långt kvar innan jag återigen står på toppen av den högsta punkten av loppet. Först ska det klättras på ben som knappt orkar bära och där ljumsken som jag sträckt två mil tidigare smärtar för varje steg.

Benen fortsätter att gå och resten av kroppen följer motvilligt med.

Jag tänker om och om igen att nu är jag här, jag är precis här och det gäller att gilla läget. Inte tänka på målgången som ligger många timmar fram. Inte tänka så långt som upp på Gulekoppen. Jag är bara här och det enda som gäller just här är ett steg till, ett till och ytterligare ett till.

Det är det här som är Ultralöpning och nu börjar loppet på riktigt. Den mentala kampen mot mig själv, mot värkande fötter, ömma ben och timmarna som ligger framför. Även om jag stundtals förbannar mig själv över att jag ständigt anmäler mig till lopp som dessa så vet jag också att det är just de här känslorna som kommer göra mig glad vid varje tanke tillbaka på loppet. Tankar som jag kan ta fram så länge jag har minnet kvar under mina dagar på denna jord.

Löpningen är en ren bonus när det gäller ultrasträckor. Njutningen av att tömma kroppen på energi gör att man också släpper alla vardagsproblem och blir fullkomligt ren i sinnet. När du känner dig som tröttast finns bara här och nu och nästa steg. Du behöver inte vara snabbast, piggast eller gladast. Du behöver bara acceptera läget och arbeta dig framåt ett steg i taget. Sätter du målbilder för långt fram är det lätt att tappa orken för de ouppnåeliga. Nästa steg följt av nästa steg följt av... Med andra ord, ren njutning :-)

11 timmar tidigare gick startskottet för  Hornindal Rundt - Norges tøffaste fjelløp där vi förväntansfullt gav oss av. Som vanligt utan en tanke på att jag många timmar senare skulle kämpa för varje steg framåt.

Gävle/Avesta teamet vid starten
 fr. Vänster Ulf Domanders, Sammy Brassen Holm, Daniel Nilsson och Stefan Eriksson

Starten går i centrum av Hornindal och trots att klockan är 08:00 har många klivit upp för att heja på oss löpare när vi ger oss av för att springa över de 6 fjälltopparna mot vändpunkten vid Horndøla bru. Startskottet ljuder och vi ger oss av och småpratar sakta joggande tillsammans med ca. 350 andra ultra-trail löpare. Jag tänker stilla för mig själv att det här borde de skidåkare som åker Vasaloppet uppleva. Stämningen är på topp för alla och även om vissa har vandrarstavar så är det ingen som kör ned en stav framför andra eller i foten på någon annan. Något som inte är helt ovanligt i första backen på Vasaloppet när stressade motionärer viftar sig fram. Ultra-trail löparna verkar veta att det är inte första 2 kilometrarna som ett lopp avgörs. Det finns gott om tid att avgöra och springa om senare under loppet.

Första kilometern är på asfalt och jag och Daniel lägger oss ganska långt bak och tar det lugnt i sakta jogg. Entusiastiska anhöriga och Hornindalingar hejar på oss genom huvudgatan i byn. Det här kan bara bli bra!

Jag har förstått att loppet har få möjligheter till att springa på flat underlag och redan efter första kilometern börjar den första stigningen mot de 840meter höga Middagsfjellet. Middagsfjellet! Är det hit ortsborna bråkar promenera för att spisa lite lunch? Svårt att förstå för en Gävlebo som får åka 45minuter med bil för att få en topp på 200möh. Här behöver vi förflytta oss 8km för att komma upp på första toppen. Då de flesta stigningar är branta så är det snabb vandring som gäller uppför med inslag av löpning där det är möjligt. Jag tänker; Spara på batteriet, det kommer nog en tid om några timmar då benen inte är lika pigga som nu.

Ständiga belöningar i form av utsikt

Landskapet är enastående och när vi når fjället slås man av den underbara utsikten. Vilka vyer! Alltså visst är det roligt att springa stadslopp och höra publik, se vackra byggnader och känna pulsen. Men det här är något annat. Det är nästan en religiös upplevelse att springa längs ryggen på ett berg. Njut, njut, jag försöker ta in alla intryck samtidigt som jag springer. Terrängen är teknisk, stenig och oftast brant i någon riktning men visst finns det tid att se och njuta.

Kroppen är fortfarande pigg när vi springer ned i en dal för att sedan springa upp mot den 1340meter höga Gulekoppen. Under race genomgången meddelades det att är mycket snö kvar på topparna och därför kan det vara svårt att hitta vatten. Vi ser därför till att fylla vatten på de ställen det är möjligt innan vi når glaciären.

Väl uppe på Gulekoppen stannar vi för att inta energi och njuta av utsikten. Det som ligger framför nu är utförslöpning nedför en brant glaciär. Det här blir roligt och vi störtar ut i rasande fart. Men det är för brant för att springa och nu finns det två val. Fega ur eller satsa! Vi satsar förstås vilket innebär att vi sätter oss på rumpan och åker kanan ned. Jippie! Det här är skoj.

Kana ned för glaciären. Ingen tanke just nu på att om ett antal timmar framåt ska vi upp för denna brant

Efter rutschkanan känner jag mig stark och på de partier som det går att springa på joggar vi ett skönt tempo. Plötsligt sparkar jag höger stortå i en sten och känner hur nageln reser sig i skon. Joggande ger jag en kick framåt med vänsterfoten så att nageln lägger sig i rätt riktning utan att besvära i löpningen. Sådärja! Nu ska det fungera; Lilltå nageln däremot ligger redan någonstans i strumpan. Nåja den är inte så stor. Kommer jag tappa fler naglar tro? Kanske man borde tagit "five toe" strumporna så att inte skorna fylls av gamla nagelrester. Jag springer vidare.

Vätskestation alá Hornindal. 

Vätskestationer finns det gott om efter vägen förutom just på glaciärerna och på topparna. Forsande fjällbäckar finns på lämpliga avstånd efter varandra där vattenflaskan fylls på. Vet inte hur man ska förklara smaken på vattnet. Hur beskriver man rent?  I vilket fall smakar det, eller smakar det alls förresten? Borde det inte vara smaklöst? Nåja, det är mycket fräscht i alla fall.

Nu blir det ett parti som visserligen är kuperat men inte extremt brant. Banan går över mjuka fjäll och myrar där vi klafsar fram i mjuk gegga. Lite jobbigare men dock skön löpning. Men i Hornindal Rundt ska inget vara enkelt, när vi når fram till Muldsvorhornet möts vi av en vägg. Det verkar gå rakt uppåt. Svetten rinner ansiktet då solen steker medans vi klättrar. Börjar konstigt nog tänka på mat, jag som alltid har svårt att äta under längre övningar. Bara upp för toppen, sedan några kilometers nedförslöpning mot vändpunkten där det serveras soppa.

In i dimman! Större delen av loppet var dock vädret strålande solsken

Samlade ihop lite av intrycken i en film. Se nedan eller klicka länken om Youtube-inbäddningen inte fungerar https://www.youtube.com/watch?v=MKlzxTADp5k

Muldsvorhornet innebär att halva loppet är avverkat och eftersom det också är möjligt att springa halva sträckan så är det här målgången för ca. hälften av löparna. Det känns skönt att få springa ett plant upplopp och åtminstone i tanken få känna på målgången. För mig är det dock långt kvar men här ska åtminstone ätas soppa. Inte dumt det heller.

Banprofilen för loppet. Eftersom det rådde lavinfara på andra halvan av sträckan så fick vi 75km löpare vända om och springa samma väg tillbaka.

Ja just det, soppa. En ytterligare bonus med att springa  längre sträckor är att allt smakar så himla gott. Eftersom det är varmt ute saltar jag rejält på soppan för att inte få brist på salter på tillbakavägen. Saltet bildar ett vitt lager ovanpå grönsakerna och jag tycker det smakar gudomligt.

Probably the best soup in the world...

Efter att ha avnjutit den gudomligt goda soppan som serverades går jag till min dropbag för att packa in extra energi i löpryggsäcken. Här inser jag senare i loppet att jag inte varit klarvaken i mina beslut då jag glömt packat gels, och även de Kviklunsj som jag tänkt avnjuta på något av fjällen på tillbakafärden. Jag har haft sportdryckspiller som ska blandas ut i vattenflaskan men tänker att det vore väl idiotiskt att blanda ut det goda fjällvattnet med illasmakande sportdryck. Sportdrycken blir därför också kvar tillsammans med övrig energi.

Daniel packar sin ryggsäck och så ger vi oss av, tillbaka mot mål och till att böja med den långa stigningen upp för Muldsvorhornet. Soppan har gjort gott och jag har försökt att inte stå stilla allt för länge under tiden soppan intogs. Att stanna kan vara förödande på trötta ben. Står man still för länge verkar benen tro att det är ett normalläge och vips så börjar de få för sig att krampa och protestera. Att ständigt röra på sig även om det är långsamt är därför ett bra knep för att inte bli fast. Gäller egentligen alla typer av längre lopp. Stå aldrig still!

En lysande glaciär. Solskenet bländar i snön. Solglasögon gjorde nytta under dagen då dryga två mil av loppet gick på snö.

Tillbaka upp mot Muldsvorhornet och jag har starka ben och mätt mage, oturligt nog känner sig Daniel just nu inte riktigt i samma form. Han har tufft i uppförsbacken och vi glider ifrån varandra. I ultralöpning är det svårt att anpassa tempot under ett helt lopp då alla löpare har dippar, fast på olika ställen. Därför är det säkrast att lyssna på sin egen kropp och låta känslan för stunden sköta tempot.

Toppen på Muldsvorhornet nås förvånansvärt lätt och nu är det dags för brant, teknisk utförslöpning. Jag försöker hålla tempot uppe trots att det är svårt att få stopp på vissa ställen i branten. Plötsligt hinner jag inte bromsa, eller rättare sagt fötterna är nog inte tillräckligt responsiva och benen är trötta vilket resulterar i att jag får göra en halv kullerbytta ut i riset. Puh! Snabb check, Huvudet, Ok, benen och armar känns hela. Bra! Man kanske överskattar den egna förmågan när man är trött och inte tänker helt klart. Det gick nog oförsiktigt fort där.

Stundtals branta stigningar som skulle tas både uppför och ned.
På trötta ben blev nedförslöpningen en utmaning.

Jag tänker ungefär en mikrosekund och påminner mig om att "en olycka kommer alltid ensam" Eller hur var det. På't igen, full fart nedåt. Går sådär bra kan jag säga; 50meter senare halkar jag och ställer mig halvt i spagat (För en löpare som jag innebär det ganska nära benen ihop...) Rackarns! Det svider till i högra ljumsken, en löpare som fick kasta sig åt sidan kollar läget och frågar hur det gick. Det är ok, svarar jag. Men det är inte helt okey. Jag bannar mig själv och börjar springa nedåt, sakta den här gången. Varje steg med högerbenet bränner i ljumsken, bara att hoppas det blir bättre med tiden.

Men det blir inte bättre, vilken klant man är. I fortsättningen av loppet ska varje steg i framförallt nedförsbackar bränna och påminna mig om att löpare som inte är skicklig på trail-löpning ska ta det lugnt i branta tekniska utförspartier. Ok, nu har jag lärt mig det. (Probably not...)

Men det går bra trots ljumsken, eftersom det knappt finns några platta partier och problemet fungerar bra i uppförsbackar och där jag sedan får jag ta mitt straff nedförslöpning under resterande del av loppet. Som man bäddar får man ligga heter det om jag inte minns fel. Inget fel på tankeverksamheten här inte...

Checkpunkter avverkas vartefter och plötsligt reser sig den enorma glaciärväggen upp till Gulekoppen framför. Nu gäller det att bita ihop och börja arbeta steg för steg för steg. Upp, upp upp. Avlägset känns det då vi tidigare sprang skrattande och åkte kana ned för glaciären. Entusiasmen då över den långa branta glaciären har bytts till något helt annat i den här riktningen och nu är vi framme där den här bloggposten började.

Finns inget att fundera över. Bara tänka uppåt och ta ett steg i taget, arbeta framåt. På något sätt blir det ändå stimulerande att plocka en bit i taget även om benen värker. På de brantaste partierna ligger detklätterrep att hålla i. Med repen finns även möjligheten att avlasta benen och dra kroppen uppåt med armarna som i princip har vilat hela dagen. Att klättra uppför tar en ansenlig tid vilket innebär att de blöta fötterna blir ganska kalla medans resten av kroppen kokar. Temperaturzoner i en 180cm lång kropp! I vilket fall kommer jag förstås upp och nu belönas kroppen äntligen med löpning utför glaciären. Ljumsken görs sig påmind men det går förvånansvärt bra att släppa på farten i den mjuka snön.

23km löpning kvar och det återstår endast två mindre fjäll samt förstås en lång, brant stigning uppför Middagssfjellet. Jag vill springa men det går inte, uppför orkar jag inte, utför gör det för ont. Slarvet med energin vid vändpunkten oroar också en aning. Jag har några powershots kvar och 2dl Coca-cola. Gäller att ransonera nu.

Daniel springer i kapp mig och vi gör sällskap i en mil. Hans dipp har gått över och han har sprungit ikapp den kvart han förlorat tidigare. Vi springer om varandra fram och tillbaka då Daniel har problem med uppförslöpningen är jag lite snabbare där och vid utförslöpningarna försvinner Daniel. Efter ett tag orkar jag inte följa med i tempot och vi skiljs igen och börjar båda klättra uppför branterna mot Middagsfjellet på egen hand. Tungt, tungt men ändå med känsla av att det är antagligen inte mer än två timmar kvar till att mållinjen får korsas. Känslan lockar.

Efter Middagsfjellet springer jag så gott det går utför, det går inte speciellt fort men det går framåt och ibland skymtar dalen och sjön där Hornindal ligger vilket inspirerar. Skynda nu, desto mer du orkar springa desto snabbare får du vila är mantrat. Till sist når jag ut på den sista asfalterade sträckan mot mål. Två löpare bakom börjar närma sig men jag tänker inte släppa en placering till.

Eftersom ljumsken gör riktigt ont nu behöver jag ett knep för att få igång löpningen. Att ge kraft med högern går inte så jag försöker driva på med vänsterbenet och flyttar högerbenet så försiktigt som möjligt. Det går riktigt bra så länge det är plant underlag eller svagt sluttande nedåt, uppför orkar inte högerbenet med riktigt i löpningen och då får jag promenera snabbt. Nu är det nära och här ska det minsann spurtas. Känslan av att vara fylld med glädje sprider sig i kroppen när målet visar upp sig ungefär 500meter fram. In i tunneln under vägen 200 meter kvar, håll i farten för nu är det nära. In på området, en skarp 90graders sväng och nu är det 30meter löpning kvar in i sporthallen. Nämen titta! Finns till och med publik kvar. En i min förvirrade sinnesvärld galant spurt avslutar loppet.

Här står jag nu och behöver inte springa en meter till. En medalj hängs runt halsen och tävlingsledaren för loppet kommer och gratulerar. Jamen det här är ju underbart! Jag är färdig!! Daniel som väntat vid målet kommer och grattar. Två trötta Gävlebor som nu har fått smakat på Norska fjäll får äntligen vila.

En medalj med hög status i samlingen

Vi går runt en stund, pratar med andra löpare och äter lite soppa. Klockan är 23:30 och det tog 15h 20minuter att springa de 75 kilometrarna och 5600 höjdmetrarna i Norges tøffaste fjelløp. Ögonen nästan faller ihop när vi sätter oss, men varför sova nu? Nu vill vi bara njuta att sitta och inte behöva springa. Loppet är genomfört och vi kan bara vara stolta och sitta absolut stilla så att inte den stela kroppen gör sig påmind som den annars gör vid varje rörelse.

Så var det värt allt slit? Jag vill varmt rekommendera andra som tycker om ultrasträckor och traillöpning att genomföra det här loppet. Loppet är nog det finaste jag någonsin sprungit och även det tuffaste av alla kategorier. Kanske inte på samma sätt som en Ironman där man ligger på hög puls under lång tid utan det här är något helt annat. En upplevelseutmaning för både själ och ben.

Helt enkelt så värt att deltaga i.Ni hittar en massa inspirationsbilder på loppets Facebooksida https://www.facebook.com/hornindalrundt/ samt förstås på deras webb http://hornindalrundt.no/. Bara att anmäla er, ni kommer älska loppet!

Hopp på pigga ben...

Jamen vi kan inte sluta hoppa när vi ser en kamera

Som sagt...

Starten i Hornindal

Halvvägs nu. Daniel och jag ger oss på väg tillbaka samma väg

Och till sist filmen utför Gulekoppen

Hornindal Rundts video

.