Resan mot Järnmannen: Tjurruset

Löpning behöver inte alla gånger ske på fina vägar och sköna miljöer. Tiden behöver heller inte vara det absolut viktigaste och istället för att försöka hålla max-fart på asfaltsvägar är det roligare att söka de löpspår som leder genom de djupaste lergroparna. Håller man med om tidigare påstående är Tjurruset i Karlstad ett utomordentligt lämpligt lopp. Tjurruset bjuder definitivt på alternativa löpspår, diverse hinder på vägen, sumobrottare som ska passeras med en tackling och önskar du max kul då är det bara att släppa prestationskravet och gegga ned sig i banans djupaste pölar och uppleva den sköna känslan av fötter och ben som sitter hopplöst fast i lera.

Jag som kravlar mig upp ur en av de sista lerpölarna i Tjurruset 2013

Förra året debuterade jag tillsammans med Emelie och Karlstadskollegorna i Tjurruset vilket gav mersmak. Det här året blir loppet en familjeangelägenhet då samtliga familjemedlemmar följer med och deltar i tävlingen, helt normalt ställe för en familj att umgås på:-)

Som vanligt innan ett lopp är jag förstås tveksam till om jag överhuvudtaget kommer klara att springa en meter. Lätt skakiga ben, en massa påhittade skador och är jag inte lite förkyld? Jag har en plan som säger att nu ska loppet gå i sakta fart, visserligen står jag och Jonatan i första startled men vi är båda överens om att ta det lite lugnt så vi ställer oss en bit bak i startledet.

Startskottet går och vi springer sakta fram i 50 meter. Går det inte lite väl långsamt tänker jag och börjar avancera i fältet. Så långt fungerade den race planen

Den första kilometern följer en grusväg vilket är bra då fältet sprids ut innan banan svänger i efter skogsstigar. Nu börjar loppet känns det som, kvistar, stenar men inte så mycket lera ännu vi passerar ett growlande hårdrocksband tre gånger under loppet vilket är musik som passar som handsken för ett lopp som detta. Nu blir det blötare och vi passerar en myr där fötterna sjunker ned i den sanka marken nu börjar det bli jobbigt och värre (läs bättre) blir det.

Eftersom jag ligger ganska långt fram i fältet så springer vi i "hög" fart genom alla hinder och inför varje gyttjepöl så känn det som ett lotteri om man sjunker ned till midjan i gyttjan eller om pölen är grund till vaderna. Man springer som på nålar inför varje hinder och rätt vad det är försvinner marken under fötterna och du sitter fast i gegga. Underbart!

En parameter som gör loppet ännu lite roligare är att arrangören gör en ny bansträckning varje år och banan är någonstans mellan 9.5-11-5 kilometer. I år var den ganska lång då vi fick veta efteråt att sträckningen var 11.1 kilometer.

Känslan att vi närmar oss mål är ändå lätt att känna igen när man hör speakern och det börjar bli mycket folk efter banan. Men mycket folk efter banan betyder oftast även att här finns det sevärdheter och mycket riktigt. Med ca. 1.5 kilometer till mål är det stora finalhindret kvar när banan sträcker sig efter vasskanten i närliggande sjön. Med vatten (lera) upp till bröstet forceras hindret att springa i illaluktande vassgegga är inget som jag normalt skulle göra men här är det bara kul så det är bara att njuta.

Efter finalhindret är jag full av adrealin och fortfarande pigg så nu ökas farten och nu återstår bara några enklare hinder. Två hundra meter kvar och vi ska forcera en container som nu står mellan mig och målet. Bredvid kommer en kille i rasande fart, jag sneglar till höger och svarar omedelbart. Ingen av oss vill ge sig så målgången sker accelerarande där jag till sist förlorar med en halv meter. Vi stannar efter målgången och står och småpratar och skrattar åt vår spurt och är glad att Tjurruset är klart för denna gång... För helt klart syns vi igen nästa år.