Vad är egentligen det rätta upplägget för en marathon? Jag skrev tidigare om att flytta den mentala gränsen genom ultralöpning och jag tror verkligen att det är en alldeles ypperlig medicin för att bättre orka ett marathonlopp, i alla fall den mentala biten. Kul då när man mottager nedanstående inbjudan från Lars Klippmark om hans helgplanering:
Tjena Ulf!
Den 17-18 maj tänkte jag springa Gästrike/Upplandsleden från Ockelbo hem till mig. Övernattning preliminärt i Högbo på vandrarhemmet.
Är du sugen på att hänga med? Hör av dig. Jag hoppas att vi kan bli ett litet gäng.
Vore vansinne att tacka nej till ett sådant tillfälle även om det börjar närma sig marathon om två veckor. Men om tanken med min träning är att ha kul då gäller det att haka på erbjudanden som dessa. Min initial plan för helgen var att hoppa på ett tidigt plan till Kastrup och springa Köpenhamns marathon söndag ställdes in direkt, det här får man inte missa. Lars plan var att springa i två dagar start i Ockelbo, övernattning på Högbos vandrarhem och efter två dagars löpning målgång i Marma. Dagsetapperna delades upp i två delar med dag 1 som bjöd på 58km kuperade stigar och dag 2 lite enklare löpning men längre sträcka på 66km, lägg därtill på tunga ben. Två dagar var lite tufft för mig men dag 1 passade ypperligt. Dessutom ett bra tillfälle att få lite backlöpning i benen.
Sagt och gjort, lördag kl. 10:10 anslöt jag till övriga löpare på Gävle tågstation och vi tog tåget mot Ockelbo. Urstarka Mounir samt Lars var redan på plats. I Ockelbo väntade dessutom Johan och Elov, Ockelbos grymma och snabba ultralöpare med fina meriter i bagaget. Det här kan bara bli roligt!
Bra eller dåligt? Vi verkade träffa årets hittills varmaste dag med en stekande sol och svaga vindar vilket upplevdes behagligt. Väl i skogen fanns det gott om skugga som svalkade så vädret gav bra förutsättningar.
Lars hade noga planerat en sträckning som skulle ta oss till ett antal åsar och fina vyer. Rutten hittade han förresten genom att ladda ned kartor från Lantmäteriets utmärkta karttjänst. Där är det möjligt att fritt hämta detaljerade kartor som visar stigar och terräng. Tips för alla trail-löpare och orienterare (men det visste ni nog redan).
För er som gillar att springa i skogen kan jag varmt rekommendera att följa den sträckning som Lars tagit fram som till stora delar följer Gästrikeleden men för att få distansen hade Lars lagt till en slinga på ca. 2mil. Lederna och stigarna var fint underhållna och löpningen fungerade bra för samtliga.
Fram till 30km kände jag att allt flöt på gudomligt bra. Vi hade bra flyt i löpningen, sköna stopp för vattenpåfyllning i rena källor och dessutom fick vi extra vila i 10minuter då Elov och Mounir körde på lite snabbare men fel... Fort men fel kan man säga. Sedan....
Någonstans vid 30km började jag bli aningen mosig, Vaderna började göra sig påminda och dessutom klagade min i vanliga fall pålitliga stålmage betänkligt. Nåväl ett längre lopp har sina "ups and downs" så ingen fara på taket; Trodde jag! Löpningen gick sämre och sämre och efter nära 40km kände jag att de återstående 20km som återstod att springa mot Högbo inte skulle bli en rolig resa. Efter ett par kilometers funderande bad jag Lars visa en "nödutgång" där jag kunde kliva av och ringa efter min fru Maria för att få skjuts hem.
Vid det laget hade Ockelbograbbarna rusat vidare för att vara säker på att hinna med sin buss tillbaka till Ockelbo och både Lars och Mounir såg oförskämt pigga ut. Nåväl, aldrig roligt att ge upp men i mitt nuvarande skick fanns det inget som motiverade att plåga kroppen för sakens skull. Ett telefonsamtal till en förstående fru lockade allt för mycket.
Så då har man gett upp sitt första lopp. Två veckor innan Stockholm marathon! Hur ska man hantera detta? Tanken var ju att 60km löpning innan maran skulle ge det stora mentala "kick ass" självförtroendet. Vet inte riktigt vad som gjorde att jag inte pallade. Kanske var det värmen? Men jag är nyss hemkommen från Nice där jag sprang och cyklade i värmen. Kanske var det två veckors resande med "konsultmat" och mycket bilåkande. Men det är inget ovanligt heller för min del. Antagligen tror jag att kombinationen av tidigare nämnda faktorer men framförallt den kuperade terrängen som tog knäcken på mig. Eller så gick jag helt enkelt bara in i väggen.
Denna Ultra trailen får hamna i erfarenhetssäcken som något som stärker mig snarare än att jag ska oroa mig för hur jag klarar längre sträckor. Ibland fungerar det inte och ibland springer man som en gud.
Efter jag lämnat Lars och Mounir började jag promenera de ca. 3.5kilometrarna mot Järbo för att möta upp Maria, att springa kändes inte längre relevant. I Järbo kom så min räddningsbil och jag fick slutligen sätta mig en sval luftkonditionerad bil. Oavsett om man lyckas eller inte så är det en härlig känsla när man trött får sluta springa och bara vila.
Som tur är; Det finns inget ont som inte bär med sig något gott. Att piggna till går fort och i Sandviken stannade vi för att inhandla två härliga bitar Entrecote som fick mogna till på grillen samtidigt som en flaska vin väntade på sällskap.
En härlig löptur som inte gick som tänkt fick ett skönt avslut med en kväll på verandan med grillat och vin lät tankarna istället lotsas in till att allt blev positivt igen.
Som ett test blev det en tempocykling på 55km med Ingemar dagen efter så helt slut med kroppen kan det inte vara...
Men för nästa ultralöpning då ska jag se till att ha en kropp som står pall! För att springa riktigt långt är trots allt en härlig känsla :-)
Tjena Ulf!
Den 17-18 maj tänkte jag springa Gästrike/Upplandsleden från Ockelbo hem till mig. Övernattning preliminärt i Högbo på vandrarhemmet.
Är du sugen på att hänga med? Hör av dig. Jag hoppas att vi kan bli ett litet gäng.
Vore vansinne att tacka nej till ett sådant tillfälle även om det börjar närma sig marathon om två veckor. Men om tanken med min träning är att ha kul då gäller det att haka på erbjudanden som dessa. Min initial plan för helgen var att hoppa på ett tidigt plan till Kastrup och springa Köpenhamns marathon söndag ställdes in direkt, det här får man inte missa. Lars plan var att springa i två dagar start i Ockelbo, övernattning på Högbos vandrarhem och efter två dagars löpning målgång i Marma. Dagsetapperna delades upp i två delar med dag 1 som bjöd på 58km kuperade stigar och dag 2 lite enklare löpning men längre sträcka på 66km, lägg därtill på tunga ben. Två dagar var lite tufft för mig men dag 1 passade ypperligt. Dessutom ett bra tillfälle att få lite backlöpning i benen.
 |
| Första stoppet på Rönnåsen med härlig utsikt över Ockelbo by. Traillöpning bjuder på härliga upplevelser som inte finns efter vägar och i städer. |
Bra eller dåligt? Vi verkade träffa årets hittills varmaste dag med en stekande sol och svaga vindar vilket upplevdes behagligt. Väl i skogen fanns det gott om skugga som svalkade så vädret gav bra förutsättningar.
Lars hade noga planerat en sträckning som skulle ta oss till ett antal åsar och fina vyer. Rutten hittade han förresten genom att ladda ned kartor från Lantmäteriets utmärkta karttjänst. Där är det möjligt att fritt hämta detaljerade kartor som visar stigar och terräng. Tips för alla trail-löpare och orienterare (men det visste ni nog redan).
 |
| Bansträckningen som gick på utmärkta stigar och leder från Ockelbo |
 |
| Ruttplanering i början av löpningen |
För er som gillar att springa i skogen kan jag varmt rekommendera att följa den sträckning som Lars tagit fram som till stora delar följer Gästrikeleden men för att få distansen hade Lars lagt till en slinga på ca. 2mil. Lederna och stigarna var fint underhållna och löpningen fungerade bra för samtliga.
Fram till 30km kände jag att allt flöt på gudomligt bra. Vi hade bra flyt i löpningen, sköna stopp för vattenpåfyllning i rena källor och dessutom fick vi extra vila i 10minuter då Elov och Mounir körde på lite snabbare men fel... Fort men fel kan man säga. Sedan....
Någonstans vid 30km började jag bli aningen mosig, Vaderna började göra sig påminda och dessutom klagade min i vanliga fall pålitliga stålmage betänkligt. Nåväl ett längre lopp har sina "ups and downs" så ingen fara på taket; Trodde jag! Löpningen gick sämre och sämre och efter nära 40km kände jag att de återstående 20km som återstod att springa mot Högbo inte skulle bli en rolig resa. Efter ett par kilometers funderande bad jag Lars visa en "nödutgång" där jag kunde kliva av och ringa efter min fru Maria för att få skjuts hem.
Vid det laget hade Ockelbograbbarna rusat vidare för att vara säker på att hinna med sin buss tillbaka till Ockelbo och både Lars och Mounir såg oförskämt pigga ut. Nåväl, aldrig roligt att ge upp men i mitt nuvarande skick fanns det inget som motiverade att plåga kroppen för sakens skull. Ett telefonsamtal till en förstående fru lockade allt för mycket.
 |
| Kuperad terräng, kanske var det det som knäckte mig |
Så då har man gett upp sitt första lopp. Två veckor innan Stockholm marathon! Hur ska man hantera detta? Tanken var ju att 60km löpning innan maran skulle ge det stora mentala "kick ass" självförtroendet. Vet inte riktigt vad som gjorde att jag inte pallade. Kanske var det värmen? Men jag är nyss hemkommen från Nice där jag sprang och cyklade i värmen. Kanske var det två veckors resande med "konsultmat" och mycket bilåkande. Men det är inget ovanligt heller för min del. Antagligen tror jag att kombinationen av tidigare nämnda faktorer men framförallt den kuperade terrängen som tog knäcken på mig. Eller så gick jag helt enkelt bara in i väggen.
Denna Ultra trailen får hamna i erfarenhetssäcken som något som stärker mig snarare än att jag ska oroa mig för hur jag klarar längre sträckor. Ibland fungerar det inte och ibland springer man som en gud.
Efter jag lämnat Lars och Mounir började jag promenera de ca. 3.5kilometrarna mot Järbo för att möta upp Maria, att springa kändes inte längre relevant. I Järbo kom så min räddningsbil och jag fick slutligen sätta mig en sval luftkonditionerad bil. Oavsett om man lyckas eller inte så är det en härlig känsla när man trött får sluta springa och bara vila.
En härlig löptur som inte gick som tänkt fick ett skönt avslut med en kväll på verandan med grillat och vin lät tankarna istället lotsas in till att allt blev positivt igen.
Som ett test blev det en tempocykling på 55km med Ingemar dagen efter så helt slut med kroppen kan det inte vara...
Men för nästa ultralöpning då ska jag se till att ha en kropp som står pall! För att springa riktigt långt är trots allt en härlig känsla :-)
 |
| Järbo, byn där min löpning tog slut. |
 |
| En selfie på en trött löpare |
 |
| Maria kommer och undsätter en trött löpare |
 |
| Paus under vindsnurrorna, Gigantiska byggen! |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar